publicerad: 1926
FUR fɯ4r, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. (i bet. 1; föga br.; vanl. ersatt av motsv. form av fura) -er32 (LbFolksk. 278 (1890), Östergren (1922; angivet ss. mycket sällan förekommande)) l. -ar (VexiöBl. 1824, nr 31, s. 2, Runeberg 2: 124 (1831));
l. (i bet. 1) FURA fɯ3ra2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 1) -or;
l. FURU fɯ3ru2 l. -rɯ2, r. l. f., äv. (numera bl. i bet. 2) n. (r. l. f. VgFmT I. 10: 94 (1586) osv.; n. Nordforss (1805), Agardh (o. Ljungberg) Stat. III. 1: 341 (1857), Östergren (1922)); best. -n, ss. n. -t; pl. (i bet. 1, †) -r (PErici Musæus 5: 174 b (1582), Palmblad LbGeogr. 169 (1835)).
Ordformer
(fo(h)r Jes. 55: 13 (Bib. 1541; ännui Bib. 1688), HH 20: 133 (c. 1565). fore- (i ssgr) GR 3: 184 (1526: foreskogh), Därs. 21: 150 (1550: forekotter). foro- (i ssg) Forsius Min. 12 (c. 1613: Forokåål). fåra Rothof 542 (1762). fu(u)r Tiderus GrLat. 60 (1626) osv. fura Tiällmann Gr. 175 (1696; med tvekan föreslaget att användas i stället för furu), Wrangel Tor. 43 (1738) osv. fure- (i ssgr) GR 13: 227 (1541: Fureblåse), Nilsson Dagb. 150 (1816, 1879: fureskogen). furo (eg. o. urspr. oblik kasusform) PolitVis. 347 (1650), Ihre (1769). furor, pl. 2Kon. 19: 23 (Bib. 1541) osv. fu(h)ru (eg. o. urspr. oblik kasusform) GR 16: 404 (1544) osv. fu(h)ru- (i ssgr) GR 14: 325 (1542: furublåser) osv. fære- (i ssg) GR 4: 31 (1527: færebrædher). Av ordets olika former synes alltifrån 1500-talet o. fram till början av 1800-talet den (åtminstone i skriftspråk) ojämförligt vanligaste (i ordets båda bet.) hava varit furu, vilken form äv. är den enda som anföres av vissa äldre lexikografer, ss. Lind (1738), Sahlstedt (1773), Weste (1807), Lindfors (1815) m. fl. Sedan omkring midten av 1800-talet användes denna form (bortsett från starkt bygdemålsfärgat spr.) icke längre i bet. 1 utom ngn gg i koll. anv., men är fortfarande den normala i bet. 2, där dock äv. fur förekommer. Sistnämnda form är numera den vanligaste i den till bet. 1 hörande kollektiva anv., men förekommer äv. ss. benämning på det enskilda trädet. För denna senare bet. utgör numera formen fura (som knappast brukas på annat sätt) det normalt använda uttrycket. Jfr Lindblad Sahlstedt 32 f.)
Etymologi
[fsv. fora, sv. dial. for, furu, motsv. isl. fura, ä. d. furre, d. dial. fur, fht. forha, t. föhre, feng. furh (i ssgn furhwudu, fur); jfr sv. dial. ferr, firr (Skåne), för (Bohusl.), d. fyr; av en germ. stam furh-, i avljudsförh. till ä. t. ferch, ek, motsv. lat. quercus, ek. Jfr FURE. Ordets ursprungliga bet. torde vara ek. Med avs. på bet.-övergången jfr BOK, sbst.1, TRÄ(D)]
Anm. Mellan de båda liktydiga orden fur (fura, furu) o. TALL råder numera över hela landet (med undantag av Skåne, där ordet tall icke förekommer i folkspråket) det förhållandet att det senare i allm. föredrages i bet. 1 o. det förra i bet. 2. Dock är att märka, dels att fur är ojämförligt mycket vanligare än tall äv. i (till bet. 1 hörande) ssgr som beteckna trä l. virke av trädet Pinus silvestris Lin., dels att man i vissa trakter stundom skiljer mellan tall ss. det yngre o. fur ss. det äldre, uppvuxna trädet. Stundom (särsk. i ssgr, ss. gårdfur, stormfur m. fl.) föredrages fur ss. benämning på enskilt mera bemärkt exemplar av trädet. Bortsett från nämnda fall tillhör fur numera företrädesvis skriftspråket o. synes alltmera tendera att övergå till ett vittert o. poetiskt ord.
1) barrträdet Pinus silvestris Lin., tall; i vissa trakter särsk. om äldre, till storvirke användbar tall, timmertall; äv. koll.: tallar, furuträd, furor. GR 16: 404 (1544). Trään, som var for, tall, graan. HH 20: 133 (c. 1565). En gamul furu. SvTr. V. 1: 95 (1595). De höga bergen .. stodo .. grönklädda af gran och furu. HLilljebjörn Hågk. 2: 6 (1867). Den yngre Tallens koniska form försvinner hos den gamla Furan, på hvilken vanligen alla nedre grenar äro borta. Agardh LinnéArt. 49 (1885). Där (i Blekinge) .. ännu (gamla skogar) finnas, faller den ena furen efter den andra för timmerhuggarens yxa. LbFolksk. 169 (1890). — jfr GÅRD-, KÄRN-, PRAKT-, STORM-, TORR-FUR(A) m. fl. — särsk. i utvidgad anv., i ssgrna BALSAM-, BÄRG-FUR.
2) trä l. virke av det under 1 omnämnda trädslaget, furuträ, furuvirke; stundom i allmännare anv.: barrträ (se d. o. 1); jfr FURE 1. (Båten) göris af mogen furu. VgFmT I. 10: 94 (1586). De gamla enkla bokhyllorna af brunmåladt furu. Solnedg. 2: 22 (1911). — jfr KÄRN-, TORR-FUR(U).
Anm. Ordet fur med ssgrna furubräde o. furuträ förekommer på en mångfald ställen i de äldsta bibelöversättningarna, t. ex. 2Mos. 25: 23, 1Kon. 6: 15, 2Kon. 19: 23, Psalt. 104: 17, Jes. 55: 13, där motsv. ord i den hebreiska grundtexten i själva värket betecknar cypresser l. cedrar l. akacieträd resp. bräde l. virke av dessa trädslag.
Ssgr (i allm. till 2): A (numera nästan bl. tillf.): FUR-BALK, -BARK, -BRÄDE l. -BRÄDA, -PLANK, -PLANKA, -SKOG, -SPIRA, -SPÅN, -TIMMER, -TRÄ, -VIRKE, se D.
B [i vissa fall möjl. eg. till FURE] (†): FURE-BLÅSA, -BRÄDE l. -BRÄDA, -KOTTE, -SKEPP, -SKOG, -TIMMER, -TIMMER-SKOG, -TRÄ, se D.
C (†): FURO-BRÄDE l. -BRÄDA, -KOTTE, -SKOG, -STAV, -STUBBE, -TIMMER, -TRÄ, -TRÄD, se D.
D: FURU-BALK. (fur- 1852—1870. furu- 1640 osv.) i sht skeppsb. (grövre, tillhuggen, fyrkantig) furustock. OxBr. 11: 782 (1640). LfF 1895, s. 316. —
(1) -BAST. bast (innerbark) av fur. Furubastens användning till det s. k. barkbrödet. Thelaus Skog. 65 (1865). —
-BLÅSA, r. l. f. (fure- 1541—1555. furu- 1542—1749) [jfr ä. d. fyrblase, liksom t. furublose, fregattartat fartyg, väl efter sv. Med avs. på ordets senare led jfr holl. blazer, litet fartyg] (†) benämning på (mindre) skuta av furu. Wij tacke tig icke heller stort for then Fureblåse, som tu i fiord .. lått bygga till wort behoff. GR 13: 227 (1541). Lind (1749). —
-BORD.
1) (†) planka l. bräde av furu. Furu Bräder eller Furu Bord 2 Tolffter. Rusttienstzordn. 1686, s. C 3 a.
-BRÄDE l. -BRÄDA. (fur- 1852—1870. fure- 1526 (: fore-)—1527 (: fære-). furo- 1541. furu- 1640 osv.) bräde (se d. o. 1) av furu. Ther foreskogh Ær szom forebreder kwnne sogass vtaff. GR 3: 184 (1526). PT 1908, nr 98 A, s. 4. Anm. Om ordets anv. i de äldsta bibelöversättningarna se anm. ovan sp. 1836. —
-BÅLE. (i fackspr.) båle (se BÅLE, sbst.2) av furu. En boningslänga under spåntak .. med väggar af furubohle. PT 1892, nr 244, s. 4. Därs. 1911, nr 131 A, s. 3. —
(1) -FNATT, m. l. r. (starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) ekorre. SvFolkv. 1: 467. Bergman Mor i Sutre 177 (1917). —
(1) -KLÄDD, p. adj. (i vitter stil) bevuxen med fur. Furuklädda höjder, kring hvilka ett mörkt landskap af barrskogar .. utbredde sig. Rydberg Frib. 220 (1857). —
(1) -KOTTE, äv. -KOTT. (fure- 1550 (: fore-). furo- 1737. furu- 1862 osv.) GR 21: 150 (1550). Jag satte ben på furukott och döpte den till ko. Sander o. Flodman 67 (1871). —
(1) -KÅDA. Hwijt Furukåda .. medh Wijn eller Petersilie-watn indrucket, reensar Niurana. Lindh Huuszapot. 172 (1675). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 24. —
-LÄKT, r. l. m., l. -LÄKTE, n. (i sht i fackspr.) läkt (ribba) av furu; äv. (i formen -läkt) koll. SydsvD 1870, nr 26, s. 3. 50 tolfter 38 × 75 m/m sågade furuläkt, minst 4,75 meter långa. TLev. 1901, nr 48, s. 2. —
(1) -MO. (numera i sht i vitter stil) av fur beväxt mo, tallmo. RARP 3: 172 (1641). MosskT 1893, s. 531. —
(1) -MYSK. [ombildning av sv. dial. feremössika] (numera nästan bl. vid redogörelse för folkliga växtnamn) bot. linnea. BotN 1855, s. 106. FoFl. 1908, s. 78. —
-PLANK. (fur- 1911. furu- 1897 osv.)
2) plankstaket o. d. av furu. —
-PLANKA, förr äv. -PLANKE? (fur- 1852. furu- 1623 osv.) planka av furu. Någre hundrade furu plancker. OxBr. 5: 203 (1623). Furuplannkar .. stycke .. 120. Därs. 11: 781 (1640). PT 1908, nr 98 A, s. 4. —
-RIBB. (i fackspr.) koll.: fururibbor. Rothstein Byggn. 744 (1875). Furu- och Granribb, fullkomligt qvistfri .. uppköpes. SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 4. —
-SKEPP. (fure- 1551. furu- 1552—1891) (i sht förr) skepp av furu. GR 22: 203 (1551). Et Eke-Skepp af lika storlek och rymd med et Furu Skepp, drager mindre Last än det senare. Triewald Förel. 2: 78 (1729, 1736). ASScF 18: 421 (1891). —
(1) -SKOG. (fur- 1746—1906. fure- 1526 (: fore-)—1879. furo- 1652. furu- 1658 osv.) Ther foreskogh Ær szom forebreder kwnne sogass vtaff. GR 3: 184 (1526). PT 1906, nr 60 B, s. 2. —
-SPIRA, r. l. f. (fur- 1852—1870. furu- 1824 osv.) (i fackspr.) spira (lång, smal o. rak avkvistad trädstam) av furu. Genom offentlig Auktion .. upphandlas .. för Kronan .. Furu- och Granspiror. DA 1824, nr 7, s. 3. Haller o. Julius 245 (1908). —
-SPÅN. (fur- 1760. furu- 1898) spån av furu. (Kyrktaken) spänas och här eij med Ek- utan furuspån. VDAkt. 1760, nr 210. Godt medel mot mal är furuspån. Montell Frun 16 (1898). —
-STAV. (furo- c. 1645. furu- 1818 osv.) särsk.
-STÄV. koll.: stäver av furu (till laggkärl); jfr -STAV 2. (Sågningsavgiften erlägges) för all furu- eller granstäf, med åtta penni för kubikmeter. FFS 1896, nr 43, s. 1. —
-SUS. (i vitter stil) sus av furor. Här satt Erland ofta, glad åt furusus och enslighet. Rydberg Sing. 15 (1894). PT 1900, nr 110 A, s. 3. —
(1) -TALL. (†) (uppvuxen) tall med rak stam o. ljus bark; motsatt: gårtall o. martall. Hvad tallar angår, så delas the vti Går-tallar och Kiärntallar eller Furu-tallar. Broocman Hush. 5: 45 (1736). Liljeblad Fl. 309 (1798). —
(1) -TIMMER. (fur- 1862—1886. fure- 1901. furo- 1664. furu- 1636 osv.) Tullordn. 1636, s. B 1 a. Sandström NatArb. 2: 23 (1910). —
-TIMMER-SKOG. (fure- 1543. furu- 1798)
2) (†) furuvirke? Masther, Läckter, Raffter, och annet Graan eller Furetimberskog. GR 15: 598 (1543). —
-TIMRAD, p. adj. (i vitter stil) timrad l. byggd av furu. Han talte om de glada dar, / då i sin moders hus han var / det furutimrade, det röda. Tegnér (WB) 4: 18 (1822). Fallström VDikt. 1: 257 (1899). —
(1) -TOPP. Under det att stormen hven förskräckligt / I furutopparna. AFryxell i PoetK 1822, 1: 75. —
(1) -TRÄ. (fur- 1640. fure- 1636—1729. furo- 1541—1742. furu- 1614 osv.)
2) (numera nästan bl. i talspr.) = FUR 1. Petreius Beskr. 1: 50 (1614). Väl vuxna furuträn. Brummer 101 (1789). Anm. till -TRÄ. Beträffande ordets anv. i de äldsta bibelöversättningarna se anm. ovan sp. 1836. —
(1) -TRÄD. (furo- 1636—1739. furu- 1746 osv.)
Spoiler title
Spoiler content