publicerad: 1924
FINNE fin3e2, sbst.3, i bet. 1—3 m., i 2 a m. l. r., i 2 b r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er GR 23: 392 (1552: Lappefinner), Hof Skrifs. 73 (1753)).
Ordformer
(finna (ack. sg.) 1591. find- 1559 (: findskiers bor))
Etymologi
[fsv. finne i samma bet.; jfr d. finne, finne, nor. finn, lapp, isl. finnr, lapp, ävensom de från de germ. spr. lånade lat. fenni (Tacitus), gr. φίννοι (Ptolemaios); av ovisst urspr.; om olika tolkningsförsök se Hellquist; jfr FENNO-]
1) person av den östeuropeiska ras som sedan omkr. vår tideräknings början utgjort huvudbefolkningen i Finland; äv. (numera företrädesvis i Sv.) utan avs. på ras: person från Finland, medborgare i Finland; jfr FINLÄNDARE, FINLÄNNING. BtSödKultH 12: 6 (1591). Belangande Finnarne, som alt fortfara med theras swediefällande, Wåre och Cronones Bergsbruk til största skada; Så (osv.). Bergv. 1: 121 (1641). Vintern, som i år är envis som den värsta finne. Choræus Bref 141 (1804). Det kan man kalla en soldat, så skall en Finne slåss. Runeberg 2: 55 (1846). Dens. 5: 72 (1860). (N. G. Nordenskiöld) var, i politisk bemärkelse, finne genom fredsslut, svensk genom börd. Wieselgren Samt. 7 (1866, 1880). — jfr FINSK-, GAMMAL-, LÖS-, NOT-, PUR-, SJÖ-, SVENSK-, VACKE-, VÄST-, ÖST-FINNE m. fl.
2) i utvidgad anv.
a) finnhäst. Man (fick) se en mängd olika slag och typer (av hästar), från långryggade, högbenta amerikanska trafvare .. till .. små ”finnar” med uttryck af energi och seghet. SD(L) 1902, nr 73, s. 3.
b) fartyg från Finland; stundom: finnskuta. Mellin SDikt. 286 (1852). Hermes .. lade genast från bryggan .. med sin kapade finne. Högberg Frib. 312 (1910).
3) [efter motsv. anv. i nor.] (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter av Jämtl.) person av lapsk ras, lapp. (Lapparna) kallas Finnar af Norska och Iemtländska fjällboer. NorrlS 89 (1793). jfr: Fjellmän, Fjellfolk, äfven Finne, äro .. namn, hvilka .. (lapparna) höra gerna. Geijer Häfd. 419 (1825). — jfr LAPP-FINNE.
Ssgr (i allm. till 1): A: FINN-ADEL. (finne- 1779) i Värmland förr bruklig ironisk benämning på de finska kolonisterna. Fernow Värmel. 530 (1779). Afzelius Sag. VIII. 1: 136 (1856). —
-ALNSTEN, se sp. 602. —
-BASTU. (finne- 1685) (numera i sht i Finl.) om stuga l. lokal som användes för s. k. finsk bastu (se BADSTUGA 2). Skallen börjer swettas / Och Kroppen såsom i een Finne-Badstu heettas. Spegel GV 153 (1685). PT 1911, nr 16 A, s. 3. —
-BLOD. finskt blod (se BLOD 5). Landsm. 1: 250 (1879). Din son har hästhår, och kinden är läderaktig och kan inte rodna ... Det är tecken på finnblod. Heidenstam Folkung. 1: 54 (1905). —
-BONDE. (finne- 1732) bonde av finsk ras; numera särsk. med tanke på bonden ss. (ägare av o.) husbonde på en gård. Finnebonden (äter) rofvor och skåningen gröt. Linné Ungd. 2: 117 (1732). På hvarje finngård (fanns) ofta, förutom finnbonden själf och hans familj, .. en mängd lösfinnar. Ymer 1902, s. 407. —
-BY. by (i sht i Sv.) med finsk befolkning. De mest afsides liggande finnbyarna (i nordvästra Värmland). Retzius FinKran. 142 (1878). —
-BYGD. bygd (i sht i Sv.) med (övervägande) finsk befolkning; (väsentligen) av finnar befolkad del av ett landområde. Värmlands finnbygder. Retzius FinKran. 146 (1878). —
-BÅT.
1) ett slags låg, lång o. smal roddbåt begagnad företrädesvis (i Finl. samt Norrbotten) ss. forsbåt. Fatab. 1909, s. 97.
2) finskt fartyg (som angör svensk hamn); finnskuta; jfr FINNE, sbst.3 2 b. Finnbåtarne, som trafikera Sundsvall. SD(L) 1901, nr 525, s. 4. —
-BÄR. benämning på (de av kustbefolkningen i Österbotten o. Norrbotten till mos använda bären av) buskväxten Hippophaë rhamnoides Lin.; havtorn. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 40. Linné Fl. nr 815 (1745; från Åland). Lindman NordFl. 3: 188 (1903). —
-BÖRDA. [sv. dial. (Södermanl.) finnbölä] (†) tung börda; stor kvantitet; särsk. i uttr. i finnbördor, i riklig l. överflödig mängd. Tanke- och skrif-fel vankas öfveralt i Finnbördor. SP 1780, s. 875. Rietz 77 (1862). —
-GUBBE. (ngt vard.) Finngubben satt med sin pipsnugga vid bordstaflan. Afzelius Sag. XI. 2: 37 (1870). —
-HARV. (†) ett slags harv. Finnharf af 2:ne delar tillhopa satt, med iskurne fåror. Linné Ungd. 2: 199 (1732). —
-HUVUD, n. l. m.||ig. (finne- 1679) (†) bildl.: (person som har ett) ”finskt huvud” (se FINSK a). SColumbus (1679) i 2Saml. 22: 105. Finnhufvud, Finnsinne äro allmänt kända epitheter. Læstadius 2Journ. 478 (1833). —
-HÄSSJA, r. l. f. (†) högtimrad hässja? Logen anlägges .. midt imellan tvänne Hässjor, sådana som de vanliga Finn-Hässjor. VetAH 1761, s. 223. —
(jfr 2 a) -HÄST. häst av finsk ras (småväxt o. med god travförmåga). En liten raggig finnhäst, urrig som ett tofvigt nystan. SDS 1900, nr 140, s. 2. —
-KNIV. ett slags kraftig slidkniv använd särsk. av finnar (i Sv. o. Finl.). HeimdFolkskr. 81: 62 (1904). En långbladig finnkniv med skinnvirat skaft. Johansson RödaHuv. 1: 99 (1917). —
-KO. ko av en liten kullig, i Finl. o. Norrl. förekommande ras. Nilsson Fauna 1: 562 (1847). Den kulliga (d. v. s. hornlösa) finnkon i Norrland. TurÅ 1899, s. 110. —
-KOLE, m.||(ig.). [med avs. på senare ssgsleden jfr fin. kuule! kuules! (”hör! hör du!”), kuuletkos? (”hör du?”), ett bland finnar vanl. tillrop] (i vissa trakter, starkt vard.) skymflig benämning på finne (l. finländare). Topelius Fält. 5: 173 (1867). Din dumma finnkole! Högberg Frib. 331 (1910). —
-KOLEX l. -KOLIX l. -KOLIS, m.||(ig.) [jfr den etymol. avd. under -KOLE] (i vissa trakter, starkt vard.) = -KOLE. Man ska' få se att den der finnkolisen lägger sina breda labbar på allt. Blanche Bild. 2: 73 (1864). Bergroth FinlSv. 301 (1917). —
-KOLING, m.||(ig.) (i vissa trakter, starkt vard.) = -KOLE. LD 1908, nr 161, s. 2. Nordström Herr. 307 (1910). —
(3) -LAPP, stundom -LAPPE, m. [efter nor. finlap] (numera bl. ngn gg i fråga om nor. förh.) lapp. Linné Ungd. 2: 197 (1732). MosskT 1893, s. 257. —
-LIE. (†) ett slags lie. Linné Ungd. 2: 184 (1732). Dal- och Finn-lijan med krokigt skaft: des jern är 7, 8 a 9 qvarter långt, 3 a 4 tum bredt vid fästet, samt knapt 1 tum vid spetsen. Gadd Landtsk. 2: 424 (1775). —
-MARK, sbst.1 (finne- 1746) (väsentligen) av finnar bebodd skogsbygd; jfr -BYGD, -SKOG; numera särsk. om vissa skogstrakter i Sv. som en gång koloniserats av finnar o. vilkas befolkning ännu delvis är finsk. Linné Bref I. 1: 129 (1746). Den väster om Ljusnans dalgång belägna delen af Hälsingland är en så godt som alldeles sammanhängande finnmark. Ymer 1902, s. 85. —
-MARK, sbst.2 om det finska markmyntet. —
-MYRTEN. bot. den i Finl. förekommande buskväxten Cassandra calyculata (Lin.) Don. Hartman ExcFl. 60 (1846). 2NF (1907). —
-OXEL. bot. oxeln Sorbus fennica Fr., finsk oxel, rönnoxel. NormFört. 21 (1894). På Åland är finnoxeln .. vanligare än oxel. FoFl. 1907, s. 203. —
-PLOG. ett slags primitiv, i Finl. samt gamla sv. finnbygder förekommande, på stenig mark använd plog, gaffelplog. Juhlin-Dannfelt 105 (1886). —
-POJKE. (finne- 1631—1644) pojke av finsk ras; äv. allmännare: finländsk pojke. Schybergson FinlH 1: 432 (cit. fr. 1631). LfF 1903, s. 276. —
-ROS. bot. växten Rosa acicularis Lindl.; jfr -TÖRNE. Krok o. Almquist Fl. 1: 157 (1903). Lyttkens Växtn. 764 (1910). —
-RYSSJA. fisk. ett slags stor ryssja med tre nätarmar, av vilka de båda yttersta äro cirkelformiga l. hjärtformigt böjda mot varandra, storryssja. LAHT 1886, s. 37. —
-RÅG. (finne- 1716—1856) ett slags i Finl. odlad höstråg med långsträckta små korn; (ritorkad) råg från Finland; finsk råg. Linder FlWiksb. 35 (1716). Carlson 2Skolgeogr. 25 (1892). —
-SKOG. = -MARK, sbst.1 Broman HelsB 63 (c. 1730). I Värmland utbreder sig den största finnskogen väster om Klärälven, där en trakt ännu heter Norra och Södra Finnskoga. Grimberg SvFolk. 2: 466 (1914). —
-SKOTT. (fins- 1596) om hastigt påkommen sjukdom (hos kreatur) tänkt ss. vållad av ett hemligt skott (av ngn trollkunnig finne). ÄARäfst 132 (1596). Att Curera Fålk och Boskap för Durchlopp och Finskått. Landsm. 2: XXXIX (1722). Norlind SvFolkl. 115 (1911). —
(jfr 2 b) -SKUTA. finsk skuta; i sht om var särskild av de finska skutor som bruka komma till vissa svenska hamnar för att sälja ved l. matvaror; jfr FINSKE-SKUTA. Nordberg C12 2: 436 (1740). Lyckligt vis sluppo .. alla Finnskutor härifrån i förleden vecka (innan kölden kom). Calonius BrefPorthan 6 (1793). Östergren (1920). —
(3) -SKÄFT. (†) ett slags lodbössa (förfärdigad o.) använd av lapparna. Lapparna .. smida och slöjda sjelfva sina Finnskjäft (räfflor) och andra redskap. Nilsson Ur. 1: 142 (1839, 1866). Swederus Jagt 328 (1832). —
-SKÄR. (†) finskt skär? Uppstigande dunster utur ohyggeliga kiärr och Finnskiär, orsaka svarta moln, som qväfva Folket och döda boskapen. Eichhorn Stud. 3: 16 (i handl. fr. 1772). —
-SKÄRSBO, m. (†) All salt fisk, som botnekarlar, findskiers bor ock skeriekarar föra. RA 1: 639 (1559). —
-SMÖR. om smör som från Finl. exporteras till Sv.; äv. (i sht förr) om smör avyttrat från ngn sv. finnbygd. NordT 1886, s. 469. TurÅ 1904, s. 317. —
-SOCKEN. socken (i sht i Sv.) med (övervägande) finsk befolkning. HBergroth i TPedFinl. 1895, s. 125. HeimdFolkskr. 47—48: 40 (1897). —
-STRUMPA. (†) strumpa (av snodd lintråd) från Finl.? Finnstrumpan .. war refwen uppå hälen. ÖB 35 (1712). —
-STUGA. stuga bebodd av finnar; stuga av finsk typ; jfr -PÖRTE. Slutligen .. kom jag till en samling finstugor bland svedjefallen. Wingård Minn. 1: 49 (1846). En genuin finnstuga, der ugnen upptog omkring en fjerdedel af utrymmet. Schröder MinnSkog. 100 (1888). —
-SUMP. (i vissa trakter, vard.) jfr -SKUTA. En liten finnsump har under fredagen anlänt till Fiskarhamnen som första fartyg efter världskrigets utbrott. AB 1915, nr 260, s. 11. —
-TJÄRA, r. l. f. finsk tjära; äv. om ett slags tjära som erhålles från Nederkalix i Norrbotten, ”haparandatjära”. ÖgCorr. 1854, nr 71, s. 4. JernkA 1905, s. 618. —
-TORP. (finne- 1646—1734) av en finne l. en finsk familj bebott torp (i sht i en utmark l. finnbygd i Sv.). J medler tijdh skall synas bolbyerna och finnetorpen. ÅngermDomb. 20/7 1646, fol. 1. Hällsen .. synes vara det sydligaste finntorpet i finnskogen på den östra sidan om Ljusnans älfdal. Ymer 1902, s. 85. —
-TORPARE. (finne- 1633—1773) jfr -TORP. Femtiofyra finnetorpare (i Värmland) .. äro så vidt ifrån kyrkorna aflägset boende, att de sällan .. dertill söka kunna. Johansson Noraskog 2: 423 (i handl. fr. 1633). Fernow Värmel. 37 (1773). Ymer 1913, s. 310. —
-TYRE, se C. —
-VÄVNAD. vävn. ett slags från Finl. härstammande, i senare tid företrädesvis i Bohuslän förekommande dubbelvävd allmogevävnad med (orientaliska) mönster i två färger, numera särsk. vitt o. rödt l. vitt o. svart; jfr FINSKE-VÄVNAD. Täcken i finnväfnad. KultHFörenKonstslöjdutst. 1897, s. 16.
B (†): FINNA-STUDENT. finsk student; användt ss. skymfligt tillmäle. Bodelius (hade) swarat spotskt, och kallat dem finna studenter. ConsAcAboP 2: 393 (1662).
C (†): FINNE-ADEL, -BASTU, -BONDE, se A. —
-FALL. svedjefall (hugget av finnar). En .. ondh wägh öffver högder och finnefall. Gyllenius Diar. 280 (c. 1670). —
-HUVUD, -MARK, -POJKE, -RÅG, se A. —
-SKÄGG, se sp. 590. —
-TORP, -TORPARE, se A. —
-TYRE, n., äv. -TYR?, m.? (finn- 1734) [jfr ä. sv. dial. tyre, trolltyg (Jämtl.), trolltyre, trolltyg, gjort av tredje magen hos ngt idisslande djur (Smål.)] jfr FINN-SKOTT. Columbus BiblV H 2 a (1674). De äro förtrullade, och hafva fått Finnetyrer i sig. Linder Pest. 18 (1711). Then store beesten tror, sig finnetyre fått. / Han vet ei, hvart han sig för mageref skal vända. Kolmodin QvSp. 1: 256 (1732). Broman HelsB 244 (1734).
D (†): FINNS-SKOTT, se A.
Spoiler title
Spoiler content