SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FAS fa4s, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er40 l. 32.
Ordformer
(face TurÅ 1897, s. 265 (: facehyflade))
Etymologi
[jfr d. fas, av t. fase, av fr. face (se FAS, sbst.1)]
(tekn., i sht snick.) smal, sned yta; avfasad kant, skråkant; ss. byggn. äv. om urgröpt yta: rännlist. Fasen på plankan. Ström Skogsh. 164 (1846). Fasen på hyfveljernet. SlöjdBl. 1887, nr 3, s. 2. Fyllnadstimret mellan bjälkändarne hafva en på midten djupt inskuren fas, som pryddes med ett änglahufvud. TT 1902, Ark. s. 81 (i fråga om ä. korsvirkesbyggnad). — jfr SKRÅ-, SOCKEL-FAS.
Ssgr: FAS-HYVLA, -ing. snick. SlöjdBl. 1888, nr 6, s. 2. Spont- och facehyflade bräder. TurÅ 1897, s. 265.
-SLIPA, -ning. tekn. Eggen (på en bandkniv är) bildad genom fas-slipning från blott ena sidan. HbPedSnick. 85 (1890).
-SNITT. snick. ett trästyckes avskärande med kniv l. stämjärn så att en fas uppstår; på detta sätt uppkommen fas. SlöjdBl. 1888, nr 6, s. 2.
-STICKNING. snick. fassnitt med stämjärn. HbPedSnick. 148 (1890).
Avledn.: FASA, v.1, -ning. ss. vbalsbst. äv. konkret, = FAS, sbst.2 Schulzenheim SvSprSkrifs. 110 (1807). En särskild sort af tuktad sten, som mycket nyttjas i Stockholm, är den s. k. fasade stenen. Den har en qvadratisk öfveryta .., hvars kanter blifvit affasade. NF 5: 940 (1882). Båda dessa (sockelstycken) hafva den .. hålkälade fasningen. Ekhoff StClem. 46 (1912). jfr SKRÅ-, SNED-FASAD, KANT-FASNING.
Särsk. förb.: fasa (ut)av. jfr AVFASA. i sht snick. SlöjdBl. 1887, nr 3, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content