FARUS fa4rus l. FAROS -os, r. (m. Dalin(1871)); i best. anv. utan slutartikel; i ä. tid ngn gg med lat. pl. phari.
Ordformer
(i ä. tid nästan alltid skrivet pha-. -ros Atterbom)
Etymologi
[jfr t. pharos, pharus, lat. pharus; av gr. φάρος, eg. namn på en ö utanför Alexandria i Egypten o. på ett därstädes uppfört fyrtorn, sedan äv. i allm.: fyrtorn]
(†, se dock slutet) fyrtorn. Än i dag (kallas) de lycktor Phari, som vpsättias vid siön. Bliberg Acerra 10(1737). Ekbohrn(1904). — särsk. (poet.; numera knappast br.) bildl. Atterbom Lyr. 2: 297(1810). Hell dig, bland klassiska ruiner / du gamle, hög och undransvärd! / Du Farus som står qvar och skiner / ur en förgången sångarverld! Tegnér (WB) 4: 6(1822; till Leopold). Bremer Brev 4: 276(1863).
Ssg: FARUS-SKEN. (tillf.) Ett öga, hvilket söker / I stormfull natt en blink af farusskenet. Cygnæus 8: 128(1846).
