[sv. dial. fnalla, riva l. gnugga på ett kliande ställe, sakta riva (av), göra ren från yttre orenlighet, snatta, smått skynda; möjl. samhörigt med FNAS,FNASSEL, sbst.1 (se Tamm s. 162); jfr FNALL]
1) (†) riva sakta, lätt klå, klia. Wollimhaus Ind.(1652; med hänv. till klåå). Fnalla ngn i hufvudet. Tholander Ordl.(c. 1860).
2) (i vissa trakter, starkt vard.) plocka (stycken av), plocka i sig, äta smått (på); ngn gg: snatta, ”nalla”. Si'cken kalkon! Den sku vi nu fnalla. Bellman 5: 131(c. 1775). Kindblad(1871). Fåren hade bara bark att fnalla på från de längesedan afätna löfknipporna. Strindberg Hems. 32(1887).
3) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (beskäftigt) småsyssla, knåpa, ”fnaska”. Serenius(1741). Gå och fnalla. Tholander Ordl.(c. 1860).
Särsk. förb.: FNALLA I SIG10 4 0. (i vissa trakter, starkt vard.) till 2: plocka i sig, äta upp. CFDahlgren 4: 298(1831).
