GLÖMMIGEJ glöm4ig~äj1 l. 30~2 l. 104, r. l. f.; best. -en (Östergren(1925)) (i best. anv. utan slutart. CFDahlgren 1: 122(1822), Dens. 2: 3(1837)); pl. -er (Östergren(1925)) l. = ((Elgström o.) Ingelgren 284 (c. 1810), Sturzen-Becker 5: 11(1844, 1862); på båda ställena dock möjl. koll. sg.); förr äv. (tillf.) GLÖMMIGALDRIG, r. l. f. (Atterbom (: glöm-mig-aldrig)) l. GLÖMMIGICKE, r. l. f. (CFDahlgren 2: 216(1842: Glöm-mig-icke)).
Ordformer
(glömmigej c. 1810—1862. glöm mig ej c. 1790. glöm-mig-ej 1814—1862)
Etymologi
[poet. ombildning av FÖRGÄTMIGEJ;jfr d. glemmigej, glem-mig-ikke]
(i poesi, numera knappast br.) förgätmigej. Lidner SednSkr. 69(c. 1790). Vid en strand på glöm-mig-aldrig rik. Atterbom i Phosph. 1810, s. 28. Blå är min (dvs. luftens) drägt. / Vågen och sippan och glöm-mig-ej låna min skrud. CFDahlgren 1: 122(1822). Vi ha lekt som barn tillsamman, / plockat glöm-mig-ej vid bäcken. Sturzen-Becker 5: 11(1844, 1862).
