publicerad: 1926
FUL fɯ4l, adj. -are. adv. -IGA (se avledn.), -T.
Ordformer
(ful (fuul, fwl, fuhl) 1523 osv. full 1547 (: fullfallt)—1703; fuull 1636; fwll 1559 (: fwll fala))
Etymologi
[fsv. ful, oren, stinkande, vederstygglig, skändlig, ”ful”, motsv. d. ful, isl. fúll, got. fūls, rutten, mnt. vūl, oren, dålig, lat, mht. fūl, t. faul, murken, lat, feng. fūl, eng. foul, rutten, oren m. m., av germ. fūla-, besläktat med lit. púliai, pl., etter; till roten pū-, vara rutten, stinka, som föreligger äv. i isl. fúinn, rutten, lat. pūs, var, gr. πύον, etter, sanskr. pūyati, stinker, m. m.; jfr FUTTIG]
1) (†) rutten, stinkande, oren. Watn som stille står, ehuru clart och rent thet är, såå bliffwer thet doch lijkwell fwlt. L. Petri Gothus Tröstb. 49 b (1564). Fhula och illaluchtande såår. OMartini Läk. 48 (c. 1600). Swedberg Cat. 553 (1709).
2) († utom i b) vederstygglig, stygg, led, ond; i sht om person l. annan levande varelse. I den fula vargens spår / Fort och oförskräckt han går. SvFolkv. 1: 414. (Den) fwle drawelsins qwinna Siborg. GR 1: 296 (1523). När wij skole skilias ifrån thenne tunga och fwle werlden. Phrygius HimLif. 32 (1615). Then .. fuule Tyrannen. Dens. Agon 25 (1620). Kalm Resa 2: 498 (1756). — särsk.
a) [bet. är här eg. o. urspr.: oren (jfr 1)] om ond ande l. den onde anden (djävulen); jfr b. The fula andar. Mark. 3: 11 (NT 1526; Bib. 1917: de orena andarna). Gack bort tu fwle dieffuul. OPetri Sal. D 3 a (1535). Hon är thens fule Asmodei redskap. VDAkt. 1661, nr 189.
b) [numera med förbleknad bet. o. sannol. ofta anslutet till 3 o. 4] (vard., i sht bygdemålsfärgat) i uttr. den fule, den ”lede”, ”hin håle”, ”hin onde”; jfr FULING 1. JSwedberg (1702) hos Tottie Swedberg 2: 19. Den, som tager den fule i båten, måste ock föra honom fram. Linné SvArb. 2: 32 (1731). Fy för den fule, hvad de började se ut! Bergdahl Antip. 14 (1906).
3) [bet. ter sig numera för språkkänslan ofta som en bildl. anv. av 4 o. torde i vissa uttr. (t. ex. i b) äv. hava uppkommit ur denna] om l. i fråga om handling l. karaktärsegenskap o. d.: moraliskt förkastlig, ohederlig, gemen, usel, skamlig, nedrig, äv.: som göres i gement uppsåt o. d.; stundom: ”sjuk”, tvetydig o. d.; i sht numera äv. med svagare bet.: ”mindre vacker”, ”mindre hedrande”, ofin; stundom ss. ett helt lindrigt l. icke fullt allvarligt menat förebrående uttr. Ett fult streck. Spela ngn ett fult spratt. En ful affär, historia (jfr d). Ett fult drag (hos ngn). En ful vana, ovana. Bära sig fult åt mot ngn. PErici Musæus 6: 20 a (1582). Inthet är fwlare .. än lögn. Schroderus Comenius 913 (1639). Fult döljas plär i fagert skin. Nordenflycht QT 1745, s. 164; jfr Rhodin Ordspr. 96 (1807). Det är fult af dig, att du ej haft tid att tänka på min lilla begäran. CSnoilsky (1865) hos Warburg Snoilsky 178. Hornell hade ett fult förflutet. Nordström Landsortsb. 26 (1911). — särsk.
a) i numera obr. uttr. Itt drucket och fult lefwerne föra. Linc. G g 3 b (1640). (Prästen) legge af sitt syndiga fuhla wesende. Swedberg SabbRo 173 (1704, 1710).
b) (vard.) i uttr. en ful fisk, kanalje, skurk, dålig människa; i uttr. en ful fisk att fjälla o. d. äv.: farlig person, person som det är svårt att komma till rätta med l. ta bukt på; jfr FISK, sbst.1 3 a o. FJÄLLA, v. I 2 a. SedolärMercur. 3: nr 9, s. 4 (1731). Det är en ful fisk att fjälla. Kindblad (1871). Den som heter Gustaf Trolle och studerat i Rom, det är en ful fisk. Strindberg SRidd. 42 (1908).
c) i uttr. fult tecken, tecken som vittnar om ngt ”fult” (hos ngn), dåligt tecken. Almqvist AmH 1: 114 (1840). Hvarför ser ni inte folk i ansigtet när man talar till er? det är fula tecken det, min herre. Blanche Posit. 47 (1843).
d) om historia l. rykte o. d.: som berättar l. antyder ”fula” saker (om ngn). Det utkomne fula ryktet (om konspiration). HSH 7: 315 (1727). Porthan BrefCalonius 180 (1795).
4) som gör ett obehagligt l. frånstötande intryck (på ögat l. örat), oskön, otäck, obehaglig, otrevlig, frånstötande, stundom: smaklös, platt o. d.; i fråga om person: vanlottad å utseendets vägnar, stundom närmande sig bet.: vanskaplig o. d.; i alla dessa bet. motsatt: vacker, skön; äv. i mer l. mindre bildl. o. överförd anv. Gement, grymt, spöklikt, avskyvärdt ful (i sht vard.). Ett fult, men pikant ansikte. Fula men uttrycksfulla drag. En ful näsa. Fula, svarta tänder. En ful röst. Ful, fnasig hy. En ful dräkt, hatt. Ett fult landskap. Ful som en markatta (vard.). Ful som stryk l. som synden (vard.). Effter thet vthwertes anseende äre några .. wackre, andra okarske (fwla). Schroderus Comenius 278 (1639). London är den fulaste stad jag någonsin sett. Wallenberg 101 (1769). Uno .. böd .. up den fulaste flicka han i hast kunde uptäcka. Cederborgh UvT 2: 41 (1809). Äfven det fula kan blifva oss skönt, blott det är på sitt ställe, / skuggan ijemte sitt ljus. Tegnér (WB) 9: 70 (1840). Det (är) i mångens tycke .. ”fult” att skrifva t. ex. bärg med ä, hjälp utan h. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. II (1885). — jfr SKRÄM-FUL. — särsk.
a) om väder(lek), årstid o. d.: dålig, ruskig, resp. som utmärkes av dåligt väder; blåsig, dimmig, rägnig o. d. Carl XII Bref 52 (1702). D. 22 (oktober) .. war fullt wäder. KKD 9: 78 (1703). Den fula årstiden. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 261 (c. 1840).
b) om l. i fråga om ord l. uttryckssätt l. tal o. d.: ohövisk, ohyfsad, rå, plump; ovettig. Fwlt snack. PErici Musæus 5: 148 b (1582). Kallandes honom skelm och annadt fuult. ConsAcAboP 2: 279 (1661). Fuhla och otuchtiga ord. Swedberg Schibb. 107 (1716). Slagdängor, fula som satan. Wennerberg 2: 41 (1848, 1882). — särsk. (vard.) i uttr. vara ful i mun(nen), förr äv. bruka ful mun o. d., yttra sig ohöviskt l. plumpt l. rått l. fräckt; vara ovettig; förr äv. bruka (en) ful mun på ngn o. d., mot ngn. Een karl, som hafwer brukat på Ridderskapet och Adelen een fuul mundh. RARP 4: 394 (1650). Ful i mun. Serenius (1741). Så ful i mun som han var ingen annan i stan. Nordström Lumps. 165 (1910).
c) i uttr. ful min l. blick l. uppsyn o. d., min l. blick osv. som förråder förakt l. missnöje l. hot, onda avsikter, opålitlighet o. d. Göra fula miner l. grimaser (åt ngn l. ngt). Hans nåd har en så sträng och ful uppsyn. Blanche Dard. 50 (1847). Hm — drängen hans såg stark ut och hade ful uppsyn — det var allt bäst jag gick. Fröding ESkr. 2: 73 (1892).
d) (numera knappast br.) om väg: dålig; besvärlig, svår. 2 långa mijhl och ganska fuhl wäg. VDAkt. 1709, nr 287. Därs. 1731, nr 142.
5) [efter t.] (†) lat, trög. L. Petri Gothus Tröstb. 49 b (1564). Hör fort, tagh i tu fuhle Lathund. Dalius Valet. B 5 a (”B 4 a”) (1681).
Ssgr (i allm. till 1): A: FUL-BOM. [gotl. dial. fäulbom, en benämning som möjligen syftar på de grova rotskotten, vilkas stam till största delen bestå av en svampig märg; namnet har först upptagits av Linné] (†) bot. Sambucus nigra Lin., fläder. Linné Gothl. 247 (1745). Dalin (1851; med hänv. till fläder). Fries Ordb. 30 (c. 1870; anfört fr. Gotl.). —
-FAL. (ful- 1533—1603. fule 1604) [fsv. fulfal; jfr ä. d. fulfal, ä. t. faulfeil; eg. antingen: värdelös som en rutten vara o. d. och därför billig (se FUL 1) l. ock med bl. förstärkande bet. (i anslutning till FUL 2, 3)] som kan fås l. som säljes för en spottstyver, mycket billig, värdelös; äv. bildl. Thett wij skulle säliat (näml. smöret) så fulfalt, som thet nw gielder, äre wij ecke til sinnes. GR 8: 348 (1533). (Om vi) förachte Gudz ord och hållat fwlfaalt. LPetri 2Post. 205 b (1555). Ingen skal haffue sin frende fule faal. SvOrds. B 3 b (1604). —
-FOSTER. (†)
(4) -NOS. [jfr SÖT-NOS] (tillf.) liten ful unge. Du lilla fulnos. Topelius Sommarsjö 1: 28 (1897). —
(2, 3) -PISKA, f. (ful- 1712. fule- 1688) [sv. dial. fulpiska] skymford för sköka. Warnmark Epigr. K 1 a (1688). Spegel 346 (1712). —
(2) -SKORV. (föga br.) (elakartad) skorv; jfr OND-, STYGG-SKORV. Schultze Ordb. 4216 (c. 1755). Dalin (1851). WoH (1904). —
-SLAG. folklig benämning på inflammation i finger (särsk. i yttersta leden nära nageln), förenad med häftig smärta, svullnad, rodnad o. varbildning; ”onda bettet”. Serenius U 1 b (1734). Wretlind Läk. 6: 136 (1898). —
(2?) -ÖRT. [benämningen syftar möjligen på de ifrågavarande växternas giftighet; jfr ä. t. teufelswurz som namn på Aconitum] (†) benämning på växterna Aconitum Napellus Lin., stormhatt, o. Delphinum elatum Lin., riddarsporre. Franckenius Spec. A 2 a (1659). Rudbeck HortBot. 2 (1685).
B (†): FULE-FAL, -PISKA, se A.
Avledn.: FULA, v. (föga br.) till 4; i förb. fula ut sig, skämma ut sig. VLitt. 2: 329 (1902). jfr FÖRFULA. —
FULHET, r. l. f.
2) (mindre br.) till 3; särsk. konkretare: ful handling l. tanke l. avsikt, fult drag o. d. Schenberg (1739). Med minsta fulhet eller list ville hon icke ha lyckan. Hallström El. 17 (1906).
3) till 4; äv. konkretare. Serenius (1741). Blifve mit föremål at i sanningens dag blottställa detta Troll (dvs. satiren) i all des fulhet. Kellgren 3: 236 (c. 1780). Äfven de rimmade (styckena) ha sina fulheter. CStenhammar (1807) hos Hjärne DagDrabbn. 263. särsk. [jfr SKÖNHET] (föga br.) konkret: ful kvinna. Bremer GVerld. 6: 222 (1862). De många svartögda och brunhyade skönheterna samt — fulheterna. Warburg Snoilsky 167 (1905).
Ssg: fulhets-kult. (tillf.) I Medeltiden, då fulhetskulten firade verkliga orgier. Rydberg KultFörel. 1: 172 (1884). —
FULIGA, adv. (†) till 3 o. 4: skamligt, fult, ohöviskt, oanständigt. Een ohöffuesk menniskia talar fuligha. LPetri Sir. 20: 21 (1561). Wollimhaus Ind. (1652). —
FULING, äv. (numera bl. i Finl.) FULINGE, m.||ig.
1) (vard., i sht bygdemålsfärgat) till 2 (b); i sg. best. ss. (eufemistisk) beteckning för djävulen; jfr STYGG(EN). Ihre DissJurForm. 16 (1746). Det hade tagit fulingen vid mig om (osv.). Wetterbergh Selln. 46 (1853). jfr HORN-FULING.
2) (vard.) till 4, om ful person l. fult djur l. föremål; äv. (med anslutning till FUL 3) mera med tanke på själsliga än på kroppsliga egenskaper: otäcking, stygging, elaking, skälm, rackare; ofta skämts. l. smeksamt, utan värkligt klandrande innebörd. CFDahlgren 4: 147 (1831; om karbasen). Du lilla kära, du lilla älskade fulinge! Bremer Hem. 1: 200 (1839; om en flicka). En och annan padda, .. en tjock och nära 3 fot lång fuling. BotN 1874, s. 102. Fy så full du är, din fuling. Nordström Sönd. 96 (1910). —
FULNA, v.; förr äv. FULNAS, v. dep.
2) (i vitter stil, föga br.) till 4, intr.: bliva ful, förfulas. Kvinnorna .. ha fulnat under det dagligdags släpet. Berg Clerck 13 (1898).
Spoiler title
Spoiler content