SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GEN- ssgr (forts.):
(6) GEN-VÄRDE. (†) motsvarande värde, vederlag. Effter nu Penningarne .. äro .. thet mått på een tings wärde, som med wedergiälningh och geen-wärde betalas skal (osv.). Risingh Kiöph. 49 (1669). AdP 1800, s. 818. Möller (1807).
-VÄRDELIGEN, -VÄRDIG(HET), se GEN-VÖRDELIGEN, -VÖRDIG(HET).
(8) -VÄRKA, -an. [jfr d. genvirkning] (†) återvärka, reagera, utöva ömsesidig påvärkan; anträffat dels i p. pr.: reciprok, dels ss. vbalsbst. -an l. -ande. En förändring, den af osz skal kallas Reactio eller genwerckande. Hiärne Förb. 21 (1706). At ingen verkan är utan sin gen-verkan. Kryger PVetA 1767, s. 25. Reciprokt (genverkande) (verb). Tullberg SvSpr. 1: 33 (1836).
(4) -VÄRN. [jfr t. gegenwehr] (†) motvärn. Swedberg Gr. Förrspr. 17 (1722).
-VÖRDAN. [jfr GEN-VÖRDIG 2] (†) förakt (för ngt), åsidosättande (av ngt). Stiernman Riksd. 1451 (1664).
(4) -VÖRD(E)LIGA l. -VÖRDELIGEN l. -VÄRDELIGEN, adv. (ge(e)n- 16031665. gin- 1544. -verde- 1610. -vorde- 1544. -vörde- 16031635. -vörd- 1665. -lig(h)a 16311665. -lig(h)en 15441635) [jfr fsv. genvärdhelika (-liga), adv., orätt, otillbörligt, ävensom genvärdheliker, motig, svår, samt isl. gagnverðuligr. Senare ssgsleden är bildad till samma stam som föreligger i GEN-VÖRDIG. Beträffande formerna med -o- o. -ö- jfr GEN-VÖRDIG] (†) gensträvigt, trotsigt, av egensinne l. tredska. Förty k. M:t hafver icke uthan råd och nogsam skiäl eller ginvordeligen sådane missbruker för sig sielf aflagt. RA 1: 346 (1544). Then ther Wårt Laglige förbudh geenwördeligen och ohörsamligen hafwer öfwerträdt (osv.). Stiernman Com. 1: 474 (1603). Halsstarrig' olydiga Siälar, / Som städs uthi laster och odådh / Altfoort genvördliga leffva. UHiärne Vitt. 89 (1665).
(4) -VÖRDIG, förr äv. -VÄRDIG. (-vord- 15261563. -vyrd- 1596 (: genuyrdighet)1739. -värd- (-verd-) 15261716. -ig 15261924. -ug 15261558 (: genwerdugheet)) [fsv. genvärþogher (-wärdhiger, -worduger), motig, besvärlig, motsträvig, fientlig, motsv. d. genvordig (ä. d. -werdugh, -wordigh); jfr fsv. genvärdh, f., svårighet, motighet, genvärþa, f., motgång, lidande, motsträvighet, genvärdher, adj., motig, svår, genvart, -vert, prep., midt emot, ävensom mnt. wedderwerdich, -wordich (i somliga trakter uttalat med å-, i andra med ö-ljud), motig, motspänstig, motsträvande m. m. (se VEDERVÄRDIG). Senare ssgsleden är bildad till stammen germ. verþ- (jfr INVÄRTES), av ieur. vert-, föreliggande i lat. vertere, vända (jfr VERS). Anm. Formerna -vord-, -vörd- torde bero på inflytande från mnt., formen -vyrd- på anslutning till VÖRDA, som i ä. nsv. äv. har den ursprungligare formen vyrda. Jfr GEN-VÖRDELIGA]
1) (†) som är emot, motig, svår; i sht om person l. sinne(lag): som icke vill göra andra i lag l. som icke låter göra sig i lag, vrång- (sinnad), tredsk, egensinnig, motspänstig, motsträvig, fientlig, besvärlig; äv. övergående i bet.: ohörsam, olydig. O otrooghna och genwordigha slecte. Mat. 17: 17 (NT 1526; Bib. 1917: vrånga). I tienare warer lydactughe idhra herrar .., ey allenast them godhom och sactmodughom, vtan och them geenwerdughom. 1Petr. 2: 18 (NT 1526; Bib. 1917: obilliga). O i, geenvördiga Sinnen! / Ohörsamheets alster och afqväm! UHiärne Vitt. 90 (1665). Sådant, som gör folket owiljogt och genwördigt emot Öfwerheten. Spegel Pass. 245 (c. 1680). Han skulle väl veta, at straffa de genvördige; men de lydige deremot (osv.). Dalin Hist. 2: 489 (1750). Mån en hustru, som har en sträng och genvördig man, .. har rätt at öfwergifva honom? VDAkt. 1785, nr 9. Kindblad (1871; angivet ss. föråldrat). särsk. i uttr. vara ngn genvördig, vara motsträvig l. fientlig mot ngn. LPetri Job 7: 20 (1563). The äro .. Gudi genwerdige, och diefflenom samhallige. PErici Musæus 2: 183 a (1582). AOxenstierna Bref 4: 507 (1648).
2) [bet. utvecklad gm anslutning till VÖRDA, v.] (numera knappast br.) vanvördig, fräck. Hwar och någor så geenwördig är, at han sine præceptores och theras näpst förachter och wanwörder. Annerstedt UUH Bih. 1: 96 (i handl. fr. 1612); jfr 1. Håniskt, genvördigt och förakteligen (hade) han handterat sine förmän. NoraskogArk. 5: 330 (i handl. fr. 1729). Sundén (1885). Östergren (1924; angivet ss. skriftspr. o. mindre vanligt).
-VÖRDIGHET—00~2 l. ~200, förr äv. -VÄRDIGHET. (ge(e)n- 1536. gin- 1622. Se för övr. GEN-VÖRDIG) [jfr fsv. genvärdhoghet, vedermöda] sbst. till GEN-VÖRDIG 1 o. 2; äv. konkretare; numera bl. (knappast br.) till GEN-VÖRDIG 2. The .. tala icke annat än alt sammans bannor och genwerdigheet. Psalt. 59: 13 (öv. 1536; Bib. 1541: mootsäyelse). Hoon .. haer .. öfwerwunnit / Sitt Kors geenwördigheet. Lucidor (SVS) 341 (1673). Fadren, misnögd så med sonens frierij som des genwördighet i dageliga lefwernet. VDAkt. 1724, nr 198. Genvördigheter från tjänstefolkets sida. Östergren (1924; angivet ss. skriftspr. o. mindre vanl.).
-VÖRDLIGA, se GEN-VÖRDELIGA.
Spoiler title