FLO flω4, sbst.2, r. l. m. ((†) n. Schultze Ordb. 1184(c. 1755)); best. -n l. -en; pl. -ar; i bet. 1 äv. FLOE flω3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(flo c. 1755 osv. floe 1856 (: Sigbjörns-floe) osv.)
Etymologi
[sv. dial. flo, floe, tillfällig vattensamling på marken, vattenpuss, pöl, sumpig skogsmark, mindre träsk varpå hö växer; jfr d. dial. (Jutl.) flo, ställe på hed l. mellan klitter, där vattnet blir stående under en stor del av året, nor. dial. flo, f. l. n., större, grund vattenpuss, floe, m., vattenpuss (i sht på myrmark), myr, isl. flói, utvidgning av ett vattendrag, bukt som från havet går in i landet; besläktat med isl. flóa, flöda över, översvämma, mnt. vlōien, flyta, strömma, eng. flow, gr. πλώω, simmar, seglar; jfr FLOD, sbst.3,FLYTA. Anm. Möjl. föreligger i bet. 2 ett helt annat ord, samhörigt med FLY, sbst.1]
1) (i södra o. mellersta Sv.) mindre, grund vattensamling som i allm. är uttorkad under ngn del av året, vattenpuss, pöl. Schultze Ordb. 1184(c. 1755). Lundell(1893).
2) (i Norrl.) (tjärn l. sjö på) myr l. högmosse. En öde jämtländsk flo. Schultze Ordb. 1184(c. 1755). Mörkgröna skogsremsor mellan floar och träsk. TurÅ 1897, s. 82. Där rörde sig en svart prick öfver blåhvita snöhafvet till en lappländsk flo, en islagd myrsjö. Högberg Vred. 1: 195(1906).
Ssgr: (1) FLO-HÅR. bot. benämning på örter av släktet Ceratophyllum Lin., vilka växa nedsänkta i vatten. Liljeblad Fl. 176(1792). WoJ(1891). jfr TRE-,TU-FLOHÅR.Anm. Av denna ssg har Lyttkens (Växtn. 1048) bildat flo ss. benämning på samma örtsläkte. —
