SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRSTÅND förston4d l. fœr-, sbst.2, n. ((†) m. ConsAcAboP 4: 377 (1677)); best. -et; pl. (tillf.) = (Strindberg Hems. 92 (1887)).
Ordformer
(-stand 15261665. -stånd (-stond) 1526 osv. -staandt 1523. -ståndt (-stondt) 1525c. 1585)
Etymologi
[fsv. forstand, liksom d. forstand av mnt. vorstant (t. verstand), vbalsbst. till vorstān (se FÖRSTÅ, v.3)]
1) förmåga att förstå (se FÖRSTÅ, v.3 3, 4, 6), omdömes- o. slutledningsförmåga, tankeförmåga; fattningsförmåga; vett; förnuft (se d. o. 1); i sht förr icke sällan i mer l. mindre tautologisk förb. med förnuft. Hava (ett) godt, klart (förr äv. snällt, ljust), klent, dåligt (förr äv. hårdt) förstånd. Bruka sitt förstånd (rätt). Detta går över mitt förstånd, är ofattligt för mig. Han talar, som han har förstånd till (vard.). Handla efter bästa förstånd (jfr 3). Efter mitt (ringa) förstånd. Epther waar ytherste macth och forstondt. GR 2: 14 (1525). Gudz fredh som offuergår alt förstånd. Filipp. 4: 7 (NT 1526). Underwijsningar och förmaningar, lämpade til åhörarenas Förstånd. Kyrkol. 2: 2 (1686). Tessin Bref 1: 220 (1753; se under FÖRNUFT 1). Af naturen utrustad med .. ett skarpt förstånd. LbFolksk. 542 (1892). Om man blott gör ett godt bruk af sitt förstånd. GCederschiöld i Schück o. Lundahl Lb. 1: 33 (1901). — jfr MÄNNISKO-, O-FÖRSTÅND. — särsk.
a) i vissa obr. uttr. Sij, Heerdanar weta intet förstånd. Jes. 56: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: som intet kunna förstå); jfr 4. Hvilcken artichell openbarligen är emoth alth förstondh, effter all then oskiäll oss svenske vederfaren ähr opå gräntzen. GR 24: 353 (1554).
b) om förståndet ss. kunskapskälla i religiösa l. sedliga ting o. d.: förnuft (se d. o. 1 d). Förlåt tigh på Herran aff alt hierta, och förlåt tigh icke vppå titt förstånd. Ordspr. 3: 5 (Bib. 1541). Swedberg Amer. 13 (1732).
c) i uttr. som beteckna att ngn är (l. icke är) vid sina sinnens fulla bruk, vid fullt l. sundt förnuft; jfr FÖRNUFT 1 c. Ha förståndet l. sitt förstånd i behåll. Mista l. förlora förståndet. Icke vara vid sitt fulla förstånd. Är du alldeles från förståndet? (vard., överdrivet uttr. med försvagad innebörd: ”tokig”). The, hwilke hafwa råkat i någon Hufwud-Swagheet (skola få begå nattvarden), när the komma til sitt Förstånd igen. Kyrkol. 17: 5 (1686). Ingen menniska med fullt förstånd saknar begrepp om rätt och orätt. Snellman Stat. 98 (1842). Melin Breitenf. 40 (1900).
d) (†) i uttr. utan förstånd, utan medvetande, sanslös. (Barnaföderskan) låg utan förstånd, och hade fasliga rykningar. Hoorn Jordg. 2: 50 (1723). Därs. 110.
e) (†) i uttr. ställa ngt i ngns (eget) förstånd, överlämna ngt åt ngns (eget) skön l. omdöme. GR 10: 77 (1535). Therföre stelle wij thet vdij E: K:tz egith höge förstond vm thet kan ware oss någen ringe beswäringh. Därs. 11: 27 (1536).
f) filos. förmåga av begrepp, omdömen o. slutledningar; särsk. dels i vidsträckt bet.: tankeförmåga, dels i inskränkt bet.: abstraktionsförmåga; jfr FÖRNUFT 3 a. Kölmark InlPhilos. 21 (1785). Förståndet är en förmåga att förbinda det mångfaldiga i kunskaperna till enhet i medvetandet. Tuderus Kiesewetter 98 (1806). Förstånd .. i sin egentliga form är begrepet såsom ren abstraction. Höijer 3: 328 (c. 1810). Förstånd är väl egentligen det urskiljande, förnuft eller sinne det enande i kunskapen. Geijer I. 5: 263 (1820). Förståndet .. (är) den teoretiska förmågan eller kunskapsförmågan, intelligensen, hvarigenom subjektet upptager objekten såsom sitt innehåll samt bevarar och ordnar detta innehåll. Larsson Psyk. 6 (1896). Förnuft är (enl. Boström) .. icke en nivå ovanför förståndet; den förra termen har avseende på innehållet, den senare på graden av klarhet i uppfattningen av innehållet. Dens. Id. 56 (1908).
2) i pregnant anv.: klokt l. sundt omdöme, urskillning, klokhet, förnuft (se d. o. 2); besinning; i sht förr äv. i mer l. mindre tautologisk förb. med förnuft; jfr FÖRSTÅ, v.3 4, 5. Sundt förstånd. Förståndet kommer med åren (jfr c). Läsa med förstånd, med urskillning l. med eftertanke o. kritik (jfr 4). Al twngen kan ey al enasth paa megh ath hængia Jak behöfwer andra gode men ther tiil som förstaandt ok förnumsth hafwa. GR 1: 55 (1523). Alle the honom hördhe förskräcte sigh öffuer hans förstondh och swar. Luk. 2: 47 (NT 1526). Det är väl, om .. (hästen) styres med förstånd och granlagenhet. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). När alla känslor sprungo bort med människornas förstånd. Geijerstam LycklMän. 104 (1899). — jfr BOND-, O-FÖRSTÅND. — särsk.
a) i en mängd ordspr., t. ex.: Högt ståndh wil haa förståndh. Grubb 365 (”465”) (1665). Gud gie min son lycko, förstånd behöfver han intet. Scherping Cober 1: 227 (1734). Der förståndet felar, får lyckan fylla. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) [jfr 1Mos. 3: 6] (†) i uttr. förståndets träd, kunskapens träd; jfr 4. Förståndsens Trää på ondt och godt. Kalff AUggla C 3 b (1643).
c) i uttr. som beteckna att ngn nått andlig mognad o. d. När du får bättre förstånd. Mö, som til godt och moget förstånd kommen är. ÄB 16: 2 (Lag 1734). När gossen efter hand fick förstånd, hörde han så ofta, att han borde blifva kyrkoherde. Cederschiöld Riehl 1: 87 (1876). — i numera obr. uttr. Them som til sitt Förstånd komne äre. Schroderus Os. III. 1: 287 (1635). Ingen man mogen af Förstånd, är så slätt och barnslig, at (osv.). Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663).
d) (ngt vard.) i uttr. hava förstånd på ngt l. på att göra ngt (jfr 3 a), hava förstånd (det förståndet) att göra ngt, hava vett till ngt l. att göra ngt. Hade han inte förstånd på att gå fram och presentera sig? Nej, det hade han inte förstånd på. Serenius Ppp 2 a (1734). Han hade det förståndet att tiga. Björkman (1889).
e) (i sht ngt vard.) konkretare, övergående i bet.: vad som överensstämmer med l. gillas av sunda förnuftet; ngt förståndigt; förståndig(t) yttrande l. handling o. d.; jfr FÖRNUFT 2 b. Tala förstånd med ngn, dels: tala om allvarliga o. förståndiga ting med ngn, dels: övertala ngn att vara förnuftig, att ta sitt förnuft till fånga, tala ngn till rätta. Är häri den minsta skugga af förnuft, eller en dråppe af förstånd, at antaga sådant? Sahlstedt CritSaml. 254 (1759). Det är ej sundt förstånd i det der. Schulthess (1885). (Sergel) blir .. vid sin förra vigör endast då han .. får tala förstånd med sina meningsfränder om antikens konst. Nordensvan SvK 57 (1892). Mor hade försökt att tala förstånd med far, men hon hade inte kunnat få honom lugn och undergiven. Lagerlöf Holg. 2: 333 (1907).
3) insikt l. kunnighet (i ngt), skicklighet, färdighet, förfarenhet; jfr FÖRSTÅ, v.3 5. — särsk.
a) (ngt vard.) i uttr. hava förstånd på (jfr 2 d), stundom om, förr äv. i l. till ngt, förr äv. hava ngt i förstånd, förstå sig på ngt; vara förfaren l. kunnig i ngt. The gode mæn .. som .. fförståndt haffwe på tyske breff. GR 3: 335 (1526). Han haffuer goth forstandh j scriffthene. Därs. 4: 90 (1527). (De) haffue till någen befestning eth ringe och slett forstånd. Därs. 12: 118 (1538). Berådzslå .. medt them som krigzhandell vdj förstondh haffue. Därs. 14: 245 (1542). Ett barn, som inthet förstånd om någen regering hafva kan. RA 3: 7 (1593). (Bondflickan) har mera förstånd på ett fähus än på en damborste. Beckman Främl. 13 (1885). Att hålla .. (korna) rena, det hade .. (lagårdspigan) inte mycket förstånd om. Lagerlöf Mårb. 201 (1922). (†) Leuiternar som itt gott förstånd hadhe om Herran. 2Krön. 30: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: voro väl förfarna i Herrens tjänst).
b) (†) med gen.-bestämning betecknande det som ngn har insikt i osv. Therfore maa j mett .. the godemenn szom thess förstondh haffua rådhslaa her vm. GR 10: 247 (1535). Därs. 19: 267 (1548).
4) förstående (av ngt), begripande; numera nästan bl. dels i uttr. läsa med förstånd, dvs. så att man värkligen förstår innebörden av det lästa (jfr 2), dels (i ålderdomligt spr.) i uttr. till l. för (ett rätt l. bättre o. d.) förstånd av ngt; jfr FÖRSTÅ, v.3 4 o. 6. Til ath komma her til itt rätt förstond moste man först tilsee (osv.). OPetri MenFall I 3 a (1526). Ynglingen får här et fullständigare förstånd af den Bibliska Historien. Regnér Begr. Föret. 2 (1780). Til närmare förstånd af det, som i 2 §. blifvit sagdt .., vil Academien hafva anmärkt följande. Kellgren UnderrSvOrdab. 6 (1787). Den, som åstundar med förstånd läsa nya Testamentet i dess grundspråk. Ödmann AnvSkrift. 78 (1822). En sak, som för ett rätt förstånd af Havamal är af ganska stor betydelse. LfF 1895, s. 167. jfr (†): Mitt hierta skal tala rett, och mina leppar skola säya itt reent förstånd. Job 33: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: vad mina läppar förstå). — särsk. (†) med gen.-bestämning betecknande det begripna. Öfning vthi historiske skriffters förståndh. Annerstedt UUH Bih. 1: 188 (i handl. fr. 1622). Kännedomen af ett lefvande språk, då den blott sträcker sig till dess förstånd. Adlerbeth i 1SAH 1: 62 (1786, 1801).
5) (†) uppfattande av ngt på visst sätt, uppfattning; jfr FÖRSTÅ, v.3 7. Menniskian .. skal .. itt rätt förståndh fatta, om sitt lijff, och sijna helsa, om sijn siukdom och dödh. PPGothus Und. B 5 b (1590). Wij skole intet så förstå denne orden, ty detta Förståndet kommer (icke) .. öfwerens medh sielfwe Texten. Rudbeckius KonReg. 336 (1616). (Johannes' uppenbarelse) inneholler (mycket), thet som aff laghgranne och nyfijkne Sinnen kan lätteligen föras vthi itt wrångt Förstånd. Schroderus Os. 2: 265 (1635).
6) (numera bl. arkaiserande) mening, innebörd, betydelse; jfr FÖRSTÅ, v.3 8. Hofrätten .. äger upsicht .. hafva, at j the Domstolar, som ther under höra, rätt skipas efter Lag, och thes rätta förstånd. RB 8: 1 (Lag 1734). Allt som ej hör till rättstafning i allra inskränktaste förstånd. Lundell Rättstafn. 104 (1886). Åtgärder för vinnande af större klarhet rörande rätta förståndet af det i nämda lagrum förekommande uttrycket. VL 1893, nr 219, s. 3. jfr ORDA-FÖRSTÅND. — särsk. i numera obr. uttr. o. förb. Veliom wij .. see til huad förstond her beslutas (dvs. inneslutes) i thenne fåå oordh. OPetri MenFall I 1 a (1526). The gambla laghböker .. äro .. eenfaldeliga vthsatta, at man må dragha så snart thet ena forstondit ther vth som thet andra. Dens. Kr. 49 (c. 1540). Thenne Stadgan .. är .. mörk til Förstånd. Schroderus Os. III. 2: 142 (1635). Vnder thetta förstånd (dvs. i denna mening) kallar Paulus sig och the andra Apostlar Gudz medhielpare. Emporagrius JDelaGardie E 1 a (1652). Dät ordet har ett dubbelt förstånd. Schultze Ordb. 4939 (c. 1755).
7) samförstånd; (godt l. vänskapligt) förhållande; (i sht hemlig) överenskommelse; jfr FÖRSTÅ, v.3 9; numera nästan bl. i uttr. (i) godt, (det) bästa förstånd, (i) godt resp. det bästa förhållande l. samförstånd, (i) hemligt förstånd (med ngn), vard. äv. blinka l. nicka godt förstånd o. d. Hennes Kongl. Maij:tt (lever) uthi gått förståndh medh Storfurstendömet Rysslandh. RARP V. 1: 283 (1654). Så frampt eliest godh förståndh är emillan oss. ConsAcAboP 4: 377 (1677). Ekonomisterna hafva (icke) .. lyckats komma till fullt förstånd med hvarandra om .. omfånget af statsmyndighetens normala befogenhet. Bergstedt Clément 25 (1868). Att han handlat i hemligt förstånd med konungen af Preussen. Odhner G3 1: 172 (1885). Blinkande (af ”hemligt förstånd”). Noreen VS 1: 14 (1903). — särsk.
a) (†) i uttr. göra l. hava (ett l. sitt l. hemligt) förstånd (med ngn), komma l. vara l. leva l. ligga l. stå i (ett) förstånd (med ngn) o. d. Vm tesse wåre Vproriske vndersåter .. någett hemeligit forstandh eller vndersethning med .. wåre fiender göre. GR 15: 29 (1543). The som wackte j Soffrebodenn .. haffwer förstondt medt hwar annen på theris tiuffwestycker. Därs. 16: 299 (1544). Effter Konung Christiern .. med en vthaff Bisperne sitt förstånd och practiker emoot Rijket .. giordt hade. Därs. 18: 267 (1547). Vollenvever och Meyer lågo i förstånd med de andeliga i Dannemark. Celsius G1 2: 101 (1753).
b) (†) i uttr. vara väl i ngns förstånd, stå i godt l. vänskapligt förhållande till ngn. Wellingen .. är övermåttan väll uthij papas förståndh igen. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 100 (1696).
c) (†) i uttr. sakerna äro i godt förstånd mellan dem, det är sämja o. godt förhållande mellan dem. Så lenge sakerne voro i godt förståndh emellan Sveriges Chrono och Churfursten aff Saxen. RP 7: 38 (1637).
d) (†) i uttr. ondt l. elakt förstånd, fientligt förhållande, fiendskap, ovänskap; jfr MISS-FÖRSTÅND. (Han) söker ondt förstånd oss begge millan stikta. Börk Darius 174 (1688). Voltaire (den tiden i elakt förstånd med Fredrik den store). LBÄ 14—15: 69 (1798).
Ssgr (i allm. till 1): A (†): FÖRSTÅND-SLUT, se B.
B: (1 f): FÖRSTÅNDS-AKT. filos. jfr AKT, sbst.1 I 2. Claëson 2: 381 (1859). Vi kunna särskilja tre slag af psykiska akter, nämligen 1) förståndsakter eller teoretiska akter, 2) känsloakter, 3) viljeakter eller praktiska akter. Larsson Psyk. 5 (1896).
(1 f) -BEGREPP. filos. (gm förståndet bildat) begrepp; logisk kategori. Boëthius Kant 119 (1797). De rena förståndsbegrepen eller categorierna (äro) formerna för all möjlig erfarenhetskunskap. Lutteman Schulze 42 (1799). Nyblæus Forskn. III. 2: 31 (1888).
-BETONING. språkv. logisk betoning; motsatt: känslobetoning. Svahn Språklj. 139 (1882). Cederschiöld Skriftspr. 180 (1897).
-BILDANDE, p. adj. jfr BILDA, v.1 6 a. Broocman TyUnd. 2: 122 (1808). PedT 1903, s. 55.
-BILDNING. utbildning av förståndet; äv. konkretare: intellektuell bildning. Polyfem IV. 25: 2 (1811). I förmåga att döma, att sluta och bevisa, ligger hufvudsakligen denna formela färdighet, hvilken genom förståndsbildningen åsyftas. Claëson 1: 308 (1859). Mot en ensidig förståndsbildning ställde (Rousseau) hjärtats bildning. PT 1909, nr 30 A, s. 3.
(1 f) -FILOSOFI. filos. rationalistisk filosofi. Den fransyska förståndsfilosofien, hvars högsta var en så kallad moral, likväl utan grund eller tvingande nödvändighet. Polyfem IV. 6: 4 (1811). 2NF 12: 1138 (1910).
(1, 2) -FRÅGA, r. l. f. (vid undervisning, läxförhör o. d. framställd) fråga avsedd att pröva ngns förstånd o. (allmänna) omdöme. Tholander Ordl. (c. 1870). Det allmänna språkbruk, som ställer ”katekesfrågor” och ”förståndsfrågor” såsom hvarandras motsatser. PedT 1900, s. 112.
(2) -FULL. (†) klok, förståndig. Edra förståndsfulla infall. Tessin Bref 2: 360 (1755).
-FÖRMÖGENHET~0200 l. ~0102. [jfr FÖRMÖGENHET 1] nästan bl. i pl.; jfr -GÅVA. Den, som af natur och uppfostran blifvit knapt begåfvad med förstånds förmögenheter. LBÄ 2—3: 74 (1797).
-GNISTA. (†) om förståndets ljus. Then Naturlige Laghen och Förståndz gnistan, som quarleefd är vthi Menniskiones Förnuft effter Syndafallet. L. Paulinus Gothus Ratio 185 (1617). Dens. ThesCat. 411 a (1631).
-GYMNASTIK. jfr -ÖVNING. Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 9 (1896).
-GÅVA. numera bl. i pl.: förstånd, intellektuell begåvning; jfr -FÖRMÖGENHET. Widekindi KrijgH 389 (1671). Iag .. will eij gifwa dem orätt, som hafwa annan tanka, grundad på större förståndzgåfwa och skickligheet. JCederhielm (1717) i KKD 6: 272. De .. (hava) förrådt ovanligt svaga förståndsgåfvor. Thomander 2: 314 (1838).
-HÅVOR, pl. (†) förståndsgåvor. Tessin Bref 2: 376 (1756).
-KLAR. som har l. röjer ett klart förstånd. Den .. förståndsklara blicken. Zedritz 3: 234 (c. 1855). Schück (o. Warburg) LittH 1: 298 (1896).
-KLARHET—0~2 l. ~20. Melin JesuLefv. 2: 127 (1843).
-KRAFT. nästan bl. i pl.; jfr -FÖRMÖGENHET, -GÅVA. Nehrman PrCiv. 344 (1732). Han var 93 år, men ännu märktes ingen försvagning af förståndskrafterna. Östergren (1924).
-KULTUR. jfr -BILDNING. LBÄ 25—26: 18 (1799). Mot en alltförlångt drifven förståndskultur ställde (Rousseau) en enhetlig utbildning af hela personligheten. PT 1909, nr 30 A, s. 3.
-KUNSKAP~20 l. ~02. kunskap som kräver förståndets värksamhet för att tillgodogöras. Lutteman Schulze 156 (1799). Om man .. föredrager ett barn förstånds-kunskaper, då ingen annan själskraft än minnet ännu äger rum, så skola dessa naturligtvis endast uppfattas af minnet. Lyceum 2: 88 (1811).
-KYLA, r. l. f. (i sht i vitter stil) i fråga om sinnesriktning o. d. som behärskas av (det ”kalla”) förståndet. (Satiren) måste förråda en viss förståndskyla. BEMalmström 2: 112 (c. 1860). Rydberg KultFörel. 2: 239 (1885).
(1 e) -LAG, r. l. m. filos. lag för förståndets värksamhet; gm förståndet given l. av förståndet fordrad lag l. regel l. princip (för handlande l. tänkande); jfr FÖRNUFTS-LAG. Thorild 2: 257 (1793). Vårt eget ”subjekt” är bundet .. af förståndslagar inom tänkandets område. Hjärne Nutidspol. 6 (1907).
-LEK. (föga br.) ”snillelek”; jfr FÖRNUFTS-LEK. Vi roade oss .. (på bjudningen) med att .. göra förståndslekar. Forsell Sällsk. 7 (1842).
(1 f) -LIV. filos. (Djurets) lif är en förening af instinktlif och förståndslif. Rydberg FilosFörel. 3: 160 (1878).
-LJUS, n. (†) förståndets ljus. Dalin Arg. 1: 30 (1733, 1754). Kindblad (1871).
(1 f) -LÄRA, r. l. f. (†) lära(n) om det mänskliga tänkandets lagar, logik. Lutteman Schulze 23 (1799). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
-LÖS. (mindre br.) som saknar l. röjer brist på förstånd. Leopold 5: 500 (c. 1817). Denna trotsiga unga flicka, som med kvinnans förståndslösa mod kunde skratta åt verkliga faror. Roos Skugg. 34 (1891).
-LÖSHET—0~2 l. ~20. (mindre br.) Morgan Imog. 4: 38 (1818). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
(jfr 2 c) -MOGNAD. LBÄ 19—20: 54 (1799). Äldre, till en viss förståndsmognad komna människor. Fehr Und. 279 (1894).
-MÄNNISKA. människa som har ensidigt utvecklat förstånd (på bekostnad av andra själsförmögenheter) l. som låter sig l. sitt handlande l. tänkande helt behärskas av förståndet; motsatt: fantasi-, känslo- l. viljemänniska. Polyfem IV. 25: 2 (1811). Utpräglade förståndsmänniskor med markeradt sinne för det nyttiga och förvärfbringande. Torpson Eur. 1: 67 (1895). PedT 1900, s. 366.
-MÄSSIG. överensstämmande med förståndets lagar; äv.: behärskad av förståndet. Vitterheten .. måste vara förstånds-mässig, likasom vettenskaperna. Silverstolpe i SAH 2: 291 (1799). Den litteraturperiod, då poesien var som mest förståndsmässig och prosaisk. EHWTegnér i 3SAH 6: 311 (1891).
-MÄSSIGHET—00~2 l. ~200. Wikner Tank. 87 (1872). En kall och nykter förståndsmässighet. Torpson Eur. 1: 15 (1895).
-ODLING. jfr -BILDNING. Ehrenheim Tess. 225 (1819). Känslolifvets förädling i samband med förståndsodling. Ahnfelt Et. II. 2: 120 (1906).
-PARTI. (föga br.) resonemangsparti; jfr -ÄKTENSKAP. Hoppe (1892). Idealet för ett äktenskap är (i Normandie) det af föräldrar tillställda förståndspartiet. Anholm Norm. 64 (1898).
-RIK. (†) rikt utrustad till förståndet, som har mycket förstånd. Sylvius Mornay b 4 b (1674).
(2) -RYNKA, r. l. f. (vard.) om rynka i pannan mellan ögonbrynen (vilken förmenas röja skarpt förstånd). Han hade .. djup förståndsrynka mellan ögonbrynen. Lagerlöf Herrg. 45 (1899).
-SAK. sak l. angelägenhet som (enbart) hänför sig till l. är beroende av förståndet; motsatt: känslo- l. hjärtesak. Wallin 2Pred. 3: 11 (1824). Förr i världen hade barmhärtigheten kanske mera kärlek; nu har välgörenheten mer blifvit en förståndssak. PT 1909, nr 48 A, s. 3.
-SKÄL. skäl som stöder sig på l. vädjar till förståndet; motsatt: känsloskäl. Backman Reuter Lifv. 2: 18 (1870). Armfelts giftermål ingicks från början af förståndsskäl. Levertin 10: 190 (1901).
-SKÄRPA, r. l. f. Snellman Stat. 310 (1842). Trots sin höga ålder bibehöll Swederus till på senaste åren krafter och förståndsskärpa. LdVBl. 1888, nr 83, s. 3.
(1 f) -SLUT. (förstånd- 1799. förstånds- 1806c. 1845) (†) log. slutledning vari ett omdöme omedelbart härledes av ett annat, omedelbar slutledning. Lutteman Schulze 266 (1799). De omedelbara (slutledningarna hava av Kant) blifvit kallade förståndsslut, de medelbara förnuftsslut. Lindblom Log. 121 (1836). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
-SVAG. (i sht i fackspr.) svag till förståndet, enfaldig; särsk.: imbecill. Deleen Meidinger 290 (1825). Förståndssvag (dvs.) andesvag, idiot. Östergren (1924).
-SVAGHET—0~2 l. ~20. (i sht i fackspr.) Tuderus Kiesewetter 169 (1806). Skulle .. (den anklagade) ej vilja, eller af förståndssvaghet ej kunna sjelf föra en defension. Biberg 3: 523 (c. 1823). Björnström Sinnessjukd. 19 (1883).
-TRO, r. l. f. (mindre br.) förnuftstro, rationalism. Dalin (1852). Östergren (1924).
-UPPLYSNING~020. Kellgren förde den voltaireska ”förståndsupplysningens”, Thorild den rousseauska ”känsloupplysningens” talan. NF 8: 586 (1884).
-UTVECKLANDE~0200, p. adj. Holmqvist Skrifn. 42 (1890). Att aritmetiken, såsom ett förståndsutvecklande undervisningsämne, skulle rycka in bland de viktigaste medlen för den intellektuela uppfostran. PedT 1891, s. 404.
-UTVECKLING ~020. Lyceum 2: 185 (1811). PedT 1893, s. 210.
-VERKSAMHET, se -VÄRKSAMHET.
-VISSHET~02 l. ~20. (enst.) Jag önskar att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att de .. komma till en full förståndsvisshets hela rikedom. Kol. 2: 2 (Bib. 1917; Bib. 1541: rijkedom, vthi fulkomlighit förstånd).
(1 f) -VÄRKSAMHET~002 l. ~200. filos. Thomander 2: 5 (1829). Logiken angifver förståndsverksamhetens allmänna och nödvändiga lagar. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). PedT 1900, s. 5.
(1 f) -VÄRLD. filos. Leopold 6: 8 (c. 1820). Förståndsverld (är) sammanfattningen af alla i erfarenheten gifna föremål och fenomener, betraktade i deras sammanhang för förståndet. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
(jfr 2 c) -ÅR, pl. (†) om den ålder då man kommit till moget förstånd. The små Barnen, för än the komma til sijne Förstånds Åhr. Schroderus Os. III. 2: 122 (1635). Heinrich (1814).
-ÄKTENSKAP~002 l. ~200. (föga br.) jfr -PARTI.
-ÄMNE. (†) förståndssak. LBÄ 11—13: 109 (1798). En religionsöfning, som alltmer öfvergår till blott förståndsämne. Rydqvist Resa 15 (1838).
-ÖGA. (†) ”förståndets öga”, förstånd; nästan bl. i pl. Gud öpne wåra förståndz ögon! Swedberg SabbRo 251 (1696, 1710). Schartau UtkPred. 52 (1824).
-ÖVNING. Wikforss 2: 896 (1804). Man hör ej sällan den meningen uttalas, att vid ynglingars skolundervisning allt för stor vigt lägges på förståndsöfningen eller på begreppens redande, under det att .. fantasien och känslan lemnas utan näring och ledning. SvTidskr. 1875, s. 698.
Spoiler title
Spoiler content