SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GJUTARE jɯ3tare2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(gjut- (-iu-, -iw-) 1538 osv. giutt- 1661 (: giuttare ugnen). giuter- (i ssg) 1660 (: giuter groopen))
Etymologi
[jfr ä. d. gyder, t. giesser]
vbalsbst. till GJUTA, v.; särsk. till GJUTA, v. 2: person som är sysselsatt med gjutning l. har gjutning av ngt till yrke; särsk. om arbetare vid gjuteri o. därvid i vissa fall innefattande äv. formare (se d. o. 1); äv. (i sht i ssgr) om ägare l. teknisk ledare av ett gjuteri. VarRerV 13 (1538). Gjutaren haffver redo bekommit 4 eller 5 gamble stycken han skall omgjuta. RP 6: 215 (1636). Den skicklige Gjutaren Herr Keller (i Kassel). VetAH 1782, s. 277. En gjutare kan, alltefter skicklighet, gjuta ända till fem tusen typer om dagen. 2UB 10: 180 (1906). — jfr BELÄTE-, BLY-, BRONS-, BÖSS-, GRYT-, GÄLB-, KANN-, KLOCK-, KONST-, LER-, METALL-, SKRIFT-, STATY-, STIL-, STYCK-, TENN-GJUTARE m. fl.
Ssgr (stundom bildade direkt till GJUTA, v.): GJUTAR- l. GJUTARE-FROSSA, r. l. f. (knappast br.) gjutfeber. Almquist Häls. 603 (1896). —
-FÖRBUND(ET). Svenska gjutareförbundet (bestående av fackföreningar vid gjuterier). ArbStat. 4: 199 (1904). —
-GROP. gjutgrop. BtÅboH I. 11—12: 24 (1660). —
-LÄRLING. DN 1895, nr 9333 B, s. 2. —
-MÄSTARE. (numera knappast br.) gjutmästare. Gynther Förf. 4: 59 (cit. fr. 1850). SD(L) 1898, nr 71, s. 4. —
-SLEV. (numera mindre br.) gjutslev. JernkA 1852, s. 215. —
-UGN. (numera mindre br.) gjutugn. BtÅboH I. 11—12: 26 (1661).
Spoiler title
Spoiler content