publicerad: 1927
FÖRBARMA förbar4ma l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förba´rma Weste; förbàrrma Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN, -ANDE, -ELSE, -NING o. -ARE, se avledn.
Etymologi
[fsv. forbarma, liksom d. forbarme av mnt. vorbarmen, förbarma sig; jfr FÖR- II A o. fsv. barma sik, förbarma sig (jfr mht. barmen, förbarma sig, se BARMLIG)]
1) (†) väcka medömkan l. medlidande hos (ngn).
a) i uttr. låta (ngt) förbarma sig, eg.: låta (ngt) väcka ens medlidande, känna medömkan med (ngt). Ps. 1536, s. 47; jfr Ps. 1695, 31: 6. Gudh .. wille .. the oskyldiges vthgutne blodh sigh förbarme late. GR 18: 276 (1547).
b) i uttr. låta förbarma sig över (ngn l. ngt), eg.: låta medlidande vakna hos sig över (ngn l. ngt), känna medlidande med (ngn), känna medömkan med (ngn l. ngt). Öffuer thenna wedermödo, / lät gud förbarma sich. Ps. 1536, s. 86. Lybecker 128 (c. 1715).
2) (†; se dock nedan under a o. b) intr.: hysa medlidande, känna medömkan; förr äv. med prep. över; förr äv. i pass.: bliva föremål för medömkan, röna medlidande. (Gud) sade til sin eenda son, / nw är tijd til forbarma. Ps. 1536, s. 58. (Det var tydligt) at ingen öfuer samma barnet förbarmade, vthan på gathun liggia moste. BtÅboH I. 4: 70 (1629). (Lat.) Gratiam consequor. (sv.) förbarmas. Juslenius 11 (1745). Död! Parcer! Förbarmen! mitt lif släcken ut! Lidner 1: 160 (1784). — särsk.
a) (vard., fullt br.) i det interjektionella uttr. Gud förbarme (jfr 3 b γ). ”Gud förbarme, vad flyger det nu i den också?” undrade Möller (då patronen spådde krig). Blomberg Överg. 166 (1915).
b) i p. pr.; numera bl. (i religiös stil, fullt br.) i uttr. (Guds o. d.) förbarmande nåd. Gudz förbarmande nåd. Swedberg Schibb. 213 (1716). Genberg VSkr. 2: 118 (1856). (†) Sesostris betrachtade mig alt stadigt med förbarmande ögon. Ehrenadler Tel. 50 (1723). — jfr ALL-, ALLT-FÖRBARMANDE.
3) (i sht i högre, särsk. religiös stil) refl.: hysa medömkan (med ngn l. ngt), känna medlidande (med ngn; särsk. så att man hjälper honom l. förlåter honom); ofta med prep. över. OPetri MenFall C 8 b (1526). Then som förbarmar sigh offuer then fattigha, han länar Herranom. Ordspr. 19: 17 (Bib. 1541). Linc. (1640; under misereor). Herren har hört vår bön; Han har förbarmat sig. Lehnberg Pred. 3: 334 (c. 1800). Hvad vore hvar och en menniskas själ, om ej Gud förbarmade sig öfver henne? Franzén Pred. 2: 74 (1842). Gästgifvarmor förbarmade sig öfver .. (tiggaren) och gaf honom en sup af sitt starka, söta brännvin. Lagerlöf Berl. 1: 17 (1891). — särsk.
a) i uttr. som innebära ett anropande av Guds barmhärtighet o. nåd. Then godha herran her Sten .., öffuer huilken sigh gudh förbarme. GR 8: 26 (1532). Gud förbarme sig. Sahlstedt (1773); jfr b γ. Jesu! dig i nåd förbarma / Öfver alla plågans rof. Ps. 1819, 369: 3.
b) i mer l. mindre förbleknad anv. av a.
α) i numera obr. uttr. Huru hans nade (dvs. Kristiern II) oc sin kwnglige eed .. hallit haffuer ær huar god man vel vitterligit oc gud sig ther vtower förbarme. GR 1: 296 (1523). Gud förbarma sig ther öfwer, at the Christna som hafwa klara Evangelii Lius, sittia doch uthi mörkret och dödsens Skugga. Ekman Siönödzl. 45 (1680).
β) (vard.) i uttr. så (att) Gud sig förbarme o. d.: så att det är (var) ömkligt l. förskräckligt o. d. (Hon) väsnades och skrek, / Så Gud han sig förbarme! Lenngren (SVS) 2: 92 (1793). Här är ett klimat, så Gud sig förbarme. Wallin Bref 19 (1840). Lagerlöf Liljecr. 5 (1911).
γ) (numera bl. vard.) i det interjektionella uttr. Gud förbarme sig o. d., ss. uttryck för bestörtning l. fasa o. d. l. angivande att ngn finner ngt förskräckligt l. uselt o. d. (jfr 2 a). Gud förbarme sig! Huru är hoos osz thenna delen i Gudztiensten (dvs. bönen) förfallen! Ekman Siönödzl. 139 (1680). Gud sig förbarme, en sådan skam! Runeberg 2: 38 (1848). Mins du i fjol just denna dagen? / Gud sig förbarme, den var slem! Wennerberg 2: 128 (c. 1848, 1882). Gud förbarme sig, så illa du skrifver! Dalin (1852).
4) (numera knappast br.) dep.: hysa medlidande, känna medömkan. Ingen ville heller mer, vid Gud, / Förbarmas med min egen skrifvarklåda. Bäckström Sång. 86 (1876). Ett (hjärta) som förbarmas. Lagerlöf HomOd. 59 (1908). — (†) med obj. Dig skall Skogen siälf förbarmas. LejonkDr. 181 (1688).
Avledn. (till 2, 3 o. 4): FÖRBARMAN, r. l. f. (n. RA). (†) förbarmande. RA 1: 523 (1547). ASimonis SiälÖrt. L 7 b (1586). Swedberg Dödst. 469 (1711).
Ssgr (†): förbarmans-full. full av förbarmande. SPF 1823, s. 293. Wallin 1Pred. 2: 23 (c. 1830). förbarmans-värd, adj. ömkansvärd. VDAkt. 1780, nr 19. —
FÖRBARMANDE, n. (i sht i högre, särsk. religiös stil) medlidande, medömkan, barmhärtighet, nåd. Hysa förbarmande med ngn. Utan nåd och förbarmande. Möller (1745). Vädja till ngns förbarmande. Östergren (1923). i numera obr. uttr. (Kristiern II:s grymheter äro) (allom till stortt förbarmande) vdi fremmande nationer för lång tijdt sedhann affmåledt. GR 17: 608 (1545). Förbarmandet i Guds hjerta. Wallin Rel. 4: 42 (1838). —
FÖRBARMARE, m.||ig. (i sht i religiös stil) person som hyser medlidande. Thomander Pred. 2: 66 (1849). Kindblad (1871). särsk. om Gud ss. den som förbarmar sig över människorna; ofta i sg. best. Theras förbarmare skal föra them, och ledha them til watukellor. Jes. 49: 10 (Bib. 1541). Kindblad (1871). jfr ALL-FÖRBARMARE. —
FÖRBARMELSE, r. l. f. (m. Sahlstedt, ÖoL (1852)). (†) förbarmande. LPetri 2Post. 251 a (1555). Vi, .. just vi arme olyckelige människor, behöfver den alldra största förbarmelse. Murbeck CatArb. 6: 161 (c. 1750). Hahnsson (1896; med hänv. till förbarmande). —
FÖRBARMLIG, adj.; adv. -a (Stiernhielm Herc. 378 (1658, 1668), Hamb. (1700)), -en (VDAkt. 1671, nr 203, Fiellström (1738)), -t (Kolmodin QvSp. 1: 593 (1732)). (-lig 1544—1740. -elig 1547 (: allerförbarmeligeste)—1738) (†)
1) som förbarmar sig, som hyser medlidande l. förbarmande. Alla Christna (skulle) vthi förbarmeligh kärleek, för sina fiender bidia. Bullernæsius Lögn. 451 (1619). VDAkt. 1724, nr 292.
2) ägnad att väcka förbarmande, ömkansvärd, ömklig; äv.: jämmerlig, eländig, ynklig, erbarmlig. RA 1: 353 (1544). (Jag) Är straxt een träl, een så förbarmlig fånge / Att iag uthi min uselheet ey månge / Min lijke har. Rudeen Vitt. 185 (c. 1700). Humbla Landcr. 69 (1740). —
FÖRBARMNING, r. l. f. (†) förbarmande. De varelser, som bedjande uppsträckte sina händer till förbarmning. VFPalmblad i PoetK 1817, 2: 11. Johansson HomIl. 9: 172 (1846).
Ssgr (†): förbarmnings-full. Wallin 1Pred. 3: 296 (c. 1830). Palmblad Soph. 41 (1839). förbarmnings-lös. Palmblad QuintCalabr. 11 (1809; klandrat ss. osvenskt i JournLTh. 1810, s. 883). Wallin Rel. 3: 279 (1828). Palmblad Aisch. 5 (1841).
Spoiler title
Spoiler content