SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GANA ga3na2, v.2 -ade. jfr GAN, sbst.1
Etymologi
[fsv. gana, motsv. sv. dial., nor., isl. gana, d. dial. (Jutl.) gane; besläktat med gr. χαίνω, öppna sig, öppna munnen (jfr GAN, sbst.1, KAOS o. GOM, ävensom GINA, v.3)]
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat).
1) om sill o. makrill: gå o. taga sin föda i havsytan. Gana, hvarmed fiskarena beteckna sillens sätt att sluka födan, det s. k. ganeskaret. NF 14: 1071 (1890).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] sträcka på halsen l. lägga huvudet bakåt o. spärra upp mun o. ögon för att komma åt att se ngt, gapa, ”glo”; om hals: sträckas (för att man skall komma åt att se). Ernhoffer Ench. 102 a (1591). Din biörkeflana, / Jagh skall lära tigh stå och gana. Rondeletius 34 (1614). Zetterstedt SvLappm. 2: 192 (1822). Över den (på isen uppdragna noten) ganade många halsar. Eklundh Folk 86 (1918).
Ssgr: A: (jfr 1) GAN-HUND. (†) gaphals. (Jag) skiöter icke hvadh du derom bruker munnen din ganhund. HSH 39: 236 (1607).
B: (1) GANE-SKAR, n. (på västkusten, föga br.) benämning på sillens föda (bestående av små planktondjur, särsk. kopepoder). En liten hafsinsekt, (i Norge) kallad Rödaat, i Bohuslän kallad Ganeskaret. Palmblad Norige 120 (1846). 2NF 25: 540 (1916).
Spoiler title