publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(II B) FÖR-STICKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v., förr äv. -STÄCKA, v.1, förr äv. -STINGA. (-sticka 1607 osv. -stäckia OPetri Tb. 4 (1524). -stinga 1523—1732) [liksom d. forsticke (ä. d. äv. forstinge) efter mnt. vorsteken l. t. verstecken. Formen -stinga beror på anslutning till STINGA] (i skriftspr., företrädesvis i arkaiserande spr.; se dock c slutet) undansticka, gömma undan (ngt l. ngn); dölja, fördölja; äv. refl.: gömma sig (undan), undansticka sig, dölja sig, äv.: hålla sig gömd l. dold, stundom äv. med saksubj.: dölja sig, finnas dold. GR 1: 95 (1523). Skole inge .., som tullfrije ähre, theras tienares eller gästers godz under sitt godz och försvar oförtolledt förstinge, förholle eller beskydde. Därs. 23: 133 (1552). (Ryssarna) måste tagha flychten aff sina hws och gårdar .. och sigh försticka och göma. Petreius Beskr. 1: 28 (1614). Man (hade) uppsåtligt sökt försticka de inne i de stora mattorna lagda mindre skinnmattorna. SDS 1904, nr 282, s. 3. särsk.
a) (†) i förb. med prep.-uttr. l. adverb angivande den plats varifrån ngn avlägsnar sig (l. ngt) för att dölja sig (l. det); särsk. i uttr. försticka sig l. ngt av vägen l. staden, undansticka sig l. ngt, gömma undan sig l. ngt. Naager .., som .. dölia wilia noghors mandz gooss .. eller förstingath .. aaf staden. SvTr. 4: 65 (1523). (De) hafue förstycket sig af wägen. SUFinlH 2: 352 (1607). (De) förstucko sigh .. hemligen ther ifrån. Schroderus Os. 2: 632 (1635).
c) (numera knappast br.; se dock slutet) mer l. mindre bildl. Undflychter .. med hwilka en wil sanningen försticka. Hermelin DuFour D 3 a (1683). Här förstack sig .. en enskyld afsikt. Celsius G1 1: 65 (1746). LBÄ 9—10: 76 (1798). särsk. [ordets anv. i nyare tid beror möjl. på nyare inflytande från dan. o. t.] (fullt br. i skriftspr.) i p. pf. ss. adj.: gömd, dold; hemlig; förstulen; stundom äv.: som i hemlighet är (ngt annat än vad det l. han synes l. visar sig vara); äv. ss. adv.: i hemlighet, förstulet. Uti Wärlden finnas en hop Wilfarelser så dålde och förstukne: at (osv.). Block Progn. 131 (1708). Ett mildt, ett halft förstucket löje. Stenhammar 178 (c. 1798). När hennes ögonkast ibland / På en rival förstucket spelar. Leopold 2: 54 (1801, 1815). Alla uppenbara eller förstuckna danskvänner. Hagström Herdam. 2: 137 (1898). Det ligger en förstucken ironi under hans yttranden. PT 1904, nr 121 A, s. 3.
Särsk. förb.: försticka sig undan. (†) gömma sig undan. Rudbeckius KonReg. 128 (1615). HH XVIII. 3: 41 (1723). —
(I 1 c α) -STICKARE, r. l. m. (†) landt. om plogrist. VetAH 1749, s. 284. Gadd Landtsk. 1: 371 (1773). —
(I 1 c α) -STICKEL3~20. sjöt. o. artill. bult varmed ngt fästes, avsedd att placeras framför (l. gm del av) det som skall fästas. Frick o. Trolle 10 (1872). BeskrFästnPosArtill. I. 9—10: 87 (1895). När ledskena användes å masten, är gaffelns inre ända försedd med en järnklyka, som glider på skenan, och där under en förstickel, hvarpå brok- och gigtågsblock trädas. UFlott. 2: 67 (1904). —
(II 1 c β) -STIGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [efter t. sich versteigen] (numera föga br.) refl.: stiga miste, stiga för högt; företrädesvis bildl.: förirra sig; gå för långt, stiga för högt. PJGothus Tål. H 6 a (1601). Då man förstigit sig, begagnar man en trappa eller stege för att komma ned. BL 19: 201 (1851). Menniskan i nordgermaniska länder .. förstiger sig .. icke lätt derhän att uppsåtligen taga ett menniskolif. Thyrén StrafflRef. 1: 103 (1910). Genrebilderna från Wien .. visa, hur underhållande .. Nicander kunde vara, när han icke försteg sig i poesiens rymder. SvLittH 2: 229 (1919). —
(II B) -STILLA, v. [efter mnt. vorstillen l. ä. t. verstillen] (†) stilla (ett uppror o. d.); bilägga (strid l. tvist o. d.); äv. refl. Om thetta oplop och obestondth ecke wardher nw strax aaffsath och forstiilleth. SvTr. 4: 11 (1521). Huar saken sigh icke aldelis forstillas kan må j vpsettia henne. GR 7: 265 (1531). —
Spoiler title
Spoiler content