GENA je3na2, v.2, l. GINA ji3na2, v.2 -ade ((†) ipf. gente VDP 1653, s. 138). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(ge(e)n- 1612 osv. gi(j)n- 1563 osv.)
Etymologi
[sv. dial. gena, gina (i bet. I), motsv. d. genne, isl. gegna, möta, vara i överensstämmelse med, vara passande för (ngn), t. -gegnen i begegnen, ä. eng. gain (av nord. urspr.); till stammen i GEN, adj., o. GEN, prep. o. adv.]
I. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) gm att ställa sig i vägen (l. på annat sätt) hindra (ngn l. ngt) att komma fram l. att förflytta sig i ngn annan riktning än den avsedda, mota; genskjuta för att mota l. hejda; äv. bildl. VDP 1653, s. 138. Örter och annor naturlig skapad ting hafwer af then goda Skaparen fått sin stora krafft at gena och fördrifwa sinnets och kropsens kranckheter. Swedbebg Pest. 18 (1711). Så snart lappgossen kan gå, skall han springa att gena renen. Linné Skr. 5: 121(1732). Thomander TankLöj. 20(1824). Cavallin(1875). EWigström i Landsm. VIII. 3: 116(1899).
II. [eg.: vara i överensstämmelse med, vara lämplig l. passande för (ngn)] (†) båta, gagna. LPetri Job 15: 3(1563). Thet edher skal myckit gena. Messenius Blanck. 39(1614). Hwad båtar dig ditt ack, hwad ginar at du stankar? Brenner Dikt. 2: 58(1717). Sahlstedt(1773).
SAOB
