publicerad: 1929
GYNNARE jyn3are2, m.||ig., äv. (bildl. l. om djur) r.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(gynn- 1540 (: afgynneres) osv. gönn- 1621 (: Gönnerska)—1649. -are 1616 (: missgynnare) osv. -er BtFinlH 3: 467 (1560; trol. pl.). -ere 1540 (: afgynneres)—1617 (: missgynnere))
Etymologi
1) till GYNNA, v.1 2: person som gynnar ngn l. ngt o. befordrar ngns intressen; välgörare, beskyddare. (Rådet i Reval borde handlat) såsom Sueriges riikes naboer och gode gynner. BtFinlH 3: 467 (1560). Lycksalig den, som, stödd på eget stop, / Till gäster inga gynnare behöfver. Wallin Vitt. 2: 60 (c. 1805). Från denna tid såg man i Panin en Sveriges vän och gynnare. Odhner G3 1: 396 (1885). Böök ResSv. 37 (1924). — jfr AV-, MISS-, VÄL-GYNNARE m. fl. — särsk. (†) ss. artigt tilltal; i sht i brev o. i dedikationer. Mechtige patron och gönnare. OxBr. 11: 292 (1645). Läs förthenskul, min gunstige gynnare och gode wen .. med sådant begär och nöije .. wår Swenska Bibel, .. som tu läser hedniska .. böker. Swedberg Schibb. f 3 b (1716). Ädle och Höglärde Herr Magister Gunstige Gynnare. Leopold (1774) i 2Saml. 6: 78.
2) [trol. utvecklat ur den i 1 slutet omtalade anv.; jfr liknande utv. av GUNSTIG o. PATRON] (ngt vard.) i skämtsam l. nedsättande anv.: krabat, kurre, sälle, ”karl”; filur, ”skälm”, ”skojare”. GbgMag. 1759, s. 55 (i bild). De gynnare som utgifva Stockholms Posten, behaga så skamlöst plundra våre blad (i Åbo), .. at detta värkeligen minskar Tidningarnes afsättning. Porthan BrefSamt. 1: 91 (1783). Kan inte egennyttan .. äfven förmå Gunstig Gynnaren, at falla til mina fötter? Björn FörfYngl. 76 (1792). Det var mig en liten ohängd gynnare! Engström 2Bok 78 (1909). Brev från Jonas! .. Låt nu se, vad den gynnaren har att förtälja! Bergman JoH 316 (1926). — särsk.
a) om djur. Nyblom Hum. 283 (1874). Hundarna i lappkåtan äro mycket bortskämda gynnare. Sandström NatArb. 2: 217 (1910).
b) (föga br.) bildl., om föremål. Runeberg 5: 69 (1860; om en granat). Gulrandiga karameller, långa, smetiga gynnare. Levertin 23: 33 (1883).
Avledn.: GYNNARINNA1032, f. (gynnerinna 1690) till 1: kvinnlig gynnare. Lundberg Paulson Erasmus 189 (1728). Ehrenstrahl hade också den lyckan att genast finna en gynnarinna i den konstälskande drottning Maria Eleonora. NF 4: 251 (1880). särsk. (†) ss. artigt tilltal; jfr GYNNARE 1 slutet. Ehreborna, högtdygdesamma Matrona, hög:de Gynnerinna! VDAkt. 1690, nr 69. Jag ber. Litet tålamod, min Gynnarinna. Dalin Arg. 1: 186 (1754; uppl. 1733: Min vackra). —
GYNNERSKA, f. (föga br.) gynnarinna; särsk. förr ss. artigt tilltal; jfr GYNNARINNA slutet. Hustrw Anna, (min) besynnerligh godhe Wen och Gönnerska. Leuchowius OPedersson Föret. A 2 a (1621). Lyckan .. den ombytliga gynnerskan. Strindberg LPerR 47 (1882). jfr VÄL-GYNNERSKA.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content