publicerad: 1925
FORDRING fω3rdriŋ2, vanl. uttalat fω3d-riŋ2, sbst.1, äv. FODRING fω3driŋ2, sbst.3, r. l. f. ((†) m. Sahlstedt); best. -en; pl. -ar. Anm. Ordet användes numera nästan bl. i pl. samt i sg. best.; jfr anm. under FORDRAN.
Ordformer
(numera nästan uteslutande skrivet fordring. f(f)odr- 1729. forder- 1622. fordr- 1543 osv. -ing 1543 osv. -ung 1545)
1) bärgv. till FORDRA, v.1 I 1: transport (av malm o. d.), forsling; jfr FORDRAN I 1. Fordring sker först ifrån wäggen derest malmen är bruten, till Fyllorten eller Korgstaden, antingen med Bårar, Skåttkärror, eller och der det bär opföre, med Släpor. Hiärne Berghl. 442 (1687; rättat efter hskr.). — jfr BÄRG-, MALM-FORDRING.
2) till FORDRA, v.1 I 3: (be)främjande; hjälp; jfr FORDRAN I 2. För then menige mandz bäste, och christendome(n) till fordring. GR 15: 133 (1543). Joen Scriffuere .. then ther .. genom Konungens nådiga fordring bekommit Moens Greens effterleffuerska till ächta. Svart G1 161 (1561).
1) (med avs. på brukligheten se anm. ovan) = FORDRAN II 1. Ställa små, stora fordringar på ngn l. ngt. Driva sina fordringar för långt. Fordringarna för denna examen äro ganska höga. Åsidosätta anständighetens, rättvisans, den goda smakens fordringar. Tegel G1 2: 284 (1622). Lagens fordringar och förbud. Nohrborg 563 (c. 1765). Vid .. redogörelser för det lästa måste läraren .. tillhålla lärjungarna att iakttaga de enklaste fordringarna på reda och sammanhang. Cederschiöld o. Olander Vink. 27 (1901). — jfr AVGÅNGS-, ANSTÄNDIGHETS-, APPROBATURS-, EXAMENS-, INTRÄDES-, KOMPETENS-, MINIMI-, TIDS-FORDRING m. fl. — särsk.
a) (†) i förb. med prep. av, inledande uppgift om ngn l. ngt varpå en fordran ställes; ofta i uttr. göra (sig) fordringar av ngn l. ngt. At vi icke utsträcke våra fordringar af andra längre, än deras omständigheter och förmögenheter tåla. Boëthius Sedol. 132 (1782). Leopold 3: 394 (1816). Österländningen gör af sina skalder helt andra fordringar. Palmblad Nov. 2: 173 (1819, 1841). Hans små fordringar af lifvet. Cavallin (o. Lysander) 13 (1879).
b) = FORDRAN II 1 slutet. Indriva, inkassera, utkräva fordringar. Hava många fordringar utestående. Bokförda fordringar. Osäkra, säkra fordringar. SvRStBesl. 1655, s. C 2 a. Vid skiftet skal egendomen i fast och löst, redbart och fordringar, i jämngoda delar läggas, så at ej någor therigenom lider. ÄB 12: 4 (Lag 1734). SFS 1905, nr 38, s. 4. — jfr KRONO-, LÖNINGS-, RÄNTE-, SKULD-FORDRING m. fl.
Ssgr (i allm. till II 1 b): FORDRINGS-ANSPRÅK~20 l. ~02. i sht jur. anspråk på att utfå (l. att hava) en fordran, fordran. Efter freden i Fredrikshamn d. 17 Sept. 1809 återstodo ömsesidiga fordringsanspråk att liquidera mellan Finnland och Sverige. Ekelund 1FädH II. 2: 230 (1831). FFS 1895, nr 37, s. 68. —
-BEVIS. i sht jur. dokument som styrker förhandenvaron av en fordran l. (från en annan synpunkt) av en skuld. SPF 1832, s. 309. Sparbanks medel må ej såsom lån utlemnas mot annat fordringsbevis än skuldebref. SFS 1892, nr 59, s. 4. —
(II 1) -FULL.
1) som har stora fordringar; anspråksfull; fordrande; pretentiös; särsk. om person. Samtiden 1872, s. 202. De skånska bondkvinnorna .. voro ganska fordringsfulla i sina anspråk på smycken. Fatab. 1913, s. 238.
2) (i sht i fackspr.) om växt l. djur: fordrande (se FORDRA, v.1 II 1 d γ). (Oxfordshiredownfåren) kunna .. ej lefva på svaga fårbeten, men höra dock ej till de mer fodringsfulla. Juhlin-Dannfelt 300 (1886). Haller o. Julius 28 (1908). —
(II 1) -LÖS. (mindre br.) som icke har (stora) fordringar (för egen del); jfr ANSPRÅKSLÖS. IllSvH 4: 29 (1878). Fordren ej mycket af hvarandra, hållen ej räkning på hvad I gifven och hvad I fån, utan gån er väg fram fordringslösa. Billing Betr. 613 (1907). —
(I 1) -ORT. (†) bärgv. ort använd för framforsling av brutet bärg till ett schakt. Leijell PVetA 1751, s. 6. —
-PASS. (†) De förut brukelige Pass (för ”västgötar”) til utestående fordringars indrifvande, eller så kallade Fordrings-Pass, .. blifva aldeles förbudne. Kungör. 7/11 1793, s. 2 b. —
-RÄTT, r. l. m. jur. rätt att utfå l. utkräva fordran; rättsligen giltig fordran. LittT 1795, s. 306. Försummar en Borgenär, att .. bevaka sin fordran, så blir följden deraf för honom den, att han förlorar sin fordringsrätt. Schrevelius CivPr. 552 (1853). 2NF (1907). —
(I 1) -STRÄCKA, r. l. f. (†) bärgv. Fordringssträckor äro de (smala orter), som blifvit upslagne för en genare väg til berg- och malmfordring. Rinman 2: 859 (1789). —
-ÄGANDE, äv. -EGANDE, p. adj. som äger en fordran l. fordringar (hos ngn). 4GbgVSH XI. 3: 64 (i handl. fr. 1812). Forssell i 3SAH 3: 480 (1888). —
-ÄGARE, äv. -EGARE. om person l. firma o. d. i förh. till ngn hos vilken han l. den har en fordran l. fordringar. Schönberg Bref 3: 241 (1778). 1Sam. 22: 2 (öv. 1896).
Spoiler title
Spoiler content