publicerad: 1928
FÖR- ssgr (forts.):
(I 1 c α) FÖR-VAX3~2. [efter t. vorwachs, lat. propolis] (numera föga br.) biodl. stoppvax (varmed bina tillsmeta springor o. hål i sina kupor). Fischerström 1: 577 (1779). Klint (1906). —
(II B) -VECKLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing (se d. o.). [liksom d. forvikle efter t. verwickeln]
1) (†) insnärja, hopsnärja, hoptrassla. Mirrha, hwilkes Stiälcke wäxer .. törnachtigt och hwast förwickladt. Lælius Bünting Res. 1: 141 (1588). (Ankartågen hava) blifvit förvicklade med hvarandra. Möller (1755; under bon). Ekmanson Sterne 1: 5 (1790). särsk.
a) hopsno, sammanfläta. (Behemots) stiert strecker sigh vth såsom itt Ceder. Hans hemligh tings senor äro förwickladha. Job 40: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår).
b) refl.: trassla in sig. Han .. förvicklade sig på öfversta (trapp-)steget .. i sina långa sporrar, och störtade baklänges tilbaka. Spiess Maria 81 (1799).
2) (†) insvepa, inveckla. Een Ormetunga i Jungfrwwax förwicklad och i thet wänstra Hästeörat inlagd, kommer Hästen til at nederkasta sigh på Jordena. Hildebrand MagiaNat. 126 (1654). Thorild (Hans.) 1: 284 (c. 1780).
3) i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv.
a) (numera föga br.) göra (ngt) invecklat l. krångligt l. förvirrat, bringa oreda l. förvirring i (ngt); i allm. med avs. på ngt abstr. Det öde, som förveklat handlingen. NFBiberg i VittAH 10: 128 (1811, 1816). Retzius BlSkr. 7 (1849). särsk.
α) i pass., ngn gg refl., med intr. bet.: komma i oreda l. förvirring, bliva invecklad l. tillkrånglad l. förvirrad. CFRidderstad i ProtReformmötetÖrebro 1849, s. 12. (Prostitutionsfrågan) har nu mera i hög grad förvecklats. Palmberg Hels. 242 (1889). Saken .. förvecklas (, förvecklar sig) alltmer. Östergren (1924).
β) i p. pf. ss. adj.: invecklad, krånglig, tillkrånglad. Man måste .. intet beswära Hufwudet medh .. förwicklade Reckningar. Hiärne Suurbr. 89 (1680). Problemet är förveckladt genom inre motsägelser. Steffen EnglVärldsm. 279 (1898). särsk. (†) om ngt konkret. Dedalus (har) giordt then förwickladhe Labyrinthum. Lælius Bünting Res. 2: 116 (1588). Adlerbeth Æn. 124 (1804).
c) inblanda l. inveckla l. indraga (ngn i ngt obehagligt l. besvärligt o. d.); numera bl. ngn gg i p. pf.: inblandad, invecklad, indragen; förr äv. refl., i uttr. förveckla sig i ngt, blanda sig i ngt. GR 16: 411 (1544). Konungen af Swerige .. ärnade förweckla turckarne uti stadig krig. KKD 4: 116 (1711). Utrikes Höga Mackter .., med hvilka Vi .. uti Krig och missförstånd för detta förvicklade varit. KundgörFredPohlen 1729, s. 2. Rudin 1Evigh. 2: 90 (1872, 1878).
d) (†) refl.: förvilla sig, förirra sig. De irrgångar, i hvilka .. tankan, vid frågorna om Rätt, så lätt förvecklar sig. Boëthius Naturr. Föret. 2 a (1799). Rudin 2Evigh. 1: 156 (1883).
Särsk. förb.: förveckla ihop. (†) till FÖR-VECKLA 3 b: blanda ihop. Nähr vij besee och ransake samme register, så kunne vij ingen rättilse aff them bekomme, ty de ähre så månge och så i hope förviicklede, att ingen sigh aff them kan uttrede. GR 27: 202 (1557). —
-VECKLING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f. [vbalsbst. till FÖRVECKLA; jfr d. forvikling, t. verwick(e)lung]
1) (föga br.) till FÖR-VECKLA 1; äv. konkretare. Friast framträdde .. (Scholanders) lust att uppgå i ornamentet och frossa i de karakteristiska slingornas harmoniska förvecklingar, när han grep till pennan för att illustrera sina sagor. Nyblom i 3SAH 13: 79 (1898).
a) abstr.; särsk. i fråga om händelserna (konflikterna) i ett drama o. d. NFBiberg i VittAH 10: 130 (1811, 1816). Det .. kompositionssätt, som låter den tragiska förvecklingen redan vara skedd och dramat blott avslöja det förflutna. Wrangel Dikten 261 (1912). Händelsernas förveckling i ett skådespel. Östergren (1924).
b) konkretare: invecklad l. förvirrad situation; särsk.: brytning, slitning, konflikt, tvist. I Berlin har man icke varit utan bekymmer för en allvarsam förveckling med Ryssland. Snällp. 1848, nr 30, s. 3. (Koren hos Sofokles bidrager) lika litet .. till att skapa som till att i tanke eller verklighet lösa förvecklingarna. Cavallin (o. Lysander) 7 (1879). jfr RÄTTS-FÖRVECKLING.
Ssgr (till FÖR-VECKLING 2 b): förvecklings-roman. litt.-hist. roman som bygger på ett invecklat o. spännande händelseförlopp; motsatt: karaktärsroman. KWarburg i NordT 1892, s. 156.
(II 2 a) -VEDAS040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. dep. -ades; -ning. [till VED; jfr d. forvedde; jfr äv. t. verholzen, verhölzern] bot. övergå l. förvandlas till ved, bliva vedartad; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Areschoug BotEl. 175 (1883). Bastfibrerna (hos den ostindiska hampan) äro förvedade och därför såsom spånadsmaterial odugliga. Elfving Kulturv. 163 (1895). SkogsvT 1905, s. 473. —
(II 3 med anm. sp. 2318) -VEKA, -ning. [jfr t. verweichen samt VEK, adj., o. VEKA, göra mjuk] (†)
1) tr.: göra vek; i pass. med intr. bet.: bliva vek. särsk.
a) med avs. på person l. sinne: göra vek l. slapp, förslappa; äv.: stämma mild(are), röra, gripa. Hans blod uti hans ådror svallar, / Ej kärleken dess mod förveka kan. Lannerstierna Vitt. 164 (1796). När musiken förvekar sinnena. Leopold 6: 289 (1797). Kindblad (1871).
b) med avs. på person l. folk: göra veklig, förvekliga. Rom — förvekadt hade förlorat ståndaktigheten, men aldrig snillet. CAEhrensvärd (c. 1790) hos Warburg Ehrensvärd 389. Schulthess (1885; med hänv. till förvekliga). särsk. refl.: bliva förvekligad. Thomander Pred. 2: 430 (1849).
c) med avs. på språkljud: uppmjuka. Medljudens förvekande i ordens midt och slut (i danskan). Rydqvist SSL 4: 233 (1870). jfr KONSONANT-FÖRVEKNING.
2) intr.: förvissna, dö bort. I, denna skogens barn, evärdeliga ekar, / Hvars ålderstigna stam mot tidens välde står, / När slägter dö, när annat allt förvekar. Wallenberg 64 (1769). —
(II 3) -VEKLIGA0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade. [jfr t. verweichlichen; till VEKLIG] göra (ngn l. ngns kropp l. själ o. d.) veklig l. ömtålig l. svag, bortklema; äv. med avs. på seder l. levnadssätt o. d.; numera vanl. i pass. med intr. bet.: bliva veklig osv. Förvekliga icke honom till kropp och själ igenom qvinnligt beklagande! Rademine Knigge 2: 116 (1804). Vår förvekligade civilisation. Nyblom Twain 2: 2 (1874). Ylleunderkläder hålla likasom ett ständigt lager af fuktig ånga mellan sig och kroppen, hvilket bidrager till att förvekliga huden. NF 18: 99 (1894). Sederna förvekligas. Auerbach (1908). Soldaterna, som förvekligats under den långa overksamheten. Östergren (1924). —
-VEKLING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f. [bildat till FÖR-VEKLIGA] (föga br.) egenskap(en) att vara l. förhållande(t) att bliva förvekligad. De sista Ming-kejsarne lefde i djup förvekling. HeimdFolkskr. 21: 41 (1894). Då förslappning och förvekling ligga i luften. Solnedg. 3: 187 (1912). —
(II B) -VEKNA. (†)
1) intr.
a) förvissna, dö bort. Som om hösten een ädell Roos / måste iagh nu förweckna. Wivallius Dikt. 91 (1634).
b) bliva (för mycket) vek till sinnet. Man kan offra åt heliga känslor utan att förvekna. Sparre Sjökad. 343 (1850).
Spoiler title
Spoiler content