SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GIRAFF ʃiraf4, m. l. r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(giraff 1827 osv. giraffe 1800)
Etymologi
[jfr d. giraf, t. o. eng. giraffe, fr. girafe, it. giraffa; av arab. zarāfah]
1) den i Afrika levande idisslaren Giraffa camelopardalis Schreb., som utmärkes av en utomordentligt lång hals, höga ben (i sht framben) o. (utom på de undre kroppsdelarna o. nedre delen av benen) gulaktig hud med stora oregelbundna, brunaktiga fläckar, ävensom därav att han på pannan har två hudbeklädda horntappar; jfr KAMELOPARD. Giraffens ehuru odelte horn, torde göra länken imellan Antilopernas och Hjortarnas. Ödmann IVetA 1784, s. 20. Stuxberg (o. Floderus) 2: 344 (1902). Giraffen uppnår en höjd af omkr. 6 m. öfver hufvudet ... (Den) förekommer i .. flockar .. i mellersta och södra Afrika från Sahara i n(orr) till Kalahari i s(öder). 2NF 9: 1195 (1908).
2) i överförd anv.; särsk.
a) [jfr t. giraffe i motsv. anv.] (förr) mus. benämning på en typ av upprättstående klaveciner med hammarmekanik. MeddSlöjdF 1899, 2: 71.
b) [efter lat. camelopardalis i motsv. anv.] astron. benämning på en stjärnbild på norra himmeln (belägen mellan Stora Björnen å ena sidan samt Cassiopea, Perseus o. Kusken å den andra). NF (1882).
Ssgr (i allm. till 1): GIRAFF-DJUR. zool. (djur tillhörande) den närmast hjortdjuren stående familjen Giraffidæ (i den nutida faunan representerad bl. av giraffen o. okapin). Nathorst JordH 901 (1894).
-HALS. äv. oeg. o. bildl. om ovanligt lång hals (t. ex. hos person). —
(jfr 2 a) -KLAVER. (förr) mus. = GIRAFF 2 a. NF 8: 806 (1884).
-KO.
-TJUR. Sjöstedt Storv. 587 (1911).
Spoiler title