GIR ji4r, sbst.2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Etymologi
[liksom d. gir, t. gier, av ett nt. gir l. av holl. gier, vbalsbst. till giren resp. gieren (se GIRA, v.2)]
1) sjöt. ett fartygs avvikelse ur kursen l. från den stävade riktningen (vare sig avvikelsen är frivillig l. ofrivillig), kursändring, svängning; äv. om rörelse som innebär ett avvikande ur kursen, än åt styrbord, än åt babord, girande. Successiv gir (sjömil.), vid evolutioner i eskader: gir som utföres efter hand i den ledandes kölvatten, motsatt: samtidig gir. Gosselman SNAmer. 2: 57 (1833). Roslagsskepparen .. envisades att söka tända fyr i spritköket trots gir och stampningar. Engström 2Bok 145 (1909). Båten .. gör en tvär gir. TurÅ 1910, s. 121. (Kaptenen) hade, framhöllo de (dvs. vittnena), gjort sig skyldig till felaktig gir. NDA 1913, nr 66, s. 5.
2) i bildl. l. överförd anv. (ofta med direkt anslutning till GIRA, v.2 2); äv. (föga br.) övergående i bet.: (ny) kurs. Med en skarp gir åt höger undgicks i sista stund kollision. Runeberg 4: 170 (1833). Jag ville fråga om det som han (dvs. talaren) nu sagt och som .. ger en fullkomligt ny gir åt det finska partiets politik (osv.). Söderhjelm Brytn. 158 (1901). Det hela hade gått i en annan gir, som det alltid går gentemot oberättigade och oförnuftiga kraf. Ahrenberg Männ. 4: 98 (1909).
