SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FORDRA 3rdra2, vanl. uttalat 3dra2, v.1 -ade ((†) pr. sg. ind. -er 1Kor. 16: 11 (NT 1526), RARP 4: 64 (1647). — sup. fordert UrkFinlÖ II. 1: 115 (1593); fordret(t) GR 15: 228 (1543), AOxenstierna 2: 67 (1612: fordredt); förderit BtFinlH 3: 212 (1547)); äv. FODRA 3dra2, v.3 -ade; vbalsbst. -AN (se d. o.), -ING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(numera nästan uteslutande skrivet fordra. foddr- 1723. fodr- 1603 osv. fo(o)rdr- 1526 osv. fordher- 1547. förder- 1547. fördr- 15411727)
Etymologi
[jfr d. fordre; av mnt. vorderen, föra l. skaffa framåt, ledsaga, främja, o. t. fordern (fht. fordarōn), begära, erfordra, instämma, utmana, förr äv. främja, till t. resp. mnt. vorder (fht. fordaro), komparativbildning till stammen i t. vor, für (se FÖR, prep. o. adv., FÖRE, prep. o. adv., FÖRR, FÖRRE); jfr FOLA, v.1, FORSLA, FORT, adv. Med avs. på formen fördra jfr t. fördern, sidoform till fordern. Formen fodra, som är den ojämförligt vanligaste i talspr., torde huvudsakligen hava uppkommit på inhemsk botten, men kan delvis bero på lån från t. (jfr t. fodern)]
I. fortskaffa samt i bet. som närmast ansluta sig till denna.
1) (†) fortskaffa, föra; forsla, transportera; befordra. 2Kor. 1: 16 (NT 1526). Ville oss förthenskuld alt för myckett svårdt falle, thet vij sielffve schulle upå vår umkost lathe före och fordre järnett. GR 23: 68 (1552). At wij medh tilbörligh ähro och prydnat fordre hans Lekamen til sin Sofwekammar och Hwijlorum. JPGothus NMånsson A 2 b (1639). Hallenberg Hist. 3: 382 (1793). — jfr BE-, FRAM-, IN-, UPP-FORDRA. — särsk. bärgv. i fråga om upphämtande av malm o. d. ur en gruva: uppfordra; särsk. i uttr. fordra i dagen. Här till hafwa Wij warit under Jorden, .. wunnit Malm och fordrat den i dagen. Hiärne Berghl. 445 (1687). Rinman (1788). UB 3: 122 (1873). jfr UPP-FORDRA.
2) (†) framföra, framställa. (Han) frucktade .. att the (dvs. bönderna) icke skulle kunna föra och fordra sijn ord så att ther motte wara något bestond medh. Svart G1 161 (1561).
3) (†) hjälpa (ngt l. ngn) fram; främja; understödja; underlätta; befordra. Fordrandis och fremiendis honum thet besta the kwnna. GR 3: 136 (1526). Atuj (dvs. att vi) vele fordre hans kon: Ma:tis fromme, nytte och gangn. Därs. 10: 355 (1535; i formulär för värvade knektars trohetsed; likartad formulering ännu i tro- o. huldhetseden för Gustav IV Adolf). Skalt tu giffua barnet thet in som .. fordrer watnet sin gång. BOlavi 177 b (1578). (Det) är .. högeligh af nöden, at man intet gifwer sigh j faara medh vmgenge .. medh them som lögnen fordra och förswara. OMartini Pred. A 3 b (1606). Schultze Ordb. 1270 (c. 1755). — jfr AN-, BE-, FRAM-, FÖR-FORDRA m. fl. — särsk.
a) upphöja (ngn till en värdighet l. befattning), befordra. Förr än .. (Gud) fordrade .. (Josef) til en Furste öffwer thet högt berömde land Ægypten (osv.). Svart Ähr. 57 (1560). The Spanier .. wordo otålige thervthöfwer, at han (dvs. kejsar Karl V) hadhe så många Tydskar vthi sitt Håf, och fordrade them til höga kall och ämbeter. Schroderus Dress. 262 (1610). — jfr BE-FORDRA.
b) förhjälpa l. förskaffa (ngn l. ngt till ngt). Ordspr. 11: 19 (Bib. 1541). Han .. hielper och foordrar theras saak til en godh enda. LPetri 3Post. 35 a (1555). Endoch jag hafver gärna giordt min flijt att fordhra eder till edre betalning (osv.). AOxenstierna 2: 284 (1616). Fordre Barn til Scholar och tuchtan. Rudbeckius Luther Cat. 10 (1667). VDAkt. 1701, nr 46. — jfr BE-, FÖR-FORDRA.
c) bringa (ngt till att göra ngt). Är mykit osmelt råå wedska vthi menniskion, hon skal först fordras til at smeltas. BOlavi 179 a (1578). Itt nyttigt Baadh at rensa Qwinnors tilbörliga Renselse, och fordra then til at flyta. Månsson Åderlåt. 69 (1642).
4) (†) skaffa (ngt) åt (ngn), förskaffa. Han hafwer här låtet byggia een Scholestufwa, och fordrat them Löön och Vnderhåld, som Vngdomen skola tuchta och lära. EElai Hwass E 4 a (1660).
5) (†; jfr dock anm.) ägna omsorg åt (ngn l. ngt); vårda (sig om); sköta; försörja; underhålla; stundom närmande sig l. övergående i bet.: förpläga; äv. refl. Huar så hender, att nogor bliffuer så siuk ij stadenom, att han icke kunne fordra sigh sielff. GR 8: 297 (1533). Skall verden lengher ståå, så mosthe hon iu haffua folck, som Regementet foordra och wppeholla skal. LPetri Oec. 47 (1559). (Gud kräver av barn) at the godhwilligen fordra, föda och kläda Föräldrarna, när the bliffua ålrige. Botvidi Brudpr. 18 (1619, 1622). På det (överste Göran) Silverhielm måste blifwa desto bätter underhållen och fodrad, består iag honom en skål miölck mer än alla de andra. KKD 9: 296 (1714).
Anm. till 5. Hit hör eg. äv. det ännu ngn gg i arkaiserande spr. förekommande uttr. fo(r)dra köttet, vilket av den nutida språkkänslan emellertid i allm. anslutes till FODRA, v.1 Ingen haffuer någhon tidh hatat sitt eghit köt, vthan heller födher och foordrar thz. Ef. 5: 29 (NT 1526). Fodren köttet kräsligen! VLitt. 1: 263 (1902).
6) [specialanv. av 5] (†) med avs. på (apparat l. maskin för) industriell värksamhet o. d.: (på ett tillfredsställande sätt) sköta; med avs. på smältugn: mata. Szamme ij (dvs. två) hambrer kunne ingelunde ther (dvs. i en och samma byggnad) fordrede bliffue, så att wij aff them sådane gaghn och fordell haffua kunne, som thet sich borde. GR 19: 272 (1548). Och förmodar jag, a(ller) n(ådigste) herre, att sama bruckningh skall bliffve, når hon bliffver rett acktatt och fordratt, then besta E. K. M. haffver. Därs. 24: 561 (1554). Att vij hafue .. fordrat fyra ugnar medh Cronones stuufmalm. OxBr. 11: 233 (1644).
II. kräva samt i bet. som närmast ansluta sig till denna.
1) framställa l. framkomma med l. göra l. hava anspråk l. krav på (att få ngt l. att ngn gör l. kan ngt l. att ngt kommer till stånd l. uträttas l. finnes o. d.), kräva; begära; yrka på (ngt); utkräva; ofta pregnant, motsatt: bedja, anhålla; förr stundom avbleknat: anhålla om (ngt). Fordra betalning, räkenskap, skadestånd, upprättelse. För ett enda dagsvärke fordrade han icke mindre än 15 kronor. Du får inte fordra för mycket av mig. Man kan åtminstone fordra att han visar vanligt folkvett. Jag ber dig inte om att uträtta detta, jag fordrar att du gör det. En Ordinantia huru j skulle latha fordra och eskie regenskaperne aff prouesterne. GR 14: 94 (1542). (Konungen) proponerede dem (dvs. riksens råd m. fl.) sakernes nährvarende tilstondh, fordrandes deras rådh. AOxenstierna 1: 107 (1626). Dör löftesman, medan han under borgen står; vare tå borgenär skyldig, at strax fordra ny borgen af gäldenären. HB 10: 10 (Lag 1734). Uti Christendomen .. fordras kännedom af minst 2ne Hufvudstycken (i katekesen). BerRevElLärov. 1824, s. 16. Allt ifrån början af Posses ministär fanns emot honom en stark opposition i första kammaren, som fordrade hans störtande. De Geer Minn. 2: 257 (1892). — jfr AN-, IGEN-, IN-, PÅ-, TILLBAKA-, UT-, ÅTER-FORDRA m. fl. — särsk.
a) i uttr. ha(va) att fordra, hava (ngt) till godo (hos ngn att med full rätt kunna utkräva av denne); särsk. med avs. på pänningskuld; äv. abs. Sade sigh heller ville haffva här att fordra etthundrade än der 1000. RP 6: 90 (1636). Han glömmer inte, som att fordra har. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i vissa uttr. med predikativt attribut l. med adverbiell l. av prep. inledd bestämning angivande ngt som man fordrar med avs. på objektet. Wardtt förthenschuldh Jörenn Personn förorsaakedtt att lathe foordre .. (Brockenhus') obligationn tilstädis. HH XIII. 1: 279 (1566). Ekeblad Bref 1: 33 (1650). Herr Gustaf Ericson blef af Erke-biskopen fordrad i borgen. Celsius G1 1: 26 (1746). — särsk. i uttr. fordra ngn på l. till ed, fordra att ngn underkastar sig edgång. PH 2: 1217 (1735). Jag .. frågade honom (dvs. en holländsk köpman), att i fall han vid tillstundande förhör skulle fordras till ed, om han den ock aflägga ville. Roland Minn. 85 (c. 1748). Dalin (1851).
c) (†) intr., i förb. med prep. (up)på (oppå), stundom prep. efter o. om: framställa krav l. fordran på (ngt), yrka på (ngt). (I) haffue ther hosz platt intitt rört eller fordrett på någenn restitution eller betalning för wåre Vndersåters lidne skade. GR 16: 738 (1544). Ath komme och fordre effter penninger. Därs. 28: 459 (1558). ÅngermDomb. 1641, fol. 168. Fordra du ej på räfvaskinn / till foder under mössan din. Landsm. VII. 6: 35 (1890).
d) i p. pr. med adjektivisk bet.
α) om person: som ställer stora fordringar (särsk. på sina medmänniskor); som har stora anspråk; anspråksfull; pockande. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 124 (1808). Hans hustru .. är mycket fordrande och befallande till sitt sätt. PT 1904, nr 258 A, s. 3. Martin Wegelius var mycket fordrande som lärare. SvLittSällskFinl. 1885—1910, 2: 121 (1910).
β) om arbetsuppgift o. d.: som ställer stora krav på ngns förmåga, krävande. Man hade knappast väntat sig, att fröken H:s röstmedel skulle förslå till detta fordrande parti. VL 1893, nr 73, s. 3. I föreläsningens fordrande konst var Jacob Agardh en sällan uppnådd mästare. Bergendal i 2NordUnivT 1: 111 (1901).
γ) (i sht i fackspr.) om växt l. djur: som kräver l. behöver mycken näring (o. omvårdnad). (Palsternackan) Är mindre fordrande .. än moroten. Juhlin-Dannfelt 301 (1886). Bergstrakter med omväxlande hed- och myrmarker skulle lämna ett allt för knappt underhåll för de mera fordrande korthornsdjuren. LAHT 1901, s. 312.
δ) (†) med passiv bet.: som ngn har att fordra. Til Peder Spore att afbetala någre knechters fördrande restantier. GR 28: 622 (1558).
2) (†) med personobj.: framställa till (ngn) krav på betalning l. utfående l. erläggande av ngt; kräva (ngn på ngt); ofta i förb. med prep. l. för (inledande uppgift om skulden l. det som utkräves). Hvarföre må thu och än nu alffvarligen fordra fougterne på theras leffverering. GR 20: 95 (1549). ConsAcAboP 1: 500 (1651). Nu som dess änkia .. dagel(ige)n af åtskillige andra Creditorer fordras. VDAkt. 1711, nr 286. Jag låssade som jag icke haft rådrum ännu at fordra honom för hans skuld. Leopold (SVS) II. 1: 119 (1781). Dalin (1851). — jfr AVFORDRA, ävensom O-FORDRAD.
3) med saksubj.: medföra (ett ofrånkomligt) behov av (ngt), göra (ngt) nödvändigt, bjuda, vara i behov av (ngt), kräva, tarva, erfordra; äv. med avs. på person. Plikten, rättvisan fordrar att du gör detta. Om förhållandena så fordra (osv.). Det fordrar betänketid. Det är ett arbete som helt fordrar sin man. (Honom) såådan hörsamhett bewise, som .. sachens nödtorfft fordrer. GR 12: 268 (1539). Saken var af den högsta vickt och fordrade den största tysthet. Höpken 2: 337 (1761). Bruket fordrade att de lägre tjänstemännen ibland hugnades med en liten erinran. Annerstedt Rudbeck Bref cxv (1899). jfr ER-, PÅ-FORDRA. — särsk. i pass. med intr. bet.: behövas, vara nödvändig, erfordras. Därtill fordras tid och pängar. Arvidi 13 (1651). Ej fordras Hjeltedygd små faror öfvervinna. Nordenflycht QT 1748—50, s. 15. Det fordrades hans smidiga penna för att lotsa sig fram emellan alla svårigheter. De Geer Minn. 2: 146 (1892). — jfr AN-, ER-FORDRA.
4) (†) framställa en befallning l. uppmaning l. begäran till (ngn) att begiva sig l. inställa sig (ngnstädes) l. att ägna sig åt l. taga i tu med l. inlåta sig på ngt; (till)kalla; uppmana, uppfordra; (in)stämma. Att han her Ture Trolle scriffteligen .. fordrat hade till kalmarna. GR 14: 84 (1542). Then som en annan för Rätta fordrar, kan så snart tappa een Saak, såsom then han fordrar. Schroderus Waldt 48 (1616). Scipio .. war fordrat vthaff the Romare, til at vthföra Krijghet medh Hannibal. Dens. Liv. 356 (1626). (Baron Migneul) blef icke länge inne (i salongen): utländska bref fordrade honom till kontoret. Almqvist AmH 1: 109 (1840). En andans man, / nu fordrades han / i världsliga uppsåt med ofrid att fara. Fredin Dan. 7 (1888). — jfr AV-, HEM-, IN-, SAMMAN-, UPP-, UT-FORDRA m. fl. — särsk.
a) i fråga om dödsfall: bortkalla, hädankalla. (I skolen) gladeligha effterfölia (Kristus), när han fordrar edher aff thenna werlden. Phrygius HimLif. 26 (1615). Emporagrius LTorstenson 205 (1651). — jfr AV-, BORT-, HÄDAN-FORDRA.
b) utmana (ngn till strid), utfordra. Huru gref Class Tott i går lät fodra grefve Göstaf Leyenhouffud till att slåss med sig. Ekeblad Bref 1: 206 (1652). Danske RiksAmiralen .. fordrade honom (dvs. den svenske amiralen) till ett sjöslag. Hallenberg Hist. 2: 478 (1790). — jfr UT-FORDRA.
Särskilda förbindelser: FORDRA AN. (†) till II 4: frammana, frambesvärja. Thet bor i Endor en, som kan / The döda rese opp, och fordra andar an. Kolmodin QvSp. 1: 411 (1732). jfr ANFORDRA.
FORDRA FORT. (†) = FORDRA I 1. ConsEcclAboP 216 (1658).
FORDRA FRAM10 4. jfr FRAMFORDRA.
1) (†) till I 1: fortskaffa, föra (ngn l. ngt) fram. The skole vare thäss välvilligere och beflijte siig att fordre hesterne fram thäss snarere. GR 25: 374 (1555). Hagström Herdam. 3: 19 (cit. fr. 1672).
2) (†) till I 3: befrämja, befordra. Hon fordrade lyckosambliga fram theras werck. LPetri SalWijsh. 11: 1 (1561). särsk. refl.: hjälpa sig fram, taga sig fram; jfr FORDRA, v.1 I 5. Han hafwer allan sin ålder fodrat sigh fram medh heder och mandom, och således är han gammal worden. Peringskiöld Vilk. 503 (1715).
3) (föga br.) till II 1: begära fram (ngt), rekvirera. Att .. uppe på biblioteket fordra fram hvilka böcker du behagar och der begagna dem. Ahnfelt Rääf 383 (cit. fr. 1811).
4) (†) till II 4: kalla fram (ngn). (Landtmarskalken) fordrade honom fram och sade till honom i alles præsentia. RARP 3: 302 (1643). Swedberg Dödst. 65 (1711).
FORDRA FÖR SIG. (†) till II 4: kalla inför sig. Schroderus Dress. 226 (1610). Humbla Landcr. 20 (1740).
FORDRA HÄDAN. (†) = FORDRA, v.1 II 4 a. Jesper Anderson ähr .. för 10 eller 12 dagar sedhan hädhan fordrader worden. AOxenstierna Bref 4: 371 (1647; möjl. ssg). Emporagrius JDelaGardie A 1 a (1652).
FORDRA IGEN10 04. jfr IGENFORDRA.
1) (†) till I 1: föra tillbaka (ngt till ngn). Att hann (dvs. budbäraren) icke sielf .. hade mått draga till henne och fordradt oss annat swar och beskedh igen. GR 17: 490 (1545).
2) (†) till I 4: förskaffa tillbaka (ngt förlorat). Malört .. fordrer igen then förlorade och swaga lusta til maat. Månsson Åderlåt. 121 (1642). Därs. 128.
3) till II 1: kräva tillbaka (ngt), återfordra. Um .. (fartygsbesättningarna) mere haffve förtärt (än de bort efter reglementet), så skall thet inthet beståes, utan fordres igen aff them, som fetalien haffve hafft i befalningh. GR 26: 414 (1556). Möller (1790).
FORDRA IN10 4. jfr INFORDRA.
1) (†) föra in (ngn l. ngt); hjälpa l. förskaffa (ngn) in; äv. refl.; jfr FORDRA, v.1 I 1 o. 3. Apg. 9: 30 (NT 1526). (Personer) som effther sådane spannemåle fare och hijt inn i rijkett fordre vele. GR 21: 366 (1550). BtFinlH 2: 333 (1670; se under FORDRA UT 1).
2) (numera föga br.) till II 1: utkräva; indriva (fordringar). (Lat.) Coactor .. (sv.) Then som vpkräffuer penningar, fodrar in skuldh och gäldh. Linc. O 5 a (1640). Jag har höfligt fordrat in mina penningar. Runeberg ESkr. 2: 53 (c. 1850).
FORDRA PÅ l. UPPÅ l. OPPÅ. (†) jfr PÅFORDRA.
1) till I 3: få (ett arbete o. d.) att gå framåt. GR 26: 611 (1556).
2) till II 1: framställa krav på (ngt). GR 28: 138 (1558). I skolen fåå / huadh lofuat ähr, när i fodra på. Asteropherus 67 (1609). Moth middagen kom hans skrifvare och fordrade på, att jag skulle släppa honom. CPiper (1711) i HH XXI. 1: 110. Möller (1790; bet. osäker).
3) till II 4: kalla. (Den som) inte miszlyndt ståår / När Öde fodrar på. Lucidor (SVS) 317 (1673).
FORDRA TILL. (†) till II 4: tillkalla. (Sv.) fordra til, (lat.) arcesso. Hamb. (1700).
FORDRA TILL SIG. (†) till II 4: kalla till sig, tillkalla. GR 13: 259 (1541). Kyrkol. 17: 5 (1686).
FORDRA TILLBAKA10 040 l. 032, vard. äv. TILLBAKS04. jfr TILLBAKAFORDRA.
1) (†) förskaffa l. förhjälpa (ngn) tillbaka (till ngt); jfr FORDRA, v.1 I 1 o. 3. Schroderus Os. 2: 327 (1635). Därs. 576.
2) till II 1: återfordra. Kolmodin TacAnn. 1: 44 (1833).
3) (†) till II 4: kalla tillbaka, återkalla. Aff sådana affronter .. förorsakades General-Staterna att fordra sin legation thädan heem tilbaka igen. RP 8: 152 (1640).
FORDRA TILLSAMMAN(S). (†) till II 4: sammankalla. Haffve vij genom same vår scriffvelsse latid fordre same våre gådemen tilsamens udi Faleköpungh. GR 24: 243 (1554). RP 8: 321 (1640).
FORDRA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPFORDRA.
1) (numera föga br.) till I 1: forsla upp l. transportera upp (ngt), uppfordra. Husbonden fodrade upp höet till .. (pigan) med sin tvåuddiga jern-högaffel. Bladh (o. Hornstedt) 42 (1799). TurÅ 1892, s. 142.
2) (†) till II 1.
a) insamla (allmosor o. d.). Biddare den såm fodrar vp åt dee fattighe, dät gått folk wil dem giwa. Axehielm (c. 1630; under biddare).
b) utkräva; infordra. RARP 4: 571 (1651). Låta fordra up det, som uthlånt är. SynodA 1: 112 (1661).
3) (†) till II 4.
a) kalla upp (ngn ngnstädes l. till ngt); uppbåda. Måge the .. scrifve och biude honum till och fordra honum up till sigh. RA 1: 312 (1543). Nähr krijgsfolkedt fordras up till arbetes eller ifrån förloffuas. AOxenstierna 2: 365 (1619).
b) bjuda upp (ngn till dans). Min lilla Dotter, som var på siette året, var så dristig, at fordra up Steeley til en dans. Ågren Gell. 163 (1757).
c) uppfordra (en stad, en fästning osv.) till kapitulation. Seden utsende greffven andre gongen sin trumetere och fordrede up staden. HH 20: 14 (c. 1580). SvMerc. 6: 266 (1760).
FORDRA UT10 4. jfr UTFORDRA.
1) (†) hjälpa l. förskaffa (ngn) ut; äv. refl.; jfr FORDRA, v.1 I 1 o. 3. ÅngermDomb. 28/8 1630, fol. 33. Enkian .. wiste altzinthet til sigh, mindre kunde fordra sigh uth eller inn. BtFinlH 2: 333 (1670).
2) (numera föga br.) till II 1: kräva att utfå (ngt); utkräva. Svart G1 154 (1561). Vij vele fordra uth dedt, som ännu står hoos någre inne. RP 6: 484 (1636). Tiden fordrar ut sin rätt. Ling Tirf. 1: 34 (1836).
3) till II 4.
a) (†) kalla ut (ngn till ngt), utkalla. Alle the gamble hoffmen, .. och besynnerligen the ther någet duge, måge fordras vtt vpå same tug. GR 15: 34 (1543).
b) (numera föga br.) uppmana, uppfordra; utmana, utfordra. Ekeblad Bref 2: 215 (1660). Jag har inga bekanta här, .. ingen, som kommer och fordrar ut mig till samtal och sällskap. Bremer 1: 246 (cit. fr. 1835). Hahnsson (1888).
Avledn.: FORDRAN, se d. o.
FORDRARE, m. (fordrare 15811853. fordrere 15471596. fordrer 1597) [jfr mnt. vorderer]
1) (†) till I 3: befrämjare, gynnare; jfr BEFORDRARE 1, 2. GR 18: 275 (1547). The andra ährewördige herrar och höglärde mine nödige fordrare. VDAkt. 1655, nr 197 (1656).
2) (numera bl. tillf.) person som fordrar ngt; förr äv.: person som kräver ngn på ngt; jfr FORDRA, v.1 II 1, 2. En obeskedelig fordrare. Schroderus Comenius 874 (1639). Bremer NVerld. 1: 34 (1853). jfr ARVS-FORDRARE.
FORDRING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content