publicerad: 1924
FIENTLIG fiän4tlig, stundom fiän3tlig2, ngn gg fi3äntlig2 (fie´ndtlig Weste, fiä`nntligg Dalin), adj. -are ((†) superl. best. -ligeste GR 29: 535 (1560)). adv. = (†, GR 17: 98 (1545), Linc. M m 2 a (1640)), -A (†, Phrygius HimLif 173 (1615), Schultze Ordb. 1106 (c. 1755)), -EN (numera föga br., RA 1: 563 (1547), Svedelius i SAH 41: 195 (1866), Östergren (1920)), -IT (†, Swedberg Schibb. 275 (1716)), -T (Schultze Ordb. 1106 (c. 1755) osv.).
Ordformer
(fien(d)t(t)-GR 2: 97 (1525) osv. fiändt- Hallenberg Hist. 2: 636 (1790). fijendt- GR 22: 462 (1551). fyendt- HT 1896, s. 43 (c. 1655). fjent- Bremer Brev 2: 142 (1841). fiend- Messenius Blanck. 20 (1614), Florinus Voc. 196 (1695). fiänd- Hallenberg Hist. 5: 419 (1796). fiende- RP 8: 268 (1640: fiendelighet). fien(d)te- GR 17: 98 (1545), Runeberg 1: 31 (1832). fiän(d)te- Schultze Ordb. 1106 (c. 1755), Botin Hem. 2: 113 (1756). fiendz- Helsingius I 2 a (1587), Schroderus Comenius 693 (1639). feinth- BtFinlH 4: 149 (1563). fijene- HSH 9: 52 (1562: fijeneligh wijs). — -lig GR 8: 215 (1533) osv. -lich GR 14: 35 (1542). -lig(h)it(t), n. sg. GR 22: 462 (1551), Celsius G1 1: 79 (1746))
Etymologi
[av mnt. vīentlik, mht. vīentlich (t. feindlich), till vīent, vīant (se FIENDE); jfr d. fjendtlig, fientlig, isl. fjándligr, djävulsk]
1) som (gentemot ngn) är intagen av hat l. agg l. handlar l. uppträder ss. en fiende (i bet. 1 o. 2); numera i sht dels ss. adv., dels i överförd anv.: som beror på l. härrör av l. röjer l. karakteriseras av fiendskap, som avser tillfogande av skada l. ngt ondt; äv., i n. sg., i substantivisk anv.; jfr FIENDE 1 o. 2. Iakttaga en fientlig hållning, ett fientligt uppträdande. Jag betraktar detta som en fientlig handling. Fientliga planer, avsikter. Vi hade länge stått på fientlig fot med varandra. Så ovänlig, ja rent ut fientlig, som han visat sig mot mig, kan jag icke från hans sida räkna på ngn hjälp. GR 2: 97 (1525). Fiender fingo tilfälle tilfogha them myckit fiendtlighit. L. Paulinus Gothus Com. 49 (1613). Erik (blev) fiänteligen öfverfallen af Danske Prinsen Magnus, Henrik Skatelårs son. Botin Hist. 2: 56 (c. 1790). Ett underkufvadt, fiendtligt sinnadt land. Hahr ArkitH 213 (1902). — jfr KVINNO-, MÄNNISKO-, RYSS-FIENTLIG m. fl. — särsk.
a) (†) i förb. med prep. på l. till. (Han) bleeff dherföre så fienteligh på min dotter att han inthet kunne lijda henne. ManhaftLöjtn. 48 (1666). Det är menniskor som alltid hafva varit fiendtliga till hvarannan. Nordforss (1805). — särsk. oeg. l. bildl. (jfr b). I hafwen hördt och sedt, huru fientlig jag hafwer warit på fiendskap, osämjo, kif och owenskap. Swedberg Cat. b 6 b (1709). Geijer I. 5: 368 (1847).
b) oeg. l. bildl. (jfr a slutet); jfr FIENDE 1 b. Lykkan är mig fiäntelig. Schultze Ordb. 1106 (c. 1755). Mot kristendomen och sedligheten fientliga läror. De Geer Minn. 2: 282 (1892). — jfr HÄLSO-, FRAMSTEGS-, KONST-, KRIGS-, KULTUR-, LIVS-, LJUS-, VÄRKLIGHETS-FIENTLIG m. fl. — särsk. (†) övergående i bet.: förhatlig. Allt, som genom .. redbar öfverlägsenhet kan fördunkla .. dem, är dem .. fiendtligt. Wallin 2Pred. 2: 225 (1819).
2) som tillhör l. företages av l. förskriver sig från osv. en fiende (i bet. 2). I högsta nödh skulle hwar Man wara beredd til at fölia, förhielpandes at affwäria alt fiendligit öffuerwåld och betryck. Tegel G1 2: 220 (1622). En Natt, då .. en fiendtelig eld-kula .. satt det största Kyrkotornet i brand. Dalin Arg. 1: 200 (1733, 1754). En djerf, fiendtlig krigartrupp var nedgjord eller fången. Runeberg 2: 43 (1848). För fientliga anfall utsatta gränsland och kuststräckor. Hahr ArkitH 185 (1902). — särsk. (†) i uttr. de fientliga, fienden, fienderna. De fiendtlige nödgades .. gifva sig på flyckten. Nordberg C12 1: 376 (1740). Afzelius Sag. 2: 46 (1840).
3) (†) som utmärkes av krig; som erfordras för (begagnas i) krig; krigs-; jfr FIENDE 2. J frijdlige och fientlige tijdher. GR 17: 419 (1545). The vproriske Småläningar .. bleffue aff Borgemestaren i Rotneby .. medh alla fiendtlige Wärier, Bogar, Röör, Kruth och Bly föresträchte och hulpne. Tegel G1 2: 151 (1622).
Ssg (†): (1) FIENTLIGT-VIS, adv. (fientligit- 1547. fiendtliger 1544. fijeneligh- 1562) (†) på fientligt sätt, med fientligheter. (Om) thetta vårt fädernes rike .. fiendtliger vis måtte bekriget blifva. RA 1: 413 (1544). HT 1900, s. 100 (1635).
Avledn. (till 1): FIENTLIGHET, r. l. f.
1) förhållande(t) att vara fiende till ngn l. fientligt sinnad mot ngn l. ngt. Spegel 104 (1712). En sådan det mänskliga förståndets fientlighet mot förnuftet (som Jacobi hade antagit) kunde Biberg ej antaga. Nyblæus Forskn. III. 2: 40 (1888); jfr FIENTLIG 1 b.
2) konkretare: fientlig handling l. fientligt beteende (i sht av l. mot ett folk o. d.); numera i sht (med nära anslutning till FIENDE 2 o. FIENTLIG 2; jfr äv. FIENTLIG 3): krigshandling; förr stundom övergående i bet.: krig, ofred; numera nästan bl. i pl. Börja, inställa fientligheterna. Det hade ännu icke kommit till fientligheter. OSPT 1687, nr 18, s. 4. At .. (Finland) under fiendteligheten uti et ruineradt tilstånd försatt blefvit. 2RARP 4: 373 (1727). Borde så länge med alla fienteligheter innehållas. Celsius G1 1: 106 (1746). Det Franska hofvet betraktade Hattrådets afsättning såsom en fiendtlighet mot sig. Malmström Hist. 5: 377 (1877). IllMilRevy 1898, s. 149.
Spoiler title
Spoiler content