GLORIERA glω1rie4ra l. glå1- l. glωr1- l. glor1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. gloriere, t. gloriieren; av lat. gloriari, avledn. av gloria (se GLORIA, sbst.1)]
(numera knappast br.) refl., ngn gg äv. intr.: berömma sig (av ngt), förhäva sig (över ngt), skryta (med ngt); jfr GLORIFIERA 3. GR 28: 350 (1558; intr.). Den victoria som Consistorium glorierar sigh öfver. Rudbeck Bref 296 (1685). Dalin (1852; refl.). Auerbach (1908; intr.).
