SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GLANSK glan4sk, adj. -are (gradf. dock föga br., Sjöstedt Husdj. 1: 134 (1859)). adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. glansk; besläktat med GLANS o. GLANT]
glänsande, glansig, (spegel)blank; numera nästan bl. (i vissa trakter) om is o. d., närmande sig bet.: hal. När han (dvs. isen) så glansk och blå har alla Strander bräddat. Skogekär Bärgbo Ven. 63 (c. 1650, 1680). Glasuren blef .. jämn, tät och glansk. VetAH 1779, s. 212. Se den här kragen då? fins någonting på jorden bättre stärkt, mera glanskt? Almqvist TreFr. 1: 130 (1842). Du må stryka / De glanska tårarna ifrån mitt anlet. Lidforss Dante I. 1: 142 (1902).
Ssgr: GLANSK-FÄRG. (†) fernissa. Lind (1749; under fernisz).
-FÖRE, n. (†) glatt före, isgata. Man brukar äfven Oxe-Skor i glansk-före. Dalin Vitt. 6: 103 (c. 1753).
-IS. (i vissa trakter) (spegel)blank (snöfri, jämn o. glatt) is. Schultze Ordb. 2089 (c. 1755). Om vintern, då .. (laken) går på grundt vatten under ”glanskis” döfvas han med yxhammare. Nilsson Fauna 4: 583 (1855). LfF 1897, s. 191.
-LÄRFT. (†) = GLANS-LÄRFT. Sahlstedt (1773). Lindfors (1815).
Avledn.: GLANSKA, v., -ning. (nästan bl. i fackspr.) glansa, glätta; förr äv.: blankpolera. Stärkelse (är) bruklig .. vid åtskilliga tygers glansk- och styfning. Rothof 501 (1762). Med sand och björnfett glanskas sköldarne. Stagnelius (SVS) 3: 18 (1814). Naturläder .. glanskas med glacerglaset. Hirsch LbGarfv. 191 (1898). Auerbach (1908).
GLANSKHET, r. l. f. (knappast br.) glans, glansighet. JournLTh. 1811, s. 337.
GLANSKIG, adj. (enst.) blank, hal. Det glanskiga golfvet. Heidenstam Karol. 1: 194 (1897).
Spoiler title
Spoiler content