publicerad: 1927
FÖRSÖRJA försœr4ja l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försö´rja Weste; försö`rrja Dalin), v.1 -er, -de, -t, -d; se för övr. SÖRJA, v. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ARINNA (†, till 1, Linc. (1640; under curatrix)), -ERSKA (se avledn.); jfr FÖRSORG.
Ordformer
Etymologi
[liksom d. forsørge efter mnt. vorsorgen l. t. versorgen; till FÖR- II 1 a λ]
1) (†) hava omsorg l. omvårdnad om, vårda sig om, vårda, sköta; hålla vid makt. Heerdar .., the ther .. thz sönderbrottna icke (skola) hela, och thet helbregda icke försöria. Sak. 11: 16 (Bib. 1541). Gudh som thet (dvs. livet) hafwer gifwit, / Wil ock försörja thet wist. Ps. 1695, 211: 4. En Badare blef inkallad, som .. mig med Salfvor och Plåster väl försörgde. Humbla Landcr. 81 (1740). (En ”handtvärksman”) måste .. ock laga / At kroppen blir försörgd och får sin rykt och ans. Livin Kyrk. 11 (1781). Wikforss 2: 894 (1804). — särsk. med obj. betecknande värksamhet, värv, syssla, ämbete l. inrättning, institution o. d.: besörja, sköta, hava hand om, förestå. GR 12: 263 (1539). Then Grängesshyttan kann thu väll sielff tencke, att Jören Jönssonn hafver icke rådh till att försörge, efter han Nääss gård skall achte. Därs. 23: 398 (1552). Skall een af Professoribus wara Bibliothecarius som henne (dvs. boksamlingen) achter skiöther och försörjer. Thyselius HandlLärov. 1: 35 (1620). Äro .. (sysslomännen) afreste på Kyrkiones nödige ährender, tå försörie the, som hemma äro, tiensten. KOF II. 2: 345 (c. 1655). Thorild 1: 192 (1805).
2) (†) övergående i bet.: skydda. Så hoppes oss, att I ju för all öffvervold och orette nogsambligen försörgde äre. GR 22: 451 (1551). (De polska) Stennderne schole .. vahra illa tillfridz medh dheris Konungh, att han inthett bettre haffver lathet försörgia grendzerne i Podollien. OxBr. 5: 265 (1624).
3) (†) styra om l. sörja för ngt l. för att ngt blir gjort l. sker.
a) tr. (o. refl.; se slutet). (Biskoparna) skole medh faderligh Förmaning försörja, at the högre Ordenspersoner .. holla itt tilbörligit Sätt at ställa sitt Lefwerne. Schroderus Os. III. 2: 123 (1635). VDAkt. 1760, nr 159. — särsk. med rumsadverbial: styra om att (ngn) begiver sig ngnstädes hän resp. att (ngt) sändes ngnstädes hän; äv. refl.: begiva sig ngnstädes hän. Ath .. (han) forszöriger v: n: herris warur årlige, till the Steder, hans nådh kan skee skell och fyllest for them igen. GR 12: 32 (1538). (Han må) försörie sich på enn annenn städt, hwart honom synes. Därs. 18: 392 (1547). ÅngermLandstingsprot. 12/4 1633, fol. 15.
b) intr., med bestämning inledd av prep. om l. för: draga försorg om (ngt), ombesörja (ngt), sörja för (ngt). Thes .. besvär at försörja om grafvens tilförlåteliga reparation. VDAkt. 1779, nr 425 (1764). Hvad hans hitresa beträffar, får han låf att sjelf bestå sig den till Stockholm, eller Upsala, hvarifrån de framåt, vela för densamma försörja. HistLittStud. 1: 347 (1822).
4) (†) ombesörja anskaffandet av (ngt), anskaffa (ngt l. ngn); ofta med (äv. refl.) indirekt obj.; stundom (utan indirekt obj.) med det direkta objektet ersatt av prep.-bestämning inledd av prep. om. GR 15: 222 (1543). Vij kunne och lijde, att knechterne .. försörge sig sielffve fetalie. Därs. 24: 15 (1553). En må försörias, som .. (böckerna i Uppsala bibliotek) hafver i förvaringh. RA 3: 114 (1593). RARP V. 1: 48 (1652).
5) (numera knappast br.) utrusta l. förse (ngn l. ngt med ngt som är av nöden), skaffa (ngn ngt), tilldela l. giva (ngn ngt); äv.: ”hålla” (ngn med ngt); äv. refl.; vanl. med prep.-bestämning inledd av prep. med (förr ngn gg äv. om); förr äv. utan prep.-bestämning: utrusta (ngn l. ngt) med vad som är av nöden. GR 14: 197 (1542). Hvar och så hände, .. at konungh son eller dotter sin med gifftermål försörie vill. Därs. 27: 248 (1557); jfr 6 c. Huad som Linkläder belangar thz må matmodren försöria henne (dvs. ”legopigan”) medh. Skråordn. 335 (1574). Skall hwar hoffman sielff försörgie sigh medh twå böszor. SUFinlH 1: 128 (1601). Tegel G1 1: 114 (1622). Gvdh .. försörier migh rijkeligha medh Klädhe och födo, hws och hem. Clenod. 1633, s. A 4 b; jfr Kat. 1878, s. 7; jfr 6 b. The som .. främmande Borgare ordinera, .. the skole försörja them om een Wåning, antingen hos sigh sielfwom, eller hos androm. Schroderus Os. 1: 736 (1635). Fästninger äre begynte, men ingastedes fullbordade och mindre försorgde. RP 6: 644 (1636). (De svenska soldaterna förklarade) sigh .. medh Kläder wara illa moot Winteren försörgde. Widekindi KrijgH 121 (1671). NF 12: 1488 (1888). — särsk. (†) med avs. på ämbete, tjänst, institution o. d.: förse (med innehavare l. vederbörande funktionär); besätta. (Domprosten i Åbo) skal .. försörgia soknakirkior .. med the soknaprester som ther til nyttoge och beqwemme ære. GR 4: 275 (1527). (L. P. Gothus var universitetets i Uppsala rektor) til thesz Archiebiskops ämbetet skulle år 1574 försörjas. Spegel Kyrkoh. 2: 147 (1707). Rüdling 166 (1731). PedT 1890, s. 275 (1735).
6) sörja för l. tillgodose (ngns) materiella behov.
a) i fråga om tillfälligt tillgodoseende av ngns behov: giva (ngn) vad han (för tillfället) behöver för att uppehålla sig, giva (ngn) underhåll, underhålla (ngn); numera nästan bl. (vard.) i uttr. vara (väl) försörjd, icke lida brist, ha vad man behöver. Han .. satte them j förwaring och försörgde them. 2Sam. 20: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: han gav dem underhåll). Ungdomen som j desse Gymnasijs studerar, kan försörijass af then hielp, som samblass af Städerne och af Sochnerne på Landzbygden. Thyselius HandlLärov. 1: 8 (1620). Jag (fick) .. en aflönad anställning (såsom riddarhuskanslist), .. så att jag var väl försörjd, så länge riksdagen räckte. De Geer Minn. 1: 55 (1892). — (†) Och Salomo hade tolff befalningesmän offuer hela Jsrael som försörgde Konungen och hans hws. 1Kon. 4: 7 (Bib. 1541).
b) sörja för (ngns) ständiga bärgning l. utkomst, bekosta (ngns nuvarande o. framtida) livsuppehälle; refl.: skaffa sig l. hava sin utkomst l. bärgning, förtjäna sitt livsuppehälle; ss. refl. ofta med prep.-bestämning inledd av prep. med, betecknande medlet varmed ngn skaffar sig sin utkomst osv. Huar nw någhor troghen man eller qwinna haffuer änkior han försörghe them, och läte icke församblingen förtungas. 1Tim. 5: 16 (NT 1526). (Vid förslag till pastorat) böra the Präster besynnerligen ihogkommas, som .. hafwa många Barn at försöria. Kyrkol. 19: 8 (1686). Hon med synål, han med cirkel, såg och höfwel, / Kunna föda och försörja sig. Nordenflycht QT 1746—47, s. 131. Allt sedan lille Mats var nio år, har han varken haft far eller mor, utan han har måst försörja sig själv. Lagerlöf Holg. 2: 349 (1907). Föräldrar äro skyldiga att försörja sina barn, att bekosta deras underhåll och uppfostran. Björling CivR 270 (1910). — jfr SJÄLV-FÖRSÖRJANDE.
c) med avs. på ung (stundom: obefordrad) person: skaffa (ngn) en ekonomiskt säker, tryggad ställning i livet l. en tryggad framtid; skaffa (ngn) en anställning; numera företrädesvis i fråga om tryggande av en ung flickas framtid gm giftermål, förr övergående i bet.: gifta bort; ofta i p. pf. ss. adj. På dät .. (stipendiaterna) dess bättre sigh perfectionerade ok sedan kunde försorgde blifva. Rudbeck Bref 316 (1687). (Sv.) Försörgd Dotter, (t.) eine verheyrathete Tochter. Lind (1738). ”Jag tycker,” sade Hertha, .. ”att det är förödmjukande för en flicka att gifta sig blott för att bli väl försörjd”. Bremer Hertha 18 (1856). Lysander Äfv. 4 (1872). Auerbach (1908). — jfr O-FÖRSÖRJD.
d) (†) giva (människa l. djur) mat l. föda, nära, föda; refl.: livnära sig (av l. på ngt). I denne besuärlige fodhertidhen är hon huarken mechtig eller plichtig .. (vissa oxar och kor) lenger åth en annor försöria. VDAkt. 1666, nr 70. Om vintern måste .. (kreaturen i det forna Hellas) försörjas hemma, dels emedan betet tröt, dels för köldens skull. Palmblad Fornk. 2: 114 (1844). (I fjällen) försörjer sig renen .. af renmossa. Dens. Norige 51 (1846).
Avledn.: FÖRSÖRJARE, m.||ig.
1) (†) till 1: person l. väsen som vårdar sig om (ngn l. ngt) l. upprätthåller (ngt); särsk.: tillsyningsman, föreståndare. Helsingius L 8 b (1587). Gudh then Aldrahögste, all tings Skapare, Fader och Försöriare. Emporagrius LTorstenson 111 (1651). Lehnberg Pred. 3: 390 (c. 1800).
2) (i sht i mer l. mindre fackmässigt spr.) till 6 b: person som giver (ngn) hans livsuppehälle. Ekblad 11 (1764). Barn hvilka genom sjukdomen förlorat sina Föräldrar eller Försörjare. SPF 1831, s. 193. ArbStat. A 2: 91 (1899). jfr FAMILJE-, SJÄLV-FÖRSÖRJARE. —
FÖRSÖRJELSE, r. l. f. (†) till 6 b: försörjning (se d. o. 2 b); uppehälle. På Ålderdommen hafwa sin försörjelse. VDAkt. 1719, nr 247. Lind (1749).
FÖRSÖRJNING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content