publicerad: 1926
FRIKTION frikʃω4n, stundom -tʃω4n (fricktschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet. 1 o. 2 b) -er.
1) i medicinskt syfte utförd strykning l. gnidning l. knådning av kroppens mjuka vävnader, massage; numera bl. i fackspr.; i inskränktare anv. om visst slag av dylik gnidning; ofta konkretare, om varje särskild gnidning. Westerdahl Häls. 300 (1764; uppl. 1768: gnidning). Kellgren (SVS) 6: 149 (1786). Strykning har .. ofta blifvit benämd friktion, i synnerhet då den följt en särskild nervstam. Wide MedGymn. 73 (1895). Kleen MassSjukg. 32 (1906). — jfr NERV-FRIKTION.
2) (föga br.; se dock a, b) (en kropps) gnidning l. skavning (mot en annan). Et litet skafsår, som under ständigt arbete och friction af hårda skoplagg .. blifvit missvårdadt. VetAH 1802, s. 292. — särsk.
a) (fullt br.) fys., mek. o. tekn. (av beröringsytornas ojämnhet, ävensom av adhesion framkallad) gnidning (motstånd) som uppkommer, då en kropp rör sig utefter ytan av en annan; jfr MOT-GNIDNING. Klingenstierna Musschenbroek 125 (1747). I de aldrabäst sammansatte urverk gifves en friction. Posten 1769, s. 424. Inre friktion uppträder i en gas eller vätska i rörelse och är orsaken till, att rörelsen småningom afstannar af sig själf. 2NF (1908). — jfr GLID-, RULL-, RÖRELSE-, SLÄP-, TAPP-, VILO-FRIKTION m. fl.
b) (fullt br.) bildl., särsk. i fråga om svårigheter, misshälligheter som uppstå vid samliv mellan människor (stater osv.) med olika karaktär, intressen o. d.: slitning. Phosph. 1810, s. 304. Annerstedt Rudbeck Bref ccx (1905). jfr Linné Bref I. 2: 188 (1754).
Ssgr (i allm. till 2 a): FRIKTIONS-ARBETE~020, äv. ~200. mek. o. tekn. särsk. om det arbete (den kraft) i en maskin som åtgår till att övervinna friktionen (o. som sålunda icke utgör ”nyttigt arbete”). TT 1873, s. 62. För att minska friktionsarbetet vid metallfriktionen tillsättes emellanåt grafit eller användas grafithaltiga smörjmedel. 2NF 26: 86 (1917). —
-BAND. tekn. metallband som vid behov kan pressas mot ett hjulnav l. dyl. o. som gm sin friktion tillkopplar hjulet resp. bromsar detsamma. TT 1873, s. 89. Därs. 1901, M. s. 45. —
-BROMS, r. l. m. tekn. broms som värkar på så sätt att ett metallband l. en kloss l. dyl. pressas mot den maskindel som skall bromsas o. gm sin friktion åstadkommer bromsningen. LAT 1862, s. 408. —
-ELEKTRICITET. (mindre br.) fys. om det slag av elektricitet som uppstår vid gnidning av vissa ämnen mot varandra, gnidningselektricitet, elektricitet i vila, statisk elektricitet; motsatt: dynamisk elektricitet (elektrisk ström). Frey 1849, s. 452. —
-HAMMARE. tekn. hejarhammare vid vilken hejarens lyftande åstadkommes gm friktion av tvenne valsar mot en i hejarblocket fastsatt dragstång. TT 1883, s. 156. —
-HJUL. tekn.
1) hjul gm vilket medelst friktion rörelse (kraft) överföres från en axel (ett rörelsesystem) till en annan (ett annat). Triewald Förel. 1: 278 (1728, 1735). Friktionshjul kunna användas såväl vid parallella som korsande axlar. LB 4: 60 (1903).
-KOEFFICIENT. mek. JernkA 1829, Bih. s. 211. (Friktionen) växer för samma kroppar proportionelt med deras tryck vinkelrätt mot hvarandra, så att förhållandet mellan detta tryck och friktionen är konstant; detta förhållande kallas friktionskoefficient. NF 5: 398 (1882). —
-KOPPLING. tekn. koppling mellan två axlar (rörelsesystem) åstadkommen gm två ytors friktion mot varandra; äv. konkret, om dylik maskinkonstruktion. Konisk friktionskoppling. JernkA 1868, s. 50. 2NF 2: 532 (1904). —
-LJUD. (föga br.) språkv. frikativa. Björling Klangf. 97 (1880). S .. är ett friktionsljud liksom f. Lundell Rättstafn. 21 (1886). —
-MOTSTÅND~02, äv. ~20. mek. o. tekn. motstånd framkallat av friktion. TT 1873, s. 89. Friktionsmotståndet (som hindrar lokomotivhjulens glidning) är beroende af det tryck, som hjulen utöfva å skenorna. Lundberg Lok. 23 (1902). —
(2 b) -PUNKT. ömtålig punkt ifråga om vilken osämja o. förvecklingar kunna uppstå. Kjellén Storm. 1: 20 (1905). (Bethman-Hollweg) arbetade .. med den ärliga redbarhet, som var utmärkande för honom, på att borttaga de friktionspunkter, som störde den goda grannsämjan (med England). 2NF 30: 691 (1920). —
-RULLE. tekn.
b) rulle avsedd att förminska en föreliggande friktion gm användande av rullfriktion i st. f. glidfriktion; särsk. om rullar vilka vid lagring av axlar användas i stället för fast lagerpanna; ”antifriktionsrulle”. VetAH 1812, s. 158. TT 1898, M. s. 21. Fyrapparaten (på Tylön), en på friktionsrullar roterande linsapparat. 2NF 30: 516 (1920). —
-RÖR. [ellips för friktionständrör] sjömil. friktionständare bestående av ett rör fyllt med en lättantändlig tändsats som antändes gm att en tandad mässingstråd l. dyl. (”rivaren”) rives mot densamma. Ramsten NautHlex. 56 (1866). —
-SKIVA. tekn. skiva gm vilken medelst friktion kraft (rörelse) överföres från en axel (ett rörelsesystem) till en annan (ett annat) l., oftare, medelst vilken en roterande axel l. ett hjul kan bromsas. JernkA 1847, s. 77. TT 1899, M. s. 89. De tömda (kol-)vagnarna nedgå från bryggan af egen tyngd, hvarvid hastigheten regleras genom friktionsskifvor. 2NF 36: 1091 (1924). —
-STICKA, r. l. f. = -TÄNDSTICKA. VexiöBl. 1844, nr 17. De (Congreveska strykstickorna från år 1832) voro de första friktionsstickorna. 2UB 7: 433 (1903). —
-TÄNDARE, r. l. m. sjömil. tändapparat för sjökanoner som värkar på så sätt att gm friktion en tändsats antändes, vilken i sin ordning antänder laddningen; jfr -RÖR. Redan 1844 .. föreslog .. (Franz von Uchatius) de första friktionständarne. TT 1881, s. 94. —
-TÄNDSTICKA~020. tändsticka vars antändning sker gm gnidning mot en yta (ett plån), stryksticka; numera nästan bl. om de äldsta strykstickorna i motsättning till dopptändsticka. NF 4: 343 1881). —
-VINKEL. mek. o. fys. (den) vinkel som ett lutande plan måste bilda mot horisontalplanet, för att en på detsamma vilande kropp skall börja glida utför planet. Ekelund Fys. 1: 153 (1838). NF 5: 398 (1882). 2NF 8: 1432 (1908). —
Spoiler title
Spoiler content