FÖRTAL, sbst.1, n., enstaka r. (Ludvigsson); ss. n. best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. fortal, n.; jfr d. fortal(e), ävensom t. vorrede; till FÖR- I (i bet. 1 till I 1 e, i bet. 2 o. 3 till I 1 c α). — Jfr FÖRE-TAL]
(†)
1) första tal(et); rätt att tala först. OxBr. 1: 10 (1612). (Den svenske o. den ryske legaten) begynte tillika (dvs. på en gång) tala .., dock vände ryssen igen (dvs. upphörde), så att förtalet blef hos oss. KexholmGränskommP 3/12 1652.
2) inledande tal; inledning till ett tal, i sht: inledning (”ingång”) till en predikan. Texten (till predikan) war om Rijka Mannen, förtalet huru Wij här uthi Werlden leeka een comedie. Gustaf II Adolf 92 (1620). På första dagen begynner Biskopen (präst-)Mötet med itt kort förtaal. KOF II. 2: 294 (c. 1655). Höpken 1: 392 (1771).
