publicerad: 1929
GOM gωm4, förr äv. GOMME, r. l. m.; best. gommen; pl. gommar (JBureus (1702) hos Lindroth Bureus 99 (: gomar) osv.); förr äv. GOMA, f.; pl. -or (Celsius HushAlm. 1740, s. 32 (: gomorne)) l. -er (Spegel GW 120 (1685: Gummer)).
Ordformer
(gom BOlavi 26 a (1578: gomen, best.) osv. gomb PHernquist (1784) hos Hjelt Medicinalv. 2: 311. goom VarRerV 5 (1538), Hamb. (1700). gum(-) Lindh Huuszapot. 11 (1675: Gummen, best.), VetAH 1740, s. 369 (: gummen, best.). — gomme Tholander Ordl. (c. 1870). goma, oblik kasus BOlavi 57 b (1578: goman, best.). gomorne, pl. best. Celsius HushAlm. 1740, s. 32)
Etymologi
[fsv. gome, m., goma, f., munnens övre l. nedre valv, motsv. d. gumme, i bet. 2, d. dial. äv. i bet. 1, isl. gómi, fht. guomo, feng. gōma, i alla tre språken i bet. 1; jfr eng. gums, pl., tandkött, ävensom, med annat avljudsstadium, fht. goumo, t. gaumen, vidare lit. gomurỹs, tandkött, svalg, lett. gāmurs, luftrör; till samma rot (med bet.: gapa) som gr. χάος, gap, svalg (se KAOS)]
1) munhålans övre begränsning l. tak. Hårda gommen (i fackspr.), den av en benstomme bestående, främre delen av gommen. Mjuka, förr ngn gg äv. veka gommen (i fackspr.), den huvudsakligen av muskler o. bindväv bestående bakre delen av gommen, gomseglet. Kluven gom (med.), medfödd hämningsmissbildning beroende på ofullkomlig sammanväxning av de båda sidornas under fosterstadiet skilda gomanlag. VarRerV 5 (1538). Spenabarnena lodher för torst skul tungan widh thes goom. Klag. 4: 4 (Bib. 1541). Svalin Ordl. (1847). Näshålornas golv är .. detsamma som hårda gommen. Broman Männ. 2: 85 (1925). — jfr OX-GOM. — särsk.
a) (†) i allmännare anv.: munhåla, mun. Linc. Eee 5 a (1640). Goom, (dvs.) sielfwa Munnen innan för Tänderna, der Maten först giömmes medan han tuggas. Ordetz uhrsprung är giöma. Rudbeck Atl. 2: 457 (1689). Sjung ut den (dvs. smädevisan) nu, med egen gom! Atterbom LÖ 2: 16 (1827; rimmande med dom).
b) [jfr motsv. anv. av lat. palatum, fr. palais, eng. palate] i mer l. mindre bildl. anv., med gommen (i bet. 1) uppfattad såsom säte för smaksinnet. Kittla gommen, reta smaksinnet. Drick, och äät icke, vthan tilhaffd aff törsten och hungeren (thet (dvs. vilket) spottet, som i maatens åskodande kitzlar gomen, vthwijsar). Schroderus Comenius 788 (1639). Min reskamrat skrattade åt min fina gom och spisade dubbla portioner (av den motbjudande rätten). Agrell Maroco 2: 303 (1800, 1807). Kocken måste förstå att tjusa ögat innan han kan tillfredsställa gommen. Hagdahl Kok. 877 (1879). Wirsén i 3SAH 2: 153 (1887).
c) (numera föga br.) i oeg. anv., om (välvt) övre parti (takparti) av ngt. Tättan pekade så att det blåste i formans gom (dvs. tak). JernkA 1845, 2: 111. En stark (nafta-)fontän (kan) på några få timmar totalt slita ut .. (knärören) genom sandens och lerans oupphörliga filande mot knärörets gom. Hedin GmPersien 28 (1887).
2) (i folkligt spr.; se dock a) vardera av de båda hästskoformade partier av käkarna som omsluta tandrötterna; tandlåda, alveoler, ”tandkött”. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 99. Man rifwer .. (oxarnas) Tunga och Gomar med Salt, så få de godh appetit. Rålamb 13: 60 (1690). De tandlösa gommarna (på den gamla gumman) rörde sig oupphörligt, som om hon ständigt försökt att svälja något. Agrell Landsb. 48 (1887). — särsk.
a) (fullt br.) i överförd anv., om helt garnityr av löständer för överkäk resp. underkäk. 2UB 8: 614 (1900). Frun köpte sig en gom löständer för öfverkäken. Hellström Kusk. 150 (1910). — jfr LÖS-GOM.
b) [nylat. palatum] (†) bot. i oeg. anv.; i fråga om underläppen på vissa läppblomstriga växters blommor, benämning på den (om en ”underkäksgom” påminnande) välvda del som ligger mot överläppen; möjl. till 1. Brander NatH 53 (1785). Marklin Illiger 404 (1818). Kindblad (1871).
Ssgr (till 1): GOM-BEN. anat. om vartdera av de båda i bakre delen av näshålan sittande ben vilkas sammanvuxna horisontala delar bilda bakre delen av hårda gommen; äv. i sg. om de båda delarna uppfattade ss. ett ben. Rosenstein Comp. 50 (1736). Svenson Sinnessj. 8 (1907). Broman Männ. 2: 85 (1925). —
-BÅGE. anat. om vartdera av de båda muskler inneslutande, bågformiga slemhinneveck som från mjuka gommen gå, det främre till tungroten, det bakre till svalgets sidovägg. Suomi 1845, s. 296. Svenson Sinnessj. 43 (1907). —
-LIST. anat. var särskild av de (hos människan rudimentära) tvärlister, vilka i växlande antal finnas på främre gommen o. vilka hos lägre däggdjur medvärka vid tuggningen l. vid fasthållandet av födan under tuggningen. VerdS 141: 32 (1906). —
-LJUD. språkv. ljud vid vilkas bildning tungan närmar sig l. pressas mot gommen; jfr GUTTURAL, sbst. Främre gomljud, ljud bildade mot främre delen av gommen, (pre)palataler, bakre gomljud, mot bakre delen av gommen, postpalataler, velarer. Liljegren Runl. 26 (1832). LoW Inl. 16 (1911). —
-MANDEL. med. mellan den bakre o. den främre gombågen liggande, mandelformigt, adenoidt organ, tonsill; jfr ÖR-MANDEL. 2NF 18: 1313 (1913). Broman Männ. 2: 150 (1925). —
-SEGEL. mjuka gommen (se ovan under 1); vanl. i best. form. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 154. Broman Männ. 2: 150 (1925). —
-TAK. språkv. om den högsta delen av gomvalvet, kakumen. Landsm. 1: 63 (1879). Noreen VS 1: 355 (1904). —
-TAND. zool. om de tänder som sitta i gommen på vissa lägre djur. Retzius Djurr. 70 (1772). 2NF 30: 24 (1919). —
-UTSKOTT~02. anat. i uttr. överkäkbenets gomutskott, om horisontella benskivor som utgå från överkäkbenens insidor o. som gm att sammanväxa i munhålans midtlinje bilda den större, främre delen av hårda gommen. Florman Anat. 1: 158 (1823). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content