1) = FÖRBISTRA 1 b; särsk. i eder o. bedyranden: ”förbanne”. (Han) bleff så vthaff Dieffuulen förblistrat, at han skööt ihiel een .. Dräng. ASimonis SiälÖrt. Cc 11 a(1586). Jag skall, katten förblistre mig, lära henne att skena! Topelius Vint. I. 1: 269(1859, 1880).
2) i p. pf. o. p. pr. i adjektivisk anv. ss. (eufemistiskt) förstärkningsord: ”faslig”, ”förbaskad”; jfr FÖRBISTRA 4 slutet, FÖRBLIXTRA. Jtt forblistret wä~ sende. OPetri PGalle A 4 b(1527). Topelius Läsn. 4: 119(1871). —
