FLUKA flɯ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Svealand) fluka, tillfällig vattensamling på marken, större vattengrop; möjl. samhörigt med FLY, sbst.1]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) vattengrop, pöl; äv. om djupare (i vassbänk bart) ställe i sjö l. flod. Ihre (1769). På flukor skall dig isen braka. Bergklint Vitt. 112 (c. 1775). (Jag träffade på) blinda utterungar i ett bo, som var bildadt af torr rö, hopdragen på en fluka i vassen. SvJägarfT 1864, s. 214. Schulthess (1885).
