SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GLORIFIERA glω1rifie4ra, äv. glå1- l. glωr1- l. glor1-, äv. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, ngn gg GLORIFICERA -fis-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr GLORIFIKATION.
Ordformer
(-fi- 1837 osv. -fic- 16151904)
Etymologi
[av fr. glorifier resp. t. glorifizieren; till GLORIA, sbst.1; med avs. på senare leden jfr FACIT]
1) (i sht i vitter stil, ävensom skämts.) tr.: förhärliga (ngn l. ngt). Pfeiffer (1837). Han behöfver ej glorifieras, hans goda sidor voro lysande nog för att tåla vid de skuggor felen gåfvo honom. Ahrenberg Männ. 2: 324 (1907). Själf glorifierade .. (K. IX) på äldre dagar denna sin ungdomsbedrift (dvs. brännandet av Åhus och Vä) i följande strofer ... TurÅ 1908, s. 128. Böök 4Sekl. 262 (1928).
2) (†) tr.: förklara (se d. o. 3). Christi Brudz kroppar skole vnderligha bliffua glorificerade och vthsmyckiadhe. Phrygius HimLif. 80 (1615). Pfeiffer (1837).
3) (†) refl., ngn gg äv. intr.: berömma sig (av ngt), skryta (med ngt); jfr GLORIERA. Loenbom Stenbock 2: 59 (cit. fr. 1710). Om utländningar trifvas .. (i Sthm), så må åtminstone icke värdshusvärdarne glorifiera sig deröfver. Unge Prom. 1: 21 (1831). Wingård Minn. 3: 109 (1846; intr.). Därs. 12: 129 (1850).
4) (†) refl. i uttr. glorifiera sig över ngn, stoltsera på bekostnad av ngn. Kjellberg, med sin svagare sångförmåga, tog sig likväl vid dylika tillfällen (dvs. när de sjöngo versen efter bröllopsmåltiden) bättre ut och kunde glorifiera sig öfver Dillberg. Lovén Folkl. 160 (1847).
Spoiler title