publicerad: 1928
FÖRVETA, v.1 -vet, -visste, -vetat; se för övr. VETA, känna till. vbalsbst. -ELSE (se avledn.).
Ordformer
(-veta 1523—1755. -vetta 1532—1730. -vita 1527—1542 (: förvitskap))
Etymologi
[fsv. forvita, forwetha, förveta, liksom ä. d. forvide efter mnt. vorweten; till FÖR- II B]
(†)
1) tr.
a) veta; äv.: veta av; jfr 2 a. Foruijste the sig i thenne sommar vtan fara för ko. Cristiern skulle mötet berammes fram på sommeren. GR 5: 12 (1528). Wij .. foruete icke paa hwadt tiid eller huru sznarlige wij her vp igenn Formodendis äre. Därs. 10: 256 (1535). The (hava) icke förvth .. förvetat min ankombst. VDAkt. 1659, nr 267.
b) göra sig underrättad om (ngt), taga reda på (ngt), söka få veta (ngt); jfr 2 b. Tå wijste iagh hans morbroder .. up till honom, åther å nyo förweeta huru som tillstoodh. VDAkt. 1682, nr 77. VRP 17/10 1729.
c) försäkra l. förvissa (ngn om ngt); jfr 2 c. Vij .. förvetthe them igen om then tröst, .. som the .. aff oss .. skole haffve segh till att förtröste och förmode. GR 29: 733 (1560).
d) förhandla, avhandla; jfr 2 d. Med honum ther vthinnan foruetha hureledis thet besth och lempeligesth företaghas schal. GR 3: 316 (1526).
2) refl.
a) veta, hava kännedom om ngt; jfr 1 a. (De holländska skepp) som wij oss forwetha hiit kommandis vardha tiil vår stad. GR 4: 33 (1527). L. Paulinus Gothus MonPac. 506 (1628).
b) (söka) skaffa sig underrättelse l. kännedom (om ngt), (söka) göra sig underrättad (om ngt), (söka) få reda (på ngt); åtföljt av en av prep. om l. på inledd bestämning l. av en indirekt frågesats; jfr 1 b. Thet forsta wi faa swar wtaff the lybsker oc for weta oss om theris mening. GR 1: 199 (1524). Han vilde forveta sich, om the ville bliffua faste med hans nad. OPetri Tb. 41 (1525). RP 8: 170 (1640).
c) förvissa sig om ngt, med säkerhet vänta sig ngt; jfr 1 c.
α) i uttr. förveta sig ngt, med säkerhet vänta sig ngt, vara förvissad om ngt. GR 3: 46 (1526). Nils Dacke .. förviste sig hielp oc bijstond aff hele Småland. HH 20: 66 (c. 1580). Stiernman Com. 1: 929 (1625).
β) i uttr. förveta sig på l. om ngt, vara förvissad om ngt; äv.: skaffa sig säkerhet l. visshet om att erhålla ngt. (Daljunkaren) haffuer sielff berymdt siig ath han forueth siigh wel paå godh bestandh. GR 4: 139 (1527). Konung Dauid .. sigh .. förwiste med sin Gudh om hielp och bijstånd. LPetri Mandr. A 5 b (1562).
d) avhandla, rådslå, förhandla; jfr 1 d. GR 1: 119 (1523). Therfore är vort rådh, ati holla Folckit tiilhopa, szynnerliga szå lenge j bettre forwetthe ider medt then Staden. Därs. 10: 11 (1535). War thet aff nödhenne at the skulle förwetha sich om en höffuidzman. OPetri Kr. 186 (c. 1540). Husesynsordn. 1681, § 1.
e) förbinda sig, sluta fördrag l. förbund. GR 3: 361 (1526). At bådhe Kon. M. i Swerige och Danmarck, motte förwetta sigh medh hwar annan i ett starckt och fast Förbundh. Tegel G1 1: 265 (i handl. fr. 1529). J (bespottare) säyen, Wij haffue giordt itt Förbund medh dödhen, och förwete oss medh heluetet. Jes. 28: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: med dödsriket hava vi ingått ett fördrag). Möller (1745, 1755). — särsk. ss. vbalsbst. -ande, konkret: fördrag. Jes. 28: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: fördrag).
Avledn.: FÖRVETELSE, f. till 2 e: fördrag, förbund. The .. (hava) giordt .. en förwetelse medh helffwetet. Svenonis Pred. Föret. 7 (1618). —
Spoiler title
Spoiler content