SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FINGRA fiŋ3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Nordforss (1805), WoJ (1891)); -ARE (vard., föga br., Weste (1807), Björkman (1889)).
Ordformer
(fingla Dalin Arg. 1: 57 (1733, 1754))
Etymologi
[jfr d. fingre, t. fingern; till FINGER; jfr äv. FINGRERA]
1) (upprepade ggr) vidröra l. taga på (ngt) med fingrarna; tumma på (ngt); vanl. intr. i förb. med prep., i allm. prep. på, i Finl. vanl. prep. om. Stiernhielm Gåta (c. 1650). Märk, hur dess hvita hand på mandolinen fingrar. Bellman 2: 167 (1783). Nymphen solfjädren fingrar och fläktar sin barm. Dens. 3: 90 (1790). Gossen fingrade om sin slant. Lindberg FinNov. 1: 217 (1894). Jag lefver allena, jag fingrar min flöjt, / jag suger min sura pipa förnöjdt. Karlfeldt FridVis. 65 (1898). — särsk. (†): handskas med (ngt). Jag var frå barndom vp til goda seder bögder, / At fingra lijn och vll och andra hushålls slögder. Kolmodin QvSp. 1: 633 (1732).
2) (tillf.) gestikulera med fingrarna. Hon fingrade förtvivlat i luften för att få fram (dvs. uttrycka) det hon ville. Fröding ESkr. 2: 33 (1891).
Spoiler title
Spoiler content