SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FLY fly4, sbst.1, n., äv. r. l. m. (Linné Sk. 377 (1751), Landsm. 1911, s. 720); best. -et, äv. (i sht ss. senare led i ssgr) -t, ss. r. l. m. -n, äv. -en; pl. -n ((†) = (Schroderus, Rudbeck)), ss. r. l. m. -ar; pl. best. n. -na l. -en.
Etymologi
[fsv. fly, n., vattenpuss, damm, sv. dial. fly (i bet. 13); jfr nor. fly, (grund) vattensamling, d. dial. flye, kärr, mosse; trol. samhörigt med FLO, sbst.2, o. FLYTA]
1) (†) mindre vattensamling, pöl. Lijn och Hampa rötas vthi Flyy. Schroderus Comenius 497 (1639; lat.: in lacunis; t.: in Lachen (Sümpffen)); möjl. till 2.
2) (mindre br.) kärr, moras, sumpig mosse, myr; i sht med tanke på i kärr (l. sjöar) befintlig (ngn gg fritt flytande) av vegetabilier uppkommen markskorpa som mer l. mindre ger vika för fötterna, gungfly; jfr HÄNG-FLY. De Flotholmarna som liggia och simma uti Insiögar, kallas Fly. Rudbeck Atl. 3: 298 (1698). LexTrip. (1742). Fly, .. gyttjig jord med mossa blandad, på öfverbrynen med tufvor, som omgifvas af djupt dyfullt vatten. Marklin Illiger 119 (1818). En tät torfmatta, hvilken gungar öfver den blöta dyn, och deraf kallas gungfly, eller äfven fly, der den är obestiglig. Post KoprJordb. 29 (1862). TurÅ 1913, s. 153.
3) (bygdemålsfärgat) sidländ, sank äng. Ett sankt fly, .. som i vätåhr intet kan bärgas. VDAkt. 1736, F III 7. Starrvalls ängarne, som .. (i Madesjö i Smål.) kallas Mader och Fly. VetAH 1747, s. 131.
Ssgr (till 2): FLY-BOTTEN. (numera knappast br.) gungfly. Lind (1749). Möller (1790).
-MOSSE. (numera föga br.) = FLY, sbst.1 2. VetAH 1750, s. 49. Fröding ESkr. 2: 197 (1895; om norska förh.).
-MÄRG. (i Härjedalen)
a) växten Carex chordorrhiza Ehrh., strängstarr. Landsm. 1911, s. 719.
b) växten Eriophorum alpinum Lin., snip. Landsm. 1911, s. 720.
Spoiler title
Spoiler content