SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GNOMON gnå4mon, äv. gnω4-, r. l. m., ngn gg (i bet. 2 o. 3) n. (NF (1882), 2NF (1908)); i best. anv. utan slutartikel; pl. -er gnomå4ner l. gnå-, äv. gnω-.
Etymologi
[liksom t., eng. o. fr. gnomon av gr. γνώμων, kännare, bedömare, vinkelhake, ”gnomon” (i bet. 1 o. 2), bildat till stammen i γιγνώσκω (se GNOM, sbst.2). — jfr GNOMONIK, GNOMONISK]
1) (i fackspr., i fråga om ä. förh.) benämning på vissa enkla instrument för bestämmande av tid l. solhöjd.
a) solur, solvisare. Den Gnomon, som Paulus Toscanelli gjort 1468 i Cathedral-Kyrkan härstädes (dvs. i Florens). SvMerc. 3: 1356 (1758). Dalin (1852). Ericsson Ur. 330 (1897).
b) lodrät, upptill med ett hål försedd stav l. dyl., gm mätning av vars skugga solhöjden kunde bestämmas. VetAH 1749, s. 2. At finna .. Eclipticans lutning hafva Astronomerne brukat Gnomoner. Melanderhjelm Astr. 1: 36 (1795). Nordin i SAH 3: 135 (1802). 2NF (1908).
2) [motsv. anv. av det gr. ordet grundar sig på figurens likhet med en vinkelhake] (föga br.) mat. den del av en parallellogram som kvarstår, sedan en med densamma likformig parallellogram borttagits från ett av dess hörn. Strömer Eucl. I. 2: 1 (1744). 2NF (1908).
3) (föga br.) mat. storhet som lagd till en annan icke förändrar dennas form. NF (1882). 2NF (1908).
Spoiler title