SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖR- ssgr (forts.):
(II B) FÖR-DÖVA, v.1, -ning. [fsv. fördöva, efter mnt. vordoven, motsv. t. vertauben] (†) bedöva, förslöa, förslappa; dämpa, lindra. Månsson Åderlåt. 83 (1642). Krafternas fördöfning. Polyfem II. 35: 1 (1810). Under dagens fördöfvande hetta. Nicander Minn. 2: 255 (1839).
(II B) -DÖVA, v.2, -else, -ning. (-ö- 16281640. -o- 1764) [fsv. fordöva, liksom d. fordøge efter mnt. vordouwen, motsv. t. verdauen] (†) smälta (mat). Icke kunna smelta eller fördöfva maaten i magan. Månsson Ört. 45 (1628). Ekblad 66 (1764).
(II) -DÖVELIG, adj. (-doweligh 1638) [jfr d. fordøgelig, t. verdaulich; till FÖR-DÖVA, v.2] (†) om mat: lättsmält. Fördoweligh spijs. Palmcron Ber. C 2 a (1638). Palmberg Ört. 211 (1684).
-DÖVLIGHET, f. [efter t. verdaulichkeit, avledn. till verdaulich (se FÖR-DÖVELIG)] (†) förmåga att smälta (mat). Fernander Theatr. 291 (1695).
Spoiler title
Spoiler content