publicerad: 1928
FÖR- ssgr (forts.):
(II A) FÖR-VÅNNA. [av mnt. vorwānen, motsv. mht. verwænen, -wanen, förhäva sig, stoltsera, till fsax., fht. wān (se VÅN)] (†) refl.: förhäva sig, braska, slå (för) stort på. Och hade vij osz, käre sonn, väll förseth, ath thu intett vijdere skulle tig förvånne och inlate udi någen fremmende handell anthenn med enn eller annen, för ähnn thu osz .. hade tilförende thär um rådfrågett. GR 28: 498 (1558; till hertig Johan). —
(I 1 b) -VÅR3~2, r. l. m. om den tidigaste delen av våren l. övergångstiden mellan vintern o. den egentliga våren; vårvinter. Olbers Mossm. 75 (1892). April (har) aldrig räknats till den egentliga vintern, utan till förvåren, brytningens tid. Marcus GeijerL 54 (1909).
Ssgr: förvårs-dag,
-kväll,
-luft. —
(jfr FÖR, prep. I 21 h) -VÅR, interj. [efter t. fürwahr] (†) i sanning, sannerligen. Förwår, iagh leer rätt vp i gall (dvs. ger upp ett gällt gapskratt). Asteropherus 24 (1609). —
(II 1 a μ) -VÅRDA. (†) vårdslösa, försumma, låta (ngt) förfaras. Swedberg Ordab. (c. 1730). —
(II B) -VÅRDSLÖSA. (†) vårdslösa, försumma; vanvårda; låta (ngt) förfaras. (Om) han förwårdzlösar och förlammar det ena (hemmanet), i upsåt att låta det blifwa Skattewrak. LReg. 330 (1687). Om en prest, som är satter at wårda siälar .., förför, förwårdzlöser och förgiör them, så heter thet: siäl för siäl. Swedberg Dav. § 68 (1713). SP 1779, s. 1061. —
(II 1 a ϑ) -VÄDJA, v.1 (-watt, p. pf. n. sg. 1540) [jfr t. verwetten] (†) riskera (ngt) på vadhållning l. spel; göra av med (ngt) på vadhållning l. spel. (Hertigen av Preussen hade hört att) edher nåde wååre aff daga liden, och ther påå är forwatt j Prissen til flere tusanth gillene. BtFinlH 3: 109 (1540; till Gustav I). Man brukar them (dvs. kortspel o. d.) til at förwädia vthaff sina Penningar, så mycket honom lyster, på een Lycka. Schroderus KonFörär. 71 b (1606). —
(II 1 c δ) -VÄDJA, v.2 (†) refl.: vädja (till högre rätt). HSH 29: 119 (1542). Hand hade forwediat seg vndan herratztingett. Därs. 129. —
-VÄG3~2. [jfr d. i forvejen; med utgångspunkt i sådana uttr. som i vägen för ngn l. ngt, för ngn l. ngt i vägen (jfr FÖR, prep. I 1 g, h)] i förb. i förväg(en).
1) (†) i uttr. vara, ligga l. lägga sig, stå l. ställa sig, gå l. komma o. d. i förväg(en) (för ngn l. ngt), äv. ngn i förväg(en) l. i ngns förväg, vara, ligga l. lägga sig, stå l. ställa sig osv. (hejdande l. hindrande) i vägen (där ngn l. ngt skall gå fram); med personsubj. ofta övergående i bet.: ligga l. lägga sig osv. i försåt (för ngn). Sedan togo the Danska wägen genom Östrahäradt, ther Herr Hogenskild och Herr Steen Baneer åter gåfwo sigh i förwägh för the Danska. Girs E14 104 (c. 1630). Flemming lade sig i förväg för Norby. Celsius G1 1: 144 (1746). En häftig ström, som bryter sönder alla dammar, som äro i förväg. SP 1780, s. 294. Kungen tänker at jaga i morgon med. Jag skal ställa mig i förväg för honom, jag skal kasta mig ner för hans fötter. Envallsson Kung. 17 (1784). Lehnberg Pred. 2: 138 (c. 1800). Här står hämden i förväg. Wallin 2Pred. 2: 204 (1829). jfr: Granwijken .. ligger rätt i förwägen från Ionachörs land och Siö. Rudbeck Atl. 2: 562 (1689).
2) (†) i uttr. komma i förväg för ngn l. ngt l. i ngns förväg, möta på sin väg, råka l. träffa l. stöta på, råka ut för ngn l. ngt. Olycka öfver hvar och en fiäril, .. som råkar at komma uti Er förväg. Palmqvist Pluche 59 (1765). Jag (har delvis) måst åtnöjas, med hvad lyckan .. velat låta komma i förväg för min upmärksamhet. Sparrman Resa 1: 5 (1783). Heinrich (1814).
3) [jfr FÖR- I 1 d] eg. i fråga om rörelse framåt: framför l. före (ngn l. ngt); i uttr. som gå, resa, skicka (ngn) o. d. i förväg l. (numera knappast br.) i förvägen; äv. i fråga om befintlighet framför (ngn l. ngt) i uttr. vara i förväg; stundom med indirekt obj. l. prep. för; äv. (vard.): på förhand. Carl XII Bref 378 (1711). Hinna op en, som är i förväg. Lind 1: 666 (1749). Inbillningen .. löper i förväg för eftertanken. Leopold i EP 1795, nr 83, s. 3. Sjelf besluter hon hasta barnen i förväg. Rydberg RomD 52 (1877). Han skickade Ehrensvärd i förväg till Sveaborg. Odhner G3 1: 122 (1885). Fröding ESkr. 2: 56 (1892: i förvägen). Han (nödgade) sina lärjungar att .. i förväg fara över till Betsaida. Mark. 6: 45 (Bib. 1917).
4) [bildlig anv. av 3] i uttr. gå l. komma o. d. (ngn l. ngt) i förväg (förr äv. i förvägen), ngn gg i förväg(en) för (ngn l. ngt), förekomma (se d. o. II 2); föregripa, antecipera (ngt). Hagström Herdam. 2: 34 (i handl. fr. 1749). Du kommer mig i förvägen med dina inkast härutinnan. Oelreich 277 (1755). Hon gick i förväg för hans önskningar. Benedictsson FruM 399 (1887). Tager brottslingen sitt lif, heter det, att han gått naturen eller rättvisan i förväg. SDS 1907, nr 244 A, s. 2. Då man genom en lagstiftning vill gå utvecklingen i förväg. NDAVL 1911, nr 51, s. 5. —
(II A) -VÄGEN040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. -get; -gne, -gna; -gnare. adv. -get. [av. t. verwegen, till mht. verwëgen, raskt l. käckt besluta sig; jfr OFÖRVÄGEN, ävensom FÖR-VÅGEN] (mindre br.) som obetänkt kastar sig i en fara, oförvägen; överdådigt djärv l. dristig; våghalsig; dumdristig; äv. om handling, uppträdande, plan o. d. Diärfwe och förwägne actioner. Brask Pufendorf Hist. 169 (1680). Hvart syftar du, förvägne unge man, / Som följer mitt baner, och mig förnärma vågar? Leopold 1: 48 (1790, 1814). Förvägna, vilda sällar. Hagberg Shaksp. 2: 249 (1847). Sjunk, öfverdådige — eller krossas mot de klippor, du förväget styrt för nära. Börjesson Statshv. 66 (1866). Att afstå från sin förvägna plan. Odhner G3 1: 521 (1885). Wulff Petrarcab. 529 (1907). —
-VÄGENHET040~1 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f. (mindre br.) till FÖR-VÄGEN: oförvägenhet, överdådig djärvhet, våghalsighet, dumdristighet. Brask Pufendorf Hist. 196 (1680). Vi (läkare) befordre mången i förtid vtu the lefvandes i the dödas land. Månge giöra thet af oförfarenhet, månge af förvägenhet. Scherping Cober 2: 399 (1737). Stiernstolpe DQ 3: 49 (1818). LfF 1910, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content