SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GORR gor4, äv. GÅR 4r, sbst.1, n.; best. -et.
Ordformer
(go(h)r 1538 (: gorstrupan)1916 (: gortall). gorr c. 1638 (: Gorrtiuff) osv. gyrr 1677 (: gyrrsprängd). gå(h)r 1564 (: gårtiuffnatt) osv. gårr 16811852. gård- (i ssgn gård-tall) 17431908)
Etymologi
[sv. dial. gorr, går o. d., gorr i bet. 14, äv.: jäsjord, blötjord, jäst m. m., fsv. gor- (i ssgr), gorr i bet. 1; motsv. fd., ä. d., nor. dial., isl. gor, gorr i bet. 1, ävensom mnt. o. holl. goor, gyttja, fht. o. mht. gor, gödsel, t. dial. gur, m., gödsel, gur, f., jäsning, slammig jordart (se GUR), feng. gor, gödsel, smuts, eng. gore, levrat blod; möjl. urspr.: jäsning, o. besläktat med sv. dial. göras o. d., jäsa (se GÖRA, v.); jfr GORM, sbst.2, GÖRJA]
1) (starkt bygdemålsfärgat, numera mindre br.) mer l. mindre smält mag- l. tarminnehåll hos djur. Verelius 97 (1681). Gohr är den orenlighet, som wid boskapens slachtande, af inälfwerna flyter. Hiärne Orth. 117 (1717). Sönderkramade Bij, och deras gåhr. Triewald Bij 87 (1728). Östergren (1925; angivet ss. ej allmänt känt; ofta folkl., ngt vulg.). — särsk. i utvidgad anv.
a) (†) exkrementer, träck; jfr 2, ävensom GORR-STEN. Men stwtens köt, hudhena, och goret skalt tu vpbrenna medh eeld. 2Mos. 29: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: orenlighet). Linné Vg. 37 (1747).
b) (†) inälvor. Linc. (1640). Weste (1807). — särsk. [jfr uttr. med hull och hår] bildl., i vissa förb. med spor [eg.: stjärt; jfr motsv. anv. i sv. dial. (Södermanl., Västmanl.)] l. hår: (äta l. steka fisk l. fågel o. d.) med går och spår, utan att inälvor o. d. rensats bort, orensad, (äga) med gorr och hår, hel o. hållen, ograverad, samt, i nekad sats, går eller spår, den minsta rest. (Katten leker med råttorna så) at ei spörs efter (dvs. återstår) går ell' spår. Kolmodin QvSp. 1: 127 (1732). (Fisken) kokas med fiäll, går och spår, som man säga plägar. Dahlman Reddej. 145 (1743). Fisk eller fogel .. stekes med gårr och sporr; detta skjer mäst med abbor och kramsfogel. Linné Diet. 2: 140 (c. 1750). Ihre (1769). Meurman (1846).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., möjl. uppkommen gm överförd anv. av gor- i ssgr ss. gorunda, såra kreatur så att tarminnehållet rinner ut, o. gorvargher, boskapsdråpare, eg.: sådan som fördärvar boskap gm att ”gorunda”] (†) skenbart antagande bet.: boskapsdjur, kreatur; i ssgrna GORR-TJUV, -TJUVERI, -TJUVNAD.
2) [sannol. utvidgad o. överförd anv. av 1] (numera föga br.; jfr dock a, c) i fråga om olika mer l. mindre smutsiga ämnen, avfall o. d.; stundom allmännare: smuts (jfr 1 a). WoH (1904). — jfr VIN-GORR. — särsk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i böld l. sår uppkommande var. Lind (1738). Klämma på bölden, så at goret rinner ut. Posten 1768, s. 238 (i bild). Illaluktande, tunt och frätande (var) .. kallas ”elakt var” eller ”gorr”. Wretlind Läk. 2: 46 (1894). Östergren (1925; angivet ss. ej allmänt känt; ofta folkl., ngt vulg.). — jfr BLOD-GORR.
b) (†) om etter, gift l. dyl. Fru Afvund Etterfull i mörcka Klyfftan satt, / Förgifftetz gula Gårr om Munn och Läppar yrde. Eldh Myrt. 52 (1725).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slam som uppstår vid slipning med slipsten l. brynande med brynsten; förr äv.: borrslam. Weste (1807; med hänv. till slipgorr). Östergren (1925; angivet ss. ej allmänt känt; ofta folkl., ngt vulg.). jfr OWSundén i 4GbgVSH V—VI. 4: 10 (1903). — jfr BORR-, BRYNSTENS-, SLIP-GORR.
3) (bygdemålsfärgat) i ssgr, övergående i bet.: strunt-, skräp-, av dålig beskaffenhet o. d.; jfr GORR-KVADD, -TISTEL; särsk. [jfr sv. dial. gårtall, gårgran m. fl. former, nor. dial. gortoll, ävensom nor. dial. gaurfura, gaurtoll, för hastigt uppskjuten (ung)tall; i de sv. orden föreligger säkerligen stundom anslutning till GÅRA, årsring] om mindervärdiga växtformer av vissa träd; jfr GORR-AKTIG, -FUR, -GRAN, -TALL, -TRÄD.
4) [jfr motsv. anv. i sv. o. nor. dial.; bet. trol. utvecklad ur ssgr ss. sv. dial. (Finl.) gårruttin, genomrutten, där förra leden eg. betyder: tarminnehåll, var o. d., men kommit att uppfattas ss. förstärkande partikel] (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ss. första ssgsled för att kraftigt förstärka senare ssgsleden; jfr GORR-FULL 2, GORR-SPRÄNGA, -SUPA.
Ssgr: GORR-AKTIG. (numera föga br., bygdemålsfärgat) särsk. till 3: dålig, särsk. om den lösa veden i gorrtall (o. gorrgran). Gran(ens) .. lösa och gåraktige beskaffenhet. Hülphers Norrl. 4: 108 (1779). Ahlman (1872).
(2 a) -BILLA, r. l. f. [benämningen beror på att en varliknande vätska flyter ut ur den ifrågavarande svampen, då den utsättes för tryck] (föga br.) bot. svamp av släktet Lycogala Mich. Fries Ordb. 33 (c. 1870). Lundell (1893).
-FULL.
1) (bygdemålsfärgat) till 2 a: full av var. Serenius Z 4 b (1734).
2) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat l., i bet. b, vulg.) till 4.
a) alldeles full, proppfull. För hadhe iagh huars mans hull, / nær min taska war / aff penningar gåår full. Visb. 1: 75 (1573).
b) redlöst berusad. WoJ (1891). Östergren (1925; angivet ss. ej allmänt känt; ofta folkl., ngt vulg.).
(3) -FUR. (†) ”gorrtall”. Pontin ArborSvec. 11 (1759).
(3) -GRAN. (bygdemålsfärgat) jfr -TALL. Lindestolpe FlWiksb. 1 (1716). Gårgran .. med tjocka, krokiga grenar och skroflig bark. Dalin (1852).
(3) -KVADD. [eg.: liten tingest som bl. är ”gorr”, strunt; jfr sv. dial. (Västmanl.) gårkvatt, nedsättande benämning på besvärlig pojke, ävensom (Ångermanl.) gårspigg, spigg] (i vissa trakter, numera knappast br.) fisken Gastrosterus pungitius Lin., småspigg. Fischerström 1: 417 (1779; fr. Dalarna).
(1, jfr 4) -SPRÄNGA. (†) med avs. på häst: spränga; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. IndSvec. (1641). Larsen (1865).
(1 a) -STEN. (†) benämning på den övre, grå ortocerkalkstenen på Kinnekulle, ”leverstenen”, som är hård, knölig samt oduglig till bearbetning l. bränning. Gorsten kallades .. (på Kinnekulle den kalksten), som var brunaktig, och af luften eller brytningen sönderföll i runda och äpple formiga stycken, såsom Gor, eller hårda excrementer. Linné Vg. 37 (1747). VetAH 1767, s. 24.
(1) -STINGA. [jfr nor. dial. gorstinga] (†) sticka (ngn) i buken så att dennas innehåll väller ut; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. Verelius 97 (1681). Schultze Ordb. 5061 (c. 1755).
(1) -STRUPE. (†) matstrupe. VarRerV 7 (1538). Linc. Vvv 2 b (1640).
(1) -STÖRTNING. (†) framvällande av (varigt) tarminnehåll. En tarm (hade) warit läderad (dvs. skadad), hwarutj materia (dvs. var) sig satt, så att han deraf några dagar dereffter lösbrast, då både upkastning och går-störtning begyntes, så att han innom några tjmars tijd däreffter afsomnade. KKD 6: 142 (1708).
(4) -SUPA, v. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat l. vulg.) supa omåttligt, ”blocksupa”. Wadman 1: 53 (c. 1830; uppl. 1855). Östergren (1925; angivet ss. ej allmänt känt; ofta folkl., ngt vulg.).
(3) -TALL. [jfr ovan under 3, ävensom sv. dial. (Gotl.) guring, gäuring, (ung) tall som saknar kärna] (bygdemålsfärgat) benämning på vissa från det normala växtsättet avvikande, vanl. mindervärdiga växtformer av tall; ofta om tall med lös ved o. obetydlig kärna; ofta om förkrympt, till virke obrukbar tall med tjocka o. knöliga, äv. på stammens nedre del sittande (talrika) grenar l. kvistar samt tjock, skrovlig bark; äv. närmande sig bet.: martall; stundom: ungtall; jfr -FUR, -GRAN, -TRÄD, ävensom BÄRG-, FURU-TALL. Lindestolpe FlWiksb. 28 (1716). Går-Tallar och andra lösa Tallar tagas icke .. (till tjärbränning), utan endast Furor. Linné Sk. 54 (1751). Til Flotbroar tienar gårtall, som har grofva safränder. König Mec. 138 (1752). Ihre (1769). (Pumpstockar) af fur böra vara af gårtall, med liten kärna, men stor och frisk yta. ReglVirkeslefv. 1825, § 84. Haller o. Julius 30 (1908). jfr EModin i Landsm. 1911, s. 728.
(3) -TISTEL. [sv. dial. (Uppl., Södermanl.) gårtistel] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) den ss. svårt ogräs i åkrar växande tisteln Cirsium arvense (Lin.) Scop., åkertistel. Linné Fl. nr 662 (1745; fr. Uppl.). Fries Ordb. (c. 1870).
(1 c) -TJUV. [fsv. gorþiuver; jfr nor. dial. gortjuv] (†) boskapstjuv. Helsingius M 8 b (1587). Några hästar .. hwilka .. Calmukerna bortsnappat. Det äro gårtiufwar och inga Soldater. KKD 6: 105 (1708). Lidforss DQ 1: 235 (1889). Lundell (1893; angivet ss. föråldrat).
(1 c) -TJUVERI. (†) = -TJUVNAD. Linc. (1640; under abigeatus). VDAkt. 1650, nr 83.
(1 c) -TJUVNAD. (†) stöld av boskap. BtFinlH 2: 176 (1564). Björkman (1889; med hänv. till boskapsstöld).
(3) -TRÄD. (†) mindervärdigt träd; jfr -GRAN, -TALL. 2RARP 5: 687 (1727).
(1) -VOM. [jfr nor. dial. gorvomb] (†) stor buk hos kreatur. Juslenius 302 (1745: gårvamb).
(1) -VÄLTA, r. l. f. (gor- 17551920. går- 1762) [jfr västsv. dial. gårvälta, nor. dial. gorvelta; benämningen sannol. föranledd av att bärens om ”gorr” påminnande innehåll ofta ”välter” ut] (i västra Sv., starkt bygdemålsfärgat) bär av Vaccinium uliginosum Lin., odon. Linné Fl. nr 332 (1755; fr. Dalsl.). 2NF 31: 215 (1920).
Avledn.: GORRA, v. (†)
1) till 1 o. 2, tr. Gårra .. (dvs.) Med gårr och orenlighet besöla. Schultze Ordb. 1461 (c. 1755).
2) till 2 a, dep.: fyllas med var, varas. Serenius (1734; under suppurate).
GORRIG, adj. (numera föga br.) särsk. till 2 a: full av var, varig. Serenius Z 4 b (1734). Wretlind Läk. 2: 46 (1894). LoW (1911).
Spoiler title