publicerad: 1929
GODTGÖRA got3~jö2ra l. ~jœ2-, v. -gör, -gjorde, -gjort, -gjord. vbalsbst. -AN (†, VDAkt. 1749, nr 223), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (se avledn.); -ARE (tillf., GbgMag. 1762, s. 323 (i bet. 1 b)).
Ordformer
(god- 1707—c. 1780. gode- 1753. godt- (gott-, gåt-) 1644 osv.)
Etymologi
1) till GOD 1 l: göra (ngt) godt (igen); försona; giva ersättning för (ngt), ersätta; fylla (brist o. d.).
a) göra (ngt) godt (igen); ställa (ngt) till rätta; försona (ngt, i sht ett brott l. fel l. en försummelse o. d.); ngn gg äv. med sakligt subj. Serenius Zz 1 b (1734). Hvar han kunde, godtgjorde han sin hårdsinte fars orättvisor. Tegnér (WB) 7: 127 (1832). Barbaren var .. van att godtgöra sina förbrytelser med böter. Geijer I. 5: 384 (1847). Tapperheten .. godtgjorde hvad som hade brustit i omtanke och noggranhet. Carlson Hist. 2: 608 (1856). Ett fel, som jag nu söker godtgöra. Wijkander OSam 99 (1875). EHTegnér i 3SAH 5: 19 (1890).
b) giva (ngn) ersättning för (ngt); ersätta (i sht skada l. förlust l. lidande o. d.); i sht förr äv. allmännare: betala (en skuld, ngns fordran o. d.), erlägga, gälda (en utskyld o. d.); äv. med direkt personobj.: hålla ngn skadeslös, ersätta ngn (för skada l. förlust l. kostnad o. d.). Godtgöra ngn hans omkostnader. Godtgöra ngn för hans möda, utlägg, tidsspillan. ConsAcAboP 1: 112 (1644). (Hans lön är icke) blefwen honom i Lijfland godgiord i brist af medel. FörarbSvLag 2: 315 (1707). 350 exemplar (av boken) godtgjorde omkostnaden. SAD 1: 55 (1786). Kronan vägrade godtgöra hans fordran för flottans utrustning. Fryxell Ber. 8: 154 (1838). Jag skall efter bästa förmåga godtgöra klostret dess förlust. Rydberg Sing. 55 (1876; uppl. 1865: ersätta). Alla .. ännu ej godtgjorda .. utskylder till staten. Aldén Medb. 5: 117 (1886). SFS 1908, nr 52, s. 5. — särsk.
α) (†) med avs. på mynt l. sedlar: inlösa. Banquen, som utan alt förbehåll är pliktig, at erkänna och godgiöra sine utgifne Zedlar. FörordnLåneBancoAttester 29/5 1739, s. 3. Ljunggren SAHist. 2: 74 (1886).
β) (i fackspr.) räkna (ngn ngt) till godo, (i räkning o. d.) föra l. skriva (ngn ngt) till godo; kreditera, godtskriva. Serenius B 1 b (1734). Ett öfverskott som ökar och godtgöres Barnhusets Capital räkning. Sundelius NorrköpMinne 535 (1798). Banken godtgjorde 3 procent å summor öfver 100 Riksdaler. Skogman Bank II. 2: 40 (1846). WoH (1904; med hänv. till kreditera).
γ) med indirekt refl. obj.: tillgodogöra sig (ngt ss.) ersättning för (ngt, i sht skada l. förlust l. kostnad o. d.); äv. (i sht i fackspr.) med avs. på ränta, provision o. d.: tillgodoräkna sig (jfr β); äv. med direkt refl. obj. o. bestämning inledd av prep. för: taga l. skaffa sig ersättning, taga betalt (för ngt). Godtgöra sig hög ränta på det utlånade kapitalet. BoupptVäxjö 1795. En hvar skulle .. äga .. at af dess Creditor innehålla och godtgöra sig den betalta afgiften. AdP 1800, s. 493. Godtgöra sig för liden skada. Ahlman (1872). Gottgöra sig (en ansenlig) provision på ngt. Östergren (1925).
c) (numera föga br.) skaffa sig ersättning för, ”taga igen” (en förlust o. d.); fylla, ersätta (en brist o. d.). At kunna godgiöra bristen af de hårda År genom Sädens förvarande i de ymnigare. Serenius EngÅkerm. 216 (1727). Sverre var .. både mägtig att segra och att godtgöra lidna förluster. Svedelius Norge 155 (1866).
2) [jfr d. godtgøre; anv. torde väsentligen bero på inflytande från d.] (numera föga br.) till GOD 14 e: (med övertygande skäl) visa riktigheten av (ngt); bevisa (ett påstående o. d.). Man .. ville godtgöra den satsen, att (osv.). Reuterdahl InlTheol. 90 (1837). Rederiet .. kunde (icke vid rättegången) godtgöra, att lastegaren .. hade kännedom om befraktningskontraktets bestämmelser. PT 1909, nr 72 A, s. 3.
Avledn.: GODTGÖRELSE, r. l. f. till 1: handling(en) att godtgöra ngn l. ngt l. förhållande(t) att ngt godtgöres; vanl. konkretare. särsk.
a) till 1 a, i fråga om brott l. fel l. försummelse o. d.: försoning; satisfaktion; stundom: upprättelse; särsk. (i sht teol.) i religiös mening, stundom (i fråga om den katolska kyrkans uppfattning) närmande sig bet.: botgöring, penitens. Lind (1749). Han var afgjordt den förorättade, som begärde godtgörelse. Benedictsson FruM 267 (1887). De satisfaktioner, eller godtgörelser, hvilka ådömas af kyrkan. Ahnfelt o. Bergqvist 120 (1895).
b) till 1 b: ersättning, vederlag (i sht för skada l. förlust l. kostnad l. besvär o. d.). Godtgörelse för minskning i lön. Avstå ngt mot skälig godtgörelse. BEMalmström 7: 403 (1845; oeg.). Kontant godtgörelse. SFS 1905, nr 33, s. 1. Full godtgörelse för skada kan fordras i alla de fall, då (osv.). Därs. 1908, nr 38, s. 30. —
GODTGÖRING, r. l. f. (numera knappast br.) särsk. = GODTGÖRELSE b. Wallenberg 108 (1769). SPF 1816, s. 193.
Spoiler title
Spoiler content