SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GANASCH ganaʃ4, r. l. m. (f. Lundell); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ofta med fr. stavning. gandscherne, pl. best. Alm(Sthm) 1829, s. 39 (tryckfel?))
Etymologi
[av fr. ganache, f., av it. ganascia, sannol. av gr. γνάϑος, f., kind, käft]
(i fackspr., i sht hippol. o. veter.) hos häst: vardera grenen av underkäken o. särsk. den övre delen därav (från käkvinkeln) med tillhörande muskelparti o. hud; stundom äv. om motsv. parti hos andra större djur; oftast i pl. Trånga, vida ganascher, med litet resp. stort mellanrum mellan käkgrenarnas underkanter. Tunga, lätta ganascher, med fylliga resp. skarpt markerade muskler. Florman HästKänned. 83 (1794). KrigVAH 1829, s. 37. (Råbockens) tjocka hals och fylliga ganasch. BiblJäg. 4: 181 (1897).
Ssgr: GANASCH-TVÅNG. veter. När ganascherne äro breda .. trycka (de) under böjningen de motsvarande delarne af halsen, detta tillfälle kallas ganaschetvång. ARetzius hos Billing Hipp. 86 (1836).
Spoiler title