SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FINNA fin3a2, v. -er fin4er (pass. -es 32, l. finns fin4s), fann fan4, funno fun3ω2, funnit fun3it2, funnen fun3en2, o. FINNAS, v. dep. (se 9) -es l. finns, fanns, funnos, funnits. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 715 (1749)), -ING (†, Reenhielm OTryggv. 6 (1691), Thorild 2: 293 (c. 1790)); -ARE; jfr FYND.
(inf. pass. o. dep. finnas RA 2: 62 (1562) osv. ffindz GR 1: 119 (1523).
pr. sg. akt. finner GR 1: 24 (1523) osv. find(h)er [fsv. finder] Visb. 1: 108 (c. 1620), Ekeblad Bref 1: 143 (1652; rättat efter hskr.). pr. sg. pass. o. dep. finnes GR 1: 154 (1523: fynnes) osv. finns (fins) [fsv. fins] GR 1: 52 (1523), Schroderus Liv. 788 (1626), Adlerbeth Skald. 1: 111 (1797) osv. findz [fsv. findz] GR 1: 60 (1523), Lagerström Bunyan 2: 25 (1727); fintz GR 24: 412 (1554); finz Holof. 36 (c. 1580).
ipf. sg. akt. fann (fan) [fsv. fan] Mat. 26: 40 (NT 1526) osv. fant (fandt) [fsv. fant] PolitVis. 230 (1612), LJBodælius hos Arvidi A 5 b (1651), Björnståhl Resa 1: 309 (1771), JvSchoting (1838) i För hundra år sen 5, 10. ipf. sg. pass. o. dep. fanns (fans) GR 1: 23 (1521) osv. fants (fantz) [fsv. fantzs] Rom. 7: 10 (NT 1526), Carl XII Bref 92 (1708), Florman Anat. 2: 422 (1830); fandz Mat. 1: 18 (NT 1526), Tegel G1 2: 150 (1622); fandtz Svart G1 124 (1561). fanndtes BtFinlH 4: 359 (1568).
ipf. pl. ind. o. ipf. konj. funno(s), funne(s) osv. [fsv. funno] GR 1: 155 (1523: fwnnom) osv. fonnes JSwedberg (1692) i KyrkohÅ 1901, s. 237, Dens. SabbRo 78 (1705, 1710).
p. pf. sg. obest. o. sup. funnen, funnit [fsv. funnin, fonnin] GR 2: 20 (1525) osv. befynditt GR 9: 46 (1534).
p. pf. sg. best. o. pl. funne, -a Ljunggren Bellm. 134 (1867) osv.; fundne, -a 1Kor. 15: 15 (NT 1526), 2Kon. 22: 9 (Bib. 1541), Humbla Landcr. 406 (1740), Palmblad Norige 8 (1846))
Ordformer
(fynn- GR 1: 154 (1523), Därs. 6: 355 (1529). ffijn- BtFinlH 3: 50 (1535). findas Brahe Kr. 21 (c. 1585))
Etymologi
[fsv. finna, motsv. d. finde, isl. finna, got. finþan, fsax. fīthan, findan, holl. vinden, fht. findan, t. finden, feng. findan, eng. find, ävensom fir. étaim (av pent-), jag finner; möjl. nasalerad form av roten i lat. petere, söka, (efter)sträva, m. fl. ord (jfr PETITION, PÄNNA). Jfr FUND, FYND. — Ur finns, fanns äro fintz, fantz utvecklade; sistnämnda form kan hava bidragit till uppkomsten av fant, som dock väl väsentligen beror på inflytande från bant, ä. ipf. till BINDA, v. (jfr hant till HINNA, v.). I pr. sg. akt. är find(h)er den gamla ljudlagsenligt utvecklade formen, finner påvärkad av inf.; funden är sannol. (åtm. väsentligen) ursprunglig växelform till funnen (jfr isl. fundinn vid sidan av funnin)]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) få syn på l. tag i ngt l. ngn som man letar efter. Härunder finna sak med ngn (b), finna rätt l. reda på (c), (icke) finna ord för (d), finna sig själv (e), vara till finnandes o. d. (g), låta sig finna(s), vara att träffa (h). 2) påträffa, stöta på; (upp)hitta. Härunder finna motstånd o. d. (d). 3) beträda, ertappa. 4) uttänka, hitta på. 5) få, erhålla. Härunder finna rum.
6) känna, erfara. Härunder finna behag i o. d. (b). 7) komma underfund med, inse. Härunder finna fel med (a), låta sig finna(s), visa sig (sådan l. sådan) (c), i ngn finna en vän o. d. (d). 8) anse, tycka. Härunder finna för godt (a, b).
9) dep. o. refl.: stå att erhålla; vara för handen; vara till. 10) refl.: befinna sig i ett visst läge l. tillstånd. Härunder finna sig belåten o. d. (a), finna sig väl (b). 11) refl.: uppehålla sig ngnstädes.
12) refl.: reda sig, komma till rätta med. Härunder finna sig till rätta (b). 13) refl.: foga sig (i), giva sig till freds (med). 14) refl.: återvinna (ej förlora) fattningen.
15) refl.: infinna sig, komma tillstädes.
1) få syn på, få tag i, komma över (ngt l. ngn som man söker l. letar efter, särsk. ngt tappat l. bortkommet); stundom närmande sig bet.: leta rätt på, taga reda på; ofta i förb. vara l. stå att finna l. (numera bl. i Finl.) finnas; äv. oeg., med saksubj. Söker och j wardhen finnandes. Luk. 11: 9 (NT 1526; Bib. 1541: skolen finna). Wijsheten .. läter sigh finna aff them som sökia henne. Vish. 6: 12 (Bib. 1541; öv. 1921: låter sig finnas). Marcolphus .. kunne (icke) finne någet trä ther hann hade lust hängie vdi. GR 16: 399 (1544). Inga M(anu)S(krip)ter fant jag derstädes. Björnståhl Resa 1: 309 (1771). Ej vetande hvar räddningen vore att finnas. Gustaf III 1: 91 (1772). Hur han gnuggar (ögonen) och hur han ser, / han finner icke sitt Framnäs mer. Tegnér (WB) 5: 91 (1825). (Fahlcrantz) kom en dag att göra .. Atterbom ett besök, men fann honom icke hemma. Sturzen-Becker 1: 86 (1845, 1861). Att finna eqvationen för en rät linie. Lindelöf AnGeom. 17 (1864). AtlFinl. 11 b: 5 (1899). Det torde vara ovisst om brefvet någonsin fann (dvs. nådde fram till) honom. Wulff Petrarcab. 32 (1905). När de .. sökte efter honom, stod han icke att finna. 1Sam. 10: 21 (Bib. 1917). — särsk.
a) (numera nästan bl. vard.) närmande sig bet.: nå (ngn) med straff l. vedergällning. Hade wij hafft nogon ogwnsth tiil edher wij hade wel fwnneth edher. GR 2: 20 (1525). Iagh kan wäll see .. gönom hwarss prachtica thetta skedt ähr. gudh finner honom wäll. VDAkt. 1661, nr 161. Dalin (1851).
b) (numera ngt ålderdomligt o. högtidligt) i uttr. finna (ngn) sak med ngn, i fråga om sökt tillfälle att komma åt ngn för en (förment) förseelse o. d. Sahlstedt (1773). Vi kunna icke finna någon sak med Gibbon därför, att han var ett barn af sin tids upplysning. (Cavallin o.) Lysander 141 (1864).
c) i uttr. finna rätt l. reda på (ngt l. ngn), leta l. få rätt på. Torsten fant, som iagh tycker, rätt på sammanhanget aff denna handeln. JCelsius (1687) i 2Saml. 13: 33. Lagerlöf Holg. 1: 74 (1906).
d) i uttr. (icke) finna (äv. kunna finna) ord, uttryck o. d. (för ngt), (icke) lyckas l. komma sig för med att uttrycka (vad man känner l. ville ha sagt o. d.). Han fann ej ord för sin tacksamhet. Ågren Gell. 146 (1757). Ej en fann röst — ej en, — att hämdens fordran yrka. Leopold 1: 197 (1802, 1814). ”Hvad är det, som fattas jungfrun?” Hon såg upp. .. Hon fann intet svar. Cederschiöld Riehl 2: 38 (1878).
e) i uttr. finna sig själv, komma till klarhet över sin natur, sin förmåga o. begränsning, sin kallelse l. plats i livet o. d. Schroderus Hoflefw. 33 (1629). Diktaren och sångaren hade omsider funnit sig själf, och hans själs inre slog ut i rikaste blom. Annerstedt i 3SAH 17: 20 (1903).
f) i uttr. finna sin räkning (vid), se RÄKNING.
g) i uttr. vara (stundom stå) till finnandes l. (numera knappast br.) finnande, förr äv. vara finnande(s), vara till finna(s), vara anträffbar, kunna påträffas; (åtm. numera) vanl. närmande sig till l. övergående i bet.: finnas (se 9), vara förhanden, vara till o. d. Intet är til finna / Som ögat lyster see. Stiernhielm Embl. (1668). Sådant Folck nu sällan finnand' är. THiärne Vitt. 18 (1668). Icke långt där ifrån vore Byar och Städer til finnas. AWollimhaus Vitt. 33 (1670). Der var intet ben (dvs. ingen själ) til finnande. Nordberg C12 1: 161 (1740). Han (var) försvunnen och stod ingenstädes till finnandes. Fryxell Ber. 3: 14 (1828). Den största samling af lappska föremål, som någonstädes är till finnandes. Sthm 1: 437 (1897).
h) (†) i förb. låta sig finna (äv. finnas), övergående i bet.: vara att träffa (ngnstädes), vara tillstädes; inställa l. infinna sig (ngnstädes), komma tillstädes; stundom närmande sig bet.: vara till, existera. GR 12: 5 (1538). Borgharne .. måste sigh vppå Wallen finna låta. Schroderus Liv. 816 (1626). D(i)acconisserne .. läto sigh finna hoos the Siuke, och the som lågho vthi sitt Yttersta, them the skötte och hugswalade. Dens. Os. 1: 303 (1635). Måste iag höra / Någon i Werlden / Sig låta finna / Som vthaf Högmod / Skulle förachta / Mitt Regemente? Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668; yttrat av Cupido). Humbla Landcr. 172 (1740).
2) (tillfälligtvis) påträffa l. anträffa, l. råka l. stöta på l. komma över (ngt l. ngn, utan att man enkom söker l. letar därefter); hitta; upphitta; varsebliva, upptäcka; äv. oeg. med saksubj. Hoo ther malmbergh finner. GR 1: 154 (1523). Huilkin som helst migh finner, han slåår migh j hiäl. 1Mos. 4: 14 (Bib. 1541). Monger menar, at thet är funnet som han på borghan tagher. Syr. 29: 4 (Därs.). Fandz han .. om en morgon liggiandes huffwudlöös på gatene i Kongelda. Svart G1 166 (1561). Nu har han sin Mästare (dvs. överman) funnit. Stiernhielm Cup. 6 (1649, 1668). Under det man gräfde en Brun vid Portici, fann man flera gamla Arbeten i Marmor, som voro af god smak. Björnståhl Resa 1: 195 (1771). Morgonen fann mig under dessa träden. Eurén Kotzebue Cora 22 (1794). Hafskräk hafva blifvit fundna 470 fot öfver hafvet. Palmblad Norige 8 (1846). En ordlek skall inte vara sökt utan funnen. Jolin Smädeskr. 77 (1863). När han återkom till sans, fann han sig (dvs. upptäckte han att han var) på en ödslig gata långt från fängelset. Rydberg Sägn. 64 (1874). — särsk.
a) (föga br.) i fråga om geografisk l. vetenskaplig upptäckt: upptäcka. Brenner Dikt. 1: 224 (1708, 1713). Du, som af äplets fall för Stjernan lagar fann. Kellgren 2: 80 (1787). Redan 1419 fanns Madeira. Palmblad LbGeogr. 267 (1835). Jordens rätta figur fanns (under reformationstidevarvet). Geijer I. 5: 397 (1847).
b) (†) i pl. i pass. om personer: träffas, råkas, mötas. Visb. 1: 59 (1573). Önsker .. att vij .. snart måtte .. finnas medh helsan och gooda tiender. OxBr. 3: 10 (1612).
c) i uttr. finna varandra, mötas i gemensamma sympatier, tycken l. intressen; särsk. om två älskande som komma till klarhet om sin ömsesidiga böjelse. Tvenne hjertan, som funnit hvarandra i kärlek. Wisén Tal 5 (1881). Hedin Front. 173 (1915).
d) i uttr. finna motstånd, motsägelse o. d., möta, röna, stöta på, råka på, bliva utsatt för; jfr 5. BSkytte (1656) i HT 1912, s. 120. Klostrets stränga lefnads-art .. hade hos henne funnit motstånd. Ågren Gell. 48 (1757). Thomander 2: 282 (1838). Denna bok, som .. funnit vida mer klander än loford. Rydberg Ath. 393 (1876; uppl. 1859, 1866: ådragit sig).
3) (numera knappast annat än i nedan från Lundgren anf. ordspr.) beträda l. ertappa (ngn med ett brott l. en förseelse, ngt klandervärdt l. skymfligt o. d.), komma på (ngn med ngt); oftast med prep. med; förr äv. i förb. låta sig finna med (ngt), närmande sig till l. övergående i bet.: göra sig skyldig till (ngt). GR 1: 37 (1522). 2Mos. 21: 16 (Bib. 1541). Så är och itt ochristelighit stycke, medh hwilko nu monga låta sigh finna, i thet the rappa ifrå presteborden the äghor, som theras fromme föräldrar ther til gifwit. Rudbeckius Kyrkiost. 30 (c. 1635). Brask Pufendorf Hist. 202 (1680). Hon .. finnes med tvetalan. VRP 20/10 1721. Den som blifvit med ett funnen, blir med tio vunnen. Lundgren Män. 45 (1913; ordspr.).
4) tänka ut, fundera ut, uttänka, utfundera, hitta på (ngt, särsk. råd, utvägar l. medel att göra ngt). (Konungen) badh oss alla samma brister offueruæga och finna ther råd emott. GR 4: 227 (1527). Doch liqwäll förmeene wij, att medell finnes kunne, hvarigienom samme rytteres tiänst wore än längre at bruka. Gustaf II Adolf 539 (1629). Afvunden och illviljan .. finna utväg med listigt påfund at giöra sanningen misstänckt. 2RARP 5: 558 (1726). Stjernhjelm / Bråkat har sin svenska hjerna / Att till qvällens upptåg finna / Rim, som än mot udden spjerna. Snoilsky 2: 23 (1881). (Runeberg hade) sagt .., att sista versen hade varit väl funnen. Lagerlöf Top. 193 (1920). (†) Thens gyrughas regerande är icke vthan skadhe, ty han finner listugheet til at förderffua the elenda medh falskom ordom. Jes. 32: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: tänker ut skändliga anslag).
5) (i sht i skriftspr.) få, erhålla, bekomma (ngt, särsk. ngt sökt l. eftersträvat, godt l. önskvärdt o. d., men äv. t. ex. sin grav, döden o. d.) komma i åtnjutande av (ngt); stundom: vinna (bifall, gehör, insteg, tid m. m.); äv. med saksubj. Finna tillfälle att sätta sina planer i värket. Han fann sin död i drabbningen. Denna anhållan fann ett välvilligt mottagande. J skolen finna roo till idhra siälar. Mat. 11: 29 (NT 1526). Noah fan nådhe för Herranom. 1Mos. 6: 8 (Bib. 1541). Vij .. märckte, att dhe gärna ville .. med söthe ord finna tijdh. AOxenstierna 2: 655 (1624). Friman finner sin graf i böljorna. Stridsberg Friman 5 (1798). Dessa läror (hava) öfverallt funnit anhängare. Tegnér (WB) 4: 102 (1823). Måtte du aldrig finna orsak att ångra din nåd mot honom! Crusenstolpe Mor. 3: 171 (1841). Alt för snart fann (Alexander den store) .. det af Indiens vise honom förespådda svaret på lifvets gåtor. EHTegnér i UVTF 12: 93 (1875). Några ord om försöken att förbättra den allmänna lagen må här .. finna plats. Hildebrand Statsförf. 293 (1896). — särsk. († utom i b) i uttr. finna rum (förr äv. ställe o. d.) i överförd anv., stundom ungefär: vinna insteg, stundom närmande sig bet.: vara på sin (rätta) plats; ej sällan övergående i bet.: (få tillfälle att) komma till användning, (kunna) komma i fråga. När Meeningen skilies medh någon dubbel-Punct, som nämpnes Colon, och the samma Deelar böra åter deelas, så finner och Semicolon sitt egentelige Rum. Arvidi 214 (1651). Den påminnelsen tyckes likväl finna rum, at man i allmänhet icke bör rätta sig efter denna Stylen. Sahlstedt CritSaml. 343 (1759). Ordet kietta .. brukas (nu icke) utan om stängsel, som i fårahusen göras, hvilken bemärkelse här alldeles icke finner rum. Ihre Föret. XV (1779). Denna tanke kan dock finna rum hos en menniska. Ödmann PredUtk. 134 (1808). — särsk.
a) (†) om begäran l. anhållan, uppmaning o. d.: vinna (välvilligt) beaktande, komma i (benäget) övervägande o. d.; äv. i uttr. låta (en begäran osv.) finna rum, gunstigt l. välvilligt upptaga l. taga hänsyn till. Bedie vij .., att Kongl. M:tt nådigst deres underdånige begären ville rum hoos sigh finne lathe. AOxenstierna 2: 174 (1614). OxBr. 10: 147 (1640). All uhrsächt är godh, när hon finner rum. Grubb 21 (1655). Inga förmaningar (hava) kunnat finna rum hos Hiertbergh at lefva med sin hustru Christel(igen) som sig bör. VDAkt. 1720, nr 277. Låten .. mitt ansökande finna rum. Humbla Landcr. 222 (1740).
b) (föga br.) äga rum, försiggå. Ingen amalgamation mellan dessa kaster finner rum. Beskow Vandr. 1: 26 (1819, 1833). Almqvist Amor. XVI (1839).
6) med avs. på kropps- l. själsförnimmelse(r): känna, erfara.
a) (†) känna (smärta, kärlek o. d.) Vti 3. dagar .. fant jag stor smärta. Lagerström Westph. 60 (1737). Then starcka böjelse, som jag til henne fan. Humbla Landcr. 35 (1740).
b) i uttr. finna behag, nöje, njutning, smak o. d. i (ngt), känna (ngt) ss. ett nöje, en njutning o. d., (livligt) tilltalas l. angenämt beröras av (ngt) o. d. Söker och märcker hwad eder aggar och wee gör: Och pröfwer theszlijkes ther emot hwar vti i finne swalkan, oc lindring. Stiernhielm Lycks. 3 (1650). Nordenflycht QT 1744, s. 22. Ni fann således ett nöje i denna budskickning? Hagberg Shaksp. 2: 51 (1847).
7) (vid närmare undersökning l. prövning av ngt l. tagen kännedom om föreliggande omständigheter) komma till det resultatet l. den slutsatsen (att ngt förhåller sig så l. så); komma underfund med l. upptäcka l. märka l. inse (ngt); konstatera l. utröna (ngt); förstå, begripa, fatta; ofta med predikatsfyllnad: upptäcka l. konstatera osv. (att ngn är sådan l. sådan l. ngt så l. så beskaffat); numera mest i akt. (i pass. oftare BEFINNAS; se d. o. 5). Förra än the kommo samman, fandz hon wara haffuandes aff them helgha anda. Mat. 1: 18 (NT 1526). Skepmennena . kastadhe vth lodhit och funno tiwghu alna diwp. Apg. 27: 28 (Därs.). Man haffuer wäghit tigh på eenne wågh, och funnet tigh alt för lettan. Dan. 5: 27 (Bib. 1541). Det är lätt at finna orsaken därtil. Widegren (1788). O Kuskar! när skolen I en gång finna, at Piskan är skapad för Hästens skull, icke Hästen för Piskans. Kellgren 3: 199 (1792). Man examinerade Nahum uti grammatikan, och fann honom hafva gjort skäliga framsteg. CFDahlgren 4: 123 (1831). Hon såg frågande upp i hans ansigte, att finna om han gjorde narr af hennes dröm. Almqvist Går an 129 (1839). Svensk medborgarrätt .. kan dock tidigare beviljas åt den, hvars upptagande finnes för riket medföra gagn. De Geer Minn. 2: 86 (1892). — särsk.
a) (numera bl. ålderdomligt i religiös stil) i uttr. finna (brott l. fel o. d.) med ngn, konstatera att ngn gjort sig skyldig till (ett brott osv.). Iach finner inghen brott medh thenna mannen. Luk. 23: 4 (NT 1526). Han war troghen, så at man ingen skull eller ogerning medh honom finna kunde. Dan. 6: 4 (Bib. 1541). Tegel G1 1: 110 (1622).
b) (numera bl. ngn gg ålderdomligt, särsk. i religiöst spr.) med substantivisk predikatsfyllnad (förr ngn gg inledd av för). J .. skola finna honum for en mild ok nådig och gönstigh herra ok konung. GR 7: 511 (1530). När thet fonnes osanning. Swedberg SabbRo 78 (1705, 1710). Lärarne varda funne falska Guds vittnen (om Kristus icke är uppstånden). Flensburg KyrklTal 274 (c. 1875).
c) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) i uttr. låta sig finna (förr äv. finnas), övergående i bet.: visa sig (sådan l. sådan), uppträda (så l. så) o. d. Ath i wilie laatha eder welwilioghe ffinnas her wdinnan. GR 1: 117 (1523). Han låter sigh nådhelighan finna allom them som vmwenda sigh til honom. Syr. 17: 28 (”18”) (Bib. 1541). OxBr. 8: 517 (1645). Hur förtrolig du dig finna lät. Tegnér (WB) 6: 21 (1827).
d) i uttr. i ngn finna en vän, beskyddare, meningsfrände m. m., upptäcka l. konstatera l. göra den erfarenheten att ngn är ens vän osv. Vi funno i vår Carlson och hans Fru et par Ägta Personer, som voro hvarandra i högsta måtton värda. Ågren Gell. 48 (1757). Uppgiften för den unge professorn var .. ingalunda lätt, särdeles som den fåtaliga liberala minoriteten inom ståndet i honom hoppades finna en talangfull målsman för de nyare idéerna. Rundgren i 3SAH 2: 76 (1888); jfr 5.
e) (†) refl. övergående i bet.: visa sig, komma i dagen, bliva uppenbar. Hwadh en för en man warit haffuer, thet finner sigh när hans effterkommandom. Syr. 11: 30 (Bib. 1541). När saköron ifrån domstolarna inkomma, så finner thet sig wel, huru mykit af sådant afdömt och inkommit är til kyrkior. Swedberg Dödst. 331 (1711).
8) (vid prövning av föreliggande omständigheter) komma till den uppfattningen l. övertygelsen (att); anse; tycka; i sht med (numera bl. adjektivisk) predikatsfyllnad, som ibland (numera dock knappast annat än i förb. finna för godt; se nedan) inledes av prep. för; äv. med ensamt substantivobj. i uttr. finna orsak l. skäl o. d., anse att (tillräcklig) orsak l. (giltigt) skäl föreligger (att göra ngt). Jag finner det oförsvarligt att uppträda på det sättet. Han fann inte skäl att frångå sin uppfattning. Såå fans för rådh att man skulle .. tage till lånns aff kyrckier .. peninger. GR 1: 126 (1523). RARP 2: 4 (1633). Wij (förbehålla) Osz .. at giöra och låta, som Wij finna bäst och tienligast. Kyrkol. 19: 16 (1686). At tala om hans Maij:tz hieltemod finner iag för onödigt. KKD 12: 438 (1712). Den, som är vand vid vår tid, lärer icke finna, at alt detta är sällsamt. Dalin Arg. 1: 117 (1754; uppl. 1733: tycka). Hurudan finner ni min prosa? Leopold 3: 141 (1798, 1816). Vid närmare överläggning fann han ett sådant steg orådeligt. Ödmann StrFörs. III. 1: 60 (1811). Jag fann det helt naturligt, om hon .. höll så mycket af stället att hon aldrig ville lämna det. De Geer Minn. 1: 98 (1892). — särsk. i förb. finna för godt l. (numera mindre br.) finna godt.
a) med att o. inf. l. att-sats: anse lämpligt l. rådligt l. av omständigheterna påkallat o. d. att ..; ofta närmande sig till l. övergående i bet.: bestämma sig för l. besluta att .. o. d., ofta (vard.) ironiskt i fråga om steg l. åtgärd som ngn mer l. mindre nödtvunget måste bekväma sig till; äv.: behaga, värdigas l. (mer l. mindre klandrande): tillåta sig, roa sig med att ... Bleff för gott funnit, at then ene Parten skulle sättia then andre Gisel och Borgen. GR 1: 19 (1521). Jagh (har) .. gott funnet .. medh dhem der om at communicere. Gustaf II Adolf 214 (1625). Rantzow fann för godt att afstå från sitt företag. Fryxell Ber. 6: 10 (1833). Kejsarinnan log med mildhet / Och fann godt begynna åter. Runeberg 1: 298 (1841). Konungen fann godt att icke för närvarande afgöra frågan. Ljunggren SAHist. 1: 96 (1886). Våldsvärkaren hade .. funnit för godt att göra sig osynlig. GHT 1895, nr 250 A, s. 3.
b) (†) godkänna, gilla. Jagh håppas mon coeur lärer för gått finna, hvadh iagh svarat Senaten. Carl XII Bref 129 (1714).
9) i pass. i deponentiell anv. (förr äv. refl.): vara att se l. påträffa; stå att få l. erhålla l. bekomma; vara, vara för handen; förefinnas; förekomma; föreligga; vara till, finnas till, existera; ofta opers. i förb. det finnes med följ. logiskt subj. (förr äv. det finnas, då det logiska subjektet står i pl.). Ther (i landet Havila) finnes Guld. 1Mos. 2: 11 (Bib. 1541). Effter som .. månge sigh finna, som .. medh lögner sigh föda. OxBr. 1: 98 (1616). Det allerskönste Verginske Taback, som i staden / Fins. Stiernhielm Herc. 235 (1658, 1668). Villian kan fuller vara hos mig att ännu längre tiäna, men förmågan finner sig intet. CPiper (1711) i HH XXI. 1: 101. För 40 år sedan fants ej mera än en öppen bod i Staden. Hülphers SvStäd. 1: 65 (1778). Det funnos dock fall, då gudarne utan menniskornas förskyllan sökte sak med dem och störtade dem. Palmblad Fornk. 1: 365 (1844). Ett land, ett fosterland vi fått, / Hvad finns på jorden mera värdt / Att hållas dyrt och kärt? Runeberg 2: 5 (1848). En grotta, som fanns ett stycke från templet. Rydberg Ath. 25 (1859). Nu, då han ej finnes mera (dvs. gått ur tiden). Snoilsky 2: 12 (1881). En möjlighet fanns dock ännu. De Geer Minn. 1: 102 (1892). Hej! Finns där någon? Andersson Terentius 6 (1896). Där fanns både kraft, glöd och känsla i spelet. PT 1897, nr 67 A, s. 3. Världen finnes; dess upphofsman måste då ock finnas. Wirsén EKey 95 (1900). Det finnes i litteraturen mycket få skapelser, som kunna kallas mästerliga. PT 1904, nr 168 A, s. 3. Missnerötter fanns det godt om i kärren. SDS 1911, nr 185, s. 4.(†) Som tiil börligh (dvs. tillbörligt) ær i ffijnendes ffrid (dvs. då fred råder). BtFinlH 3: 50 (1535).
10) (†; jfr dock a, b) refl.: vara l. befinna sig (i ett visst läge l. tillstånd). Som vij inthet finna oss i så förmöget tillstånd (som engelsmännen). 2RARP 5: 606 (1726). Jag fann mig utom mig. JGOxenstierna Dagb. 55 (1769). Ni ser mig i den största villrådighet, som en embetsman kan finna sig uti. Gustaf III 2: 248 (1788). — särsk.
a) med adjektivisk predikatsfyllnad, i fråga om ett kropps- l. själstillstånd o. d.: känna sig (frisk, sjuk, trött, ledsen o. d.); numera nästan bl. i fråga om sinnesstämning (i en given situation) i sådana uttr. som finna sig belåten, nöjd, smickrad o. d. Hennes Kongl. May:t (har) i går funnit sig nogot opasslig. OxBr. 8: 205 (1649). Han fant sig af detta svar fullkomligen tröstad och styrkt. Liljestråle Kempis 58 (1798). Gubben finner sig ung, när han sin konung får skåda. CFDahlgren 3: 175 (1820). Icke mindre belåten fann sig Carl Johan med Bulls fyndiga och frimodiga repliker. Sturzen-Becker 2: 16 (1850, 1861). Mycket smickrad fann jag mig af att blifva vän och bror med Böttiger. De Geer Minn. 1: 48 (1892).
b) (fullt br.) med adverb: befinna sig, må, trivas, känna sig till mods o. d.; särsk. i uttr. finna sig väl, äv. förträffligt, ypperligt o. d. (ngnstädes l. med ngn l. ngt); i av hur(u) inledd frågesats äv.: tycka om; i uttr. finna sig väl vid (ngt) äv. närmande sig bet.: hava nytta l. fördel l. njuta godt o. d. av (ngt). Hur finner du dig efter gårdagens strapatser? Hustru Else frågas huru hon finner sig i sitt samwet. Cavallin Herdam. 5: 354 (cit. fr. 1692). Våre tilförende giorde Alliancer med Ryssland och Romerske Keysaren, hvarvid vij här til dags funnit oss vähl. 2RARP 4: 445 (1727). De funno sig väl i hvar andras sällskap. Tessin Bref 1: 190 (1752). Huru finner väl Herren sig vid at hafva upsikt öfver köket? Stagnell Hjernlös 3 (1756). Jag .. fann mig förträffligt i Upsala. De Geer Minn. 1: 49 (1892).
11) (†) refl.: befinna sig (se d. o. 9 a), uppehålla sig, vistas, vara (ngnstädes); äv. med saksubj. Höpken 1: 14 (1751). Vi finna oss här hos en Bacha, Herre af denna ö. Gustaf III 2: 276 (1789). Där faran visar sig, där skall jag finna mig. IllMilRevy 1898, s. 139 (i handl. fr. 1789). Bland handlingarne der ett dokument sig fann / Uti archivet gömdt. Almqvist God. 77 (1838).
12) († utom i b) refl.: reda sig, klara sig; komma till rätta (med ngt); hitta rätt l. reda (i ngt). HSH 6: 84 (1657). Några små lösa antekningar, som jag icke kan finna mig uti. VDAkt. 1730, nr 451. Han vet ej minsta råd, hur han sig finna skal. Livin Kyrk. 22 (1781). — särsk.
a) med prep. i: komma till klarhet i l. en riktig uppfattning av, bli klok på, inse, begripa (ngt). Rudbeck Atl. 2: 592 (1689). Huru skal en begynnare, en pilt eller främli(n)g kunna finna sig vthi retta meningen? Hiärne Orth. 122 (1717). Af det, som nu förestäldt är, finner man sig lätteligen uti åtskilliga optiska inrättningar. Duræus Naturk. 136 (1759). Remmer Theat. 2: 25 (1809, 1815).
b) (fullt br.) i förb. finna sig till rätta, hitta l. taga sig fram (ngnstädes); klara sig l. komma till rätta (med ngn l. ngt). Wallin 2Pred. 2: 99 (1838). Jag var i den ålder, då man .. har svårast att finna sig till rätta med människor — ifall man har något af egendomlighet hos sig. Hallström Than. 5 (1900). Finna sig till rätta i terrängen. Tingsten o. Hasselrot 60 (1902).
13) [eg. specialfall av 12] refl.: foga sig; giva sig till tåls, resignera; förr äv.: lugna sig l. sina upprörda känslor, sansa sig, återvinna sinnets jämvikt o. d.; särsk. i förb. finna sig i l. (numera mindre br.) vid, förr äv. till l. åtföljt av inf. (med l. utan att), (undergivet) foga sig i (ngt), nöja sig l. låta sig nöja l. giva sig till freds l. till tåls med (ngt), försona sig med l. underkasta sig (besvär l. olägenhet o. d.), gå in på (ngt), stundom: bekväma sig till (ngt). Man får söka finna sig i det oundvikliga. Portetullen wedersade dee (dvs. de skånska städerna) altijdh, såssom ett serdeeles beswär, som dee icke kunde finna sigh uthj. HSH 31: 333 (1662). At giöra någon en reparation (dvs. giva ngn upprättelse l. satisfaktion), utan at jag förbrutit mig, dertil kan jag ey finna mig. 2RARP 4: 219 (1726). Finner jag mig ej vid under rättens utslag, skall mitt kärande vid överrätten ske under ferierne. VDAkt. 1737, nr 191. Jag vet ej hvad det var i dag, .. som gjorde mig så ledsen, att jag ej kunde finna mig på en lång stund. JGOxenstierna Dagb. 50 (1769). Kellgren BrefClewb. 9 (1772). Jag bör ej oroa andra med mina enskilta bekymmer. Många ha det kanske sämre än jag och få ändå finna sig. Tegnér (WB) 6: 559 (1830). Man måste .. finna sig i sitt öde. CFDahlgren 4: 125 (1831). Han .. ansåg, att riksdagen ej borde finna sig i, att gällande lag öppet trampades under fötterna. VL 1893, nr 32, s. 4.
14) [eg. specialfall av 12] refl.: (hastigt) återvinna (bevara, ej förlora) fattningen l. besinningen (i ett plötsligt iråkat svårt l. brydsamt läge); särsk.: (med bibehållen sinnesnärvaro, genast) få tag i (ej råka l. vara i förlägenhet om) det svar l. de ord som en oförutsedd kinkig situation kräver. Han har en storartad förmåga att finna sig. Ekendahl JEDelaGardie 4 a (1709). Jag stod helt förstörder, / Och viste ej om jag skull' hälsa, eller ej, / Til dess hon fann sig först och hälsade på mej. Knöppel Mannsschol. 23 (1741). Statssekreteraren .. gick till Linde, begärde urskriften och omtalade ändamålet. Linde fann sig genast och beklagade, att han förlaggt papperet. Fryxell Ber. 10: 141 (1842).
15) (†) refl.: infinna l. inställa sig; komma tillstädes; äv. med saksubj. Rikshofmästaren Ulfeldt begynner att bli bättre, att han sig där (på Djurgården) finna kan. Ekeblad Bref 1: 260 (1653; rättat efter hskr.). (Du har) det Lof-ord almännt wunnit / At Du til Kyrkian, Dig har sent och bittigt funnit. Brenner Dikt. 1: Kk 1 a (1711, 1713). Thetta (dvs. djävulens anfäktelser av den i hans tjänst antagne soldaten) hölt nu sålunda fort, och fant sig altid på .. måndagen, onsdagen och torsdagen. Münchenberg Scriver Får. 159 (1725).
Särskilda förbindelser: FINNA FRAM10 4. till 1.
1) leta sig fram, taga sig fram, hitta vägen o. d.; äv. refl. Hundens själ, som öfver allt finner fram. Nilsson Fauna II. 1: XLIII (1835). Mannen har gått så många gånger den här stigen, att hans fötter av sig själva finna sig fram. Koch Timmerd. 15 (1913).
2) (mindre br.) leta ut, leta l. taga rätt på (ngt). Huru vida detta sätt att finna fram sanningen är riktigt, få vi dock lämna derhän. Geijerstam Kulturk. 46 (1891).
FINNA HEM10 4. till 1.
1) hitta vägen hem, leta sig hem, taga sig hem. Huru kunde j tädhan finna heem? Messenius Sign. 5 (1612).
2) (†) i uttr. finna (ngt) hem till l. hos (ngn), (vid närmare undersökning) konstatera l. upptäcka att (ngn) gjort (ngt) l. är den skyldige o. d. Thet finnes hem hoss them .., huru the haffue kiöpt thet ene stycke Land in epther thet annet. GR 10: 249 (1535). Svart Gensv. H 1 a (1558).
FINNA IGEN10 04.
1) till 1: åter få syn på l. tag i (ngt l. ngn som man söker l. letar efter, ngt bortkommet l. förlorat o. d.); åter påträffa (ngt l. ngn); återfinna. Ther fwnnes en hoop wtaff the skytt ighen. GR 3: 13 (1526). Kransen fanns vid altaret igen. Tegnér (WB) 4: 47 (1822). särsk. (numera föga br.): finna (ngt) kvar l. i behåll (särsk. ss. återstod l. kvarleva). En man, som lender till een upskurin åker, ther han intet annet än stubben igen för sig finner. GR 29: 396 (1560). Skulle wi biuda til at resa til Bethlehem .., så skulle wi icke mykit finna igen af thet gamla Bethlehem. Swedberg SabbRo 240 (1696, 1710). Björnståhl Resa 1: 298 (1771).
2) till (1 o.) 2: träffa på (ngt l. ngn som man känner från annat håll, gm erfarenhet l. beskrivning o. d.); igenkänna; identifiera. Rudbeck Atl. 1: 623 (1679). (Ön Atland är) aff migh igensökt .. och är funnen igen i Swerige. Därs. 2: 14 (1689). Ännu i den homeriska tidsåldern finna vi i krigets yttringar talrika rester av den krigets anda, som vi finna igen hos våra dagars vilda folkslag. CLindskog i Athena 148 (1917).
3) (numera föga br.) få (ngt) igen l. tillbaka (ss. ersättning l. vedergällning). GR 18: 114 (1546). Dhen som träter medh Maatmodhren, han finner dhet igen i Faatet (dvs. får sämre kost). Grubb 141 (1665).
4) (†) träffa, påträffa; få se; iakttaga o. d. Dog kwnne wij wel tengkia ath thet rop haffuer en annen modher ee huar hon fynnes ighen. GR 3: 100 (1526). Man pläger säia: Ther som ryker, fins och eeldhen ighen. Bullernæsius Lögn. 364 (1619). Skulle något extraordinairt förefalla, så vet Håf-Rätten hvar han finnes igen (dvs. är att träffa). 2RARP 5: 107 (1727). refl. Therföre finner thet sigh ock så igen med them (dvs. de skenkristna), at när the liggia j theras ytersta, bekymra the sigh icke med Gudh och andeliga saker. LPetri 4Post. 60 a (1555).
FINNA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ.
1) (numera nästan bl. i Finl.) till 1: få tag i l. komma på (ngt sökt l. efterletat); upptäcka; lösa l. gissa (en gåta o. d.). GR 17: 351 (1545). Gåtan är god; iag hafwer funnit på henne. Verelius Herv. 143 (1672). Jag har sökt at finna på Er, och at få tala med Er, min Fru. Knöppel Blindeb. 23 (1746). TurÅ 1917, s. 249.
2) (numera nästan bl. i Finl.) till 2: (av en händelse) påträffa l. råka på (ngt l. ngn). Visb. 1: 32 (1572). Den som skatten misst nu fant på detta rep, / Och i sin sorg sig dermed hängde. Lenngren (SVS) 2: 147 (1795). Hvad som mest förvånade dem var, att de vid så pass nordlig bredd .. funno på ett så varmt tropiskt klimat. Strindberg SvÖ 3: 15 (1884).
3) tänka l. fundera ut, uttänka, upptänka (ngt), hitta på; äv.: komma l. falla på den idén (att göra ngt). GR 10: 23 (1535). Han hafver .. funnet på nye besväringer, ther medh han hafver förbittredt saken. RA 2: 257 (1568). Borgmästaren .. fann dock snart på råd. CFDahlgren 4: 10 (1829). Hur man kan finna på att måla någonting sådant! anmärkte patronen. Benedictsson Peng. 294 (1885). (†) med konkret obj.: uppfinna (värktyg, maskin, apparat o. d.). Finna på nya slags klädebonader. De Geer PVetA 1744, s. 12. En munk fant på krut. Höpken 1: 180 (1753).
4) (vard.) syssla l. sysselsätta sig med, ha för sig (ngt); hitta på (ngt, särsk. odygd, fuffens o. d.); förehava (ngt med ngn l. ngt). Brudarna voro .. begifna på att bröllopsdagen finna på sådana konster, som kunde skaffa hustrun en bra del af husbondeväldet. Wigström Folkd. 2: 131 (1881). Säg mig, Fina, hvad fann ni på med den stackarn som jemrade sig så bedröfligt? Benedictsson Eftersk. 22 (c. 1885).
FINNA SIG IN. (†) komma tillstädes, infinna sig; inställa sig. I de mål, der någon är .. angifven, .. om han intet finner sig in, äger dommaren macht .. låta föra honom fram. FörarbSvLag 2: 338 (1708). Nordberg C12 1: 108 (1740).
FINNA SIG TILLSTÄDES. (†) vara tillstädes; komma tillstädes, infinna l. inställa sig; äv. i uttr. låta sig finna l. låta finna sig tillstädes. Att I .. låte eder finne här tillstädes i Stocholm. RA 3: 165 (1593). Warandes .. Cronones Befallningzmann der i Häradet iämwäll beordrat, att till afwäriande af buller och oroo finna sig wid samme Commission tillstädes. VDAkt. 1689, nr 555. Därs. 1724, nr 76.
FINNAS TILL10 4. till 9: vara till, existera. Om then allmänne läkedom (dvs. ett universalläkemedel) äre the (dvs. läkarna) osamse, .. om then skall finnas til. Schroderus Comenius 795 (1639). När .. jag endast hade förhoppning att få mottaga hennes .. hälsning, fanns icke längre för mig någon ovän till. Wulff Dante 91 (1897).
FINNA UPP10 4 l. OPP4.
1) (numera bl. enst.) till 1: leta upp, leta rätt l. reda på, söka upp, uppsöka. KKD 5: 275 (1711). Jag tror mig qvickhet nog och hopp / Att finna gåtans lösning opp. JGOxenstierna 2: 301 (1795, 1806). Tystnaden var. af den obehagliga arten, men Fredrik som lärt själfbehärskning, fann först upp (samtals-)tråden de tappat. Strindberg HMin. 2: 338 (1905).
2) (†) till 2: påträffa, träffa l. stöta på; upphitta; upptäcka. Samma dag .. fans opp ett barn vid Carlbergs grinn, som tungan och hiärtat var uthskuret. LKagg (1699) i HH 24: 9. Columbus fant up nya verlden. Serenius (1741).
3) till 1: fundera ut, uttänka, utfundera (ngt nytt l. förut okänt); uppfinna. Block MotalaStr. Dedik. 11 (1708). Då ni protektor var, så fann ni upp / För brottslingar en oerhörd tortur. Hagberg Shaksp. 4: 310 (1848). Dynamit och kruppska kanoner och hvad allt de förstörelsens medel heta, som nutiden funnit upp. EHTegnér i 3SAH 5: 11 (1890).
FINNA UT10 4.
1) till 1: hitta ut, leta sig väg ut l. taga sig ut (ur ngt). Trefva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Geijerstam NTufv. 145 (1902).
2) till 1: fundera l. spekulera ut l. utfundera (ngt); komma underfund med (ngt). CAlströmer (1765) hos Linné Bref I. 3: 77. Direktören och fröken finna ut hur man skall få ett bra skafferi. Hedenstierna Marie 165 (1896). Det var ingen, som kunde finna ut hvad hon (dvs. den döva gumman) visste eller inte visste. Lagerlöf Jerus. 1: 299 (1901).
FINNAS ÅT. (†) till (1 o.) 2: träffas, mötas, råkas. AJGothus ACoyet B 2 b (1618). Ehuar wÿ ses eller möthes, / eller huar wÿ finnes åt, / huar andra skole vÿ ära, / som andra hiartans kiära. Visb. 1: 119 (c. 1620).
FINNA ÅTER10 40. till 1 o. 2: åter träffa på, återfinna, igenfinna. (Ditt kön) Saknar, klagar och begråter, / Hwad det aldrig finner åter. Brenner Dikt. 1: 107 (1690, 1713).
Ssgr: A (2, till †): FINNE-BARN. (finde-) hittebarn. RARP 4: 587 (1651).
-LOTT. jfr -LÖN. Finnaren, som ej kundgiordt eller lyst, at han något hittadt, förvärkar sin finnelott. Nehrman InlJurCr. 354 (1756).
-LÖN. hittelön. Nehrman JurCiv. 140 (1729).
B (4, till †): FINNINGS-GÅVA. ”gåva” (förmåga) att lätt finna medel o. utvägar o. d. Forssell i 3SAH 10: 5 (1896).
Avledn.: FINTLIG, adj.1 (fin(d)te- 16981737) [efter (ä.) t. findlich; jfr 1, 2, 9] (†) befintlig (ngnstädes), förefintlig. Dhe här widh LandzContoiret findtelige Documenter. VDAkt. 1698, nr 411. Then skuldfodran H. Räntemästaren af Handelsmannens Nils Pehrssons finteliga egendom .. äger at vpbära. VDR 1706, Verif. 712. Bliberg Acerra 885 (1737). De här i Sverige kring Stockholm fintliga örter. Linné (1739) hos Fries 2Linné 1: Bil. 26.
Spoiler title
Spoiler content