publicerad: 1926
FÄNGA, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE (PublEldfHuus 20/2 1730, s. 2 (: eldfängande)), -NING (NSvMerc. 1762, s. 395 (: eldfängning)).
Ordformer
(fänga (fenga) 1541—1860. -ngia 1582—1712)
(† utom i ssgr)
1) gripa, fånga, taga. Then sorghen, som oss nu åther fengdt haffuer. Wallius JEriksson 1 (1620). Hintzen lärde iagh Mösz at fängia. Fosz 117 (1621). Schultze Ordb. 1032 (c. 1755).
2) i fråga om eld.
a) om eld, låga o. d.: fatta (i ngt). Om en eeld vpkommer, och fenger j törne, så at .. åkren vpbrend warder. 2Mos. 22: 6 (Bib. 1541). Lågan fänger / I svafvelämnet. Kullberg Tasso 2: 36 (1860).
b) i uttr. fänga eld (på ngt), antända, sätta eld (på ngt); äv. abs. Såsom en hopp mordhbrennare, medh luntor och fengekrut klädde .. och hwart the komma, så fengia the eeld. PErici Musæus 4: 75 a (1582). När man fordom hengde / Stål-Speglar moot een Muur, tå strax the samma fängde, / Förmedelst Soolens Hielp på Huusen, Eld och Låga. Spegel GV 154 (1685).
c) fatta eld, antändas; hava lätt för att fatta eld, vara eldfängd; äv. bildl.; äv. i uttr. fänga eld. Wår hierta .., huilke strax såsom itt fengekrut snart fenger och brinner. PErici Musæus 1: 188 b (1582). Lindfors (1815). Meurman (1846).
3) i fråga om sjukdom l. smitta: angripa (ngn), smitta (ned); äv.: bliva smittad; äv. i uttr. fänga på ngn. PPGothus Und. B 3 a (1590). Om .. (ngn) blifwer fängd medh Pestilentie. Forsius Min. 92 (c. 1613). Pestilentzien fördölier sigh offta, på ganska långan Tidh, vthi Hwszwrår, .. Til thes hon på sidstonne fänger på Någhon, som oförwarandes kommer in vthi Hwsen. L. Paulinus Gothus Pest. 44 a (1623).
Särskilda förbindelser (†): FÄNGA AN. till 2.
a) om eld l. hetta: fatta i (ngt), antända; jfr FÄNGA 2 a. Nu fänger elden an min kistor och skatull. Kolmodin QvSp. 1: 30 (1732). Wallner Kol. 21 (1746).
b) antända, tända på; jfr FÄNGA 2 b. Tå fängde the an på alla sijdhor, och sprängde Mwr, Wall och Bolwärcke. Petreius Beskr. 1: 78 (1614).
c) antändas, börja brinna; jfr FÄNGA 2 c. Tå skulle Kruthet fängia an. Tegel G1 2: 74 (1622). Elden fängde så häfftigen ann, att man den icke släckia kunde. Fernander Theatr. 478 (1695). Rudeen Vitt. 174 (1702). —
FÄNGA AV l. UTAV. bränna av (se d. o. 4), avfyra; jfr FÄNGA 2 b. Hann .. fenngde sielff udaff enn halff cartogh. HH 20: 172 (c. 1585). —
FÄNGA OMKRING SIG. gripa omkring sig; jfr FÄNGA 1 (o. 3). Christendomen är en ting / Som widt omkring sig fänger. Runius Dud. 1: 67 (c. 1710). —
FÄNGA PÅ l. UPPÅ.
a) till 2 a, om eld: fatta i (ngt), antända. Churfursten .. begynte .. låta kasta eeld in, som strax fängde uppå några huus. Spegel Dagb. 137 (1680).
FÄNGA UTI. till 2 c: fatta eld; bildl. The vnge fängia vthi såsom fnyske eller tunder. ALaurentii Fischer 340 (1618).
Ssgr (till 2; i fråga om ä. förh.): A: FÄNG-FLASKA fäŋ3~. (fäng- 1563 osv. fänge- 1554) flaska för förvaring av fängkrut. HSH 37: 66 (1554). —
-HÅL. i fråga om eldvapen av äldre konstruktion, bomb, sprängladdning o. d.: (cylindriskt urborrat) hål gm vilket eld leddes till laddningen, så att denna antändes. Rosenfeldt Tourville 107 (1698). Rinman 2: 449 (1789). Fänghål kallas det hål, som går igenom gevärspipan, ifrån fängpannan til botten af krutkammaren. Leijonflycht (1827). De Ron o. Virgin 2: 4 (1890). —
-HÅLS-DORN. sjöartill. redskap varmed igenrostade l. mycket orena kanonfänghål rensades. NF (1882). UFlott. 3: 24 (1882). —
-HÅLS-KAPELL. artill. på kanon: fodral (lock) varmed fänghålet l. därvid anbragt kanonlås täcktes. Konow (1887). TLev. 1901, nr 35, s. 3. —
-HÅLS-PLUGG, r. l. m. sjöartill. skiva av läder l. kautschuk med vidfäst bentapp varmed fänghålet på framladdningspjäser täpptes under viskning o. laddning. NF (1882). —
-HÅLS-RENSARE, r. l. m. artill. Lind (1749; under raum-nadel). Fänghålsrensaren, af vriden galvaniserad jerntråd med insatta borst. De Ron o. Virgin I. 1—3: 47 (1886). —
-HÅLS-TAPP. på slaglåsgevär: uppstående del av slaglåset i vars medellinje fänghålet är borrat, tändhattstapp. Almroth Karmarsch 639 (1839). Källström Jagt 99 (1850). —
-KRUT. (fäng- 1711 osv. fäng(i)e- 1582—1739) krut för antändande av laddning. PErici Musæus 1: 188 b (1582; se under FÄNGA 2 c). Rinman 2: 449 (1789). När man går på jagt med ett gammalt skott, bör alltid fänghålet rensas upp och nytt fängkrut slås på fängpannan. Greiff Jagt 59 (1828). Nyblom Minn. 2—3: 91 (1904). —
-NÅL. (fäng- 1703 osv. fänge- 1704—1727) nålformigt redskap varmed fänghålet rengjordes, rymnål. KKD 10: 286 (1703). Rinman 2: 449 (1789). Auerbach (1908). —
-PANNA. (fäng- c. 1638 osv. fänge- 1635—1739) på eldvapen av äldre konstruktion: i förbindelse med fänghålet anordnad urholkning l. skål vari fängkrutet lades. ÅngermDomb. 1635, fol. 94. Greiff Jagt 59 (1828; se under -KRUT). Fängpannan har formen af ett tråg. Jochnick Handgev. 17 (1854). —
-RÖR. antändningsrör för artilleripjäs, mina l. sprängladdning; fyrrör. Linné Sk. 387 (1751). Uti vattensjuka borrhål brukas beckade krutpatroner och vattentäta fängrör. Stål Byggn. 1: 223 (1834). Hazelius Bef. 138 (1836). Dalin (1851; med hänv. till antändningsrör).
B (†): FÄNGE-FLASKA, -KRUT, -NÅL, -PANNA, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content