publicerad: 1928
GELATIN ʃe1lati4n l. ʃel1-, n., äv. r. (Fischerström 1: 415 (1779), Grafström Kond. 152 (1892)); best. -et, ss. r. -en, vard. äv. (utom i södra Sv.) =; pl. (numera bl. i bet.: olika slag av gelatin) -er (VetAH 1758, s. 282 (i bet. 1)). (Anm. Pl. -er hör i ä. tid äv. till sg.-formen gelatina); äv. (i fackspr.) GELATINA je1lati3na2 l. jel1-, r. l. f.; best. -an; pl. (jfr ovan) -or.
Ordformer
(gelatin(e) 1846 osv. gelatina 1758—1891. gelantin 1890—1928)
Etymologi
1) (†) om geléartad lösning; äv. om stelnad sådan lösning. (Vinättika) angriper väl och löser Zeoliten, men går ej til gelatina därmed. VetAH 1758, s. 284. Wallerius ChemPhys. 1: 317 (1759). Retzius Pharm. 26 (1769). Gelatina (Gallert) kallas en löpnad eller stelnad uplösning af någon mineralisk kropp uti vitriol- eller saltpettersyra. Rinman (1788). Berzelius Kemi 2: 496 (1812). — jfr KISEL-, MINERAL-GELATIN.
2) av rena material beredt, färglöst o. genomskinligt lim, vanl. förekommande i form av tunna, böjliga blad; i hushållet användt för framställande av gelé; stundom (i sht farm.) benämnt vitt gelatin [jfr nylat. gelatina alba]; även förekommande färgat (t. ex. rödt gelatin). Nyblæus Pharm. 294 (1846). Ekenberg (o. Landin) (1890). Hallström GHist. 153 (1895). VaruförtTulltaxa 1: 462 (1912). — jfr ATROPIN-, DJUR-, NÄR-, SPRÄNG-GELATIN m. fl.
Ssgr (till 2): GELATIN-BLAD. —
-DYNAMIT. (i fackspr.) av A. Nobel uppfunnet sprängämne som väsentligen består av spränggelatin, extradynamit. JernkA 1894, s. 340. 2UB 5: 90 (1902). —
-GLYCERIN. (i fackspr.) blandning som väsentligen består av i vatten upplöst gelatin o. glycerin; särsk. användt av botaniker ss. bäddningsmedel för mikroskopiska preparat. BotN 1868, s. 53. Ahlberg FarmT 244 (1899). —
-PAPPER. i sht förr: av gelatin förfärdigat genomskinligt ”papper”; numera i sht fotogr. om ljuskänsligt papper som preparerats med gelatin. Strut och korg af gelatinpapper. Freja 1874, s. 2. 2UB 8: 155 (1900). —
-RELIEF. fotogr. o. tekn. fotografisk reliefbild å en gelatinhinna l. ett gelatinpapper. NF 5: 124 (1881). HeimdFolkskr. 49: 24 (1897). —
-RUTA. farm. om var särskild av rutorna i ett gelatinblad i vilket ett visst läkemedel ingår; i sht i pl. SvFarm. 140 (1901).
Avledn.: GELATIN je1lati4n l. jel1-, adj.; adv. -t. (i fackspr., föga br.) till 2: som består av gelatin l. odlas i gelatinlösning. Gelatina spridningskulturer. VetAH XXXVII. 2: 5 (1903). —
GELATINERA ʃe1latine4ra l. ʃel1-, äv. (i sht i fackspr.) je1latine4ra l. jel1-, i Sveal. äv. 1032, -ing. (i fackspr.)
1) till 1. jfr UT-GELATINERA.
a) intr.: övergå till halvstelnad l. geléartad form. VetAH 1758, s. 288. Den utprässade (frukt-)saften försättes med socker och inkokas, tills den vid afsvalning gelatinerar. Nyblæus Pharm. 295 (1846). Rebau NatH 3: 26 (1879). 2NF 20: 618 (1914).
b) tr.: överföra (ett löst kolloidalt ämne) till gelform; äv.: överföra (ett fast ämne) till geléartad form. TT 1883, s. 62. Tack vare nitroglycerinets förmåga att kunna gelatinera vissa arter bomullskrut. SD(L) 1896, nr 578, s. 7. 2UB 9: 657 (1906).
2) till 2: överdraga med en hinna av gelatin. Med någon vana kan gelatineringen .. (av piller) ske på det sätt, att man .. rullar pillerna i varm gelatinlösning. Ahlberg FarmT 291 (1899). Ett gelatinerat papper. Östergren (1924).
GELATINÖS ʃe1latinö4s l. ʃel1-, i sht med. o. farm. äv. je1- l. jel1-, adj.; adv. -t. (i fackspr.)
1) till 1: geléartad, geléaktig; äv.: som kan övergå i gelform. Gelatinös vävnad. Gelatinös kancer. VetAH 1758, s. 299. En samling af slemaktig och gelatinös vätska. VetHLäk. I. 2: 51 (1793). Gelatinös kiselsyra. Bergstrand Johnson 1: 70 (1874).
2) till 2: som innehåller gelatin. AJourn. 1814, nr 72, s. 1. (Till glödtråd i glödlampor) har användts gelatinösa eller kollodiumhaltiga ämnen. 2UB 3: 160 (1897).
Spoiler title
Spoiler content