publicerad: 1929
GÄRDSEL jæ4rdsel, i vissa trakter äv. jær4dsel l. jær4sel, n. (Stiernman Com. 3: 471 (1666) osv.), stundom r. l. m. l. f. (Quennerstedt Torneå 2: 11 (cit. fr. 1808), Juhlin-Dannfelt 23 (1886)); ss. n. best. -slet, ss. r. l. m. l. f. -seln; pl. (ss. n.) = (Lönnrot SvSkr. 2: 383 (1842) osv.) ((†) ss. r. l. m. l. f. -slar PoetK 1812, 1: 59); l. GÄRDSLE jæ3rdsle2, i vissa trakter äv. jær3dsle2 l. jær3sle2, n.; best. -et; pl. -en; förr äv. GÄRDSLA, f., anträffat bl. i ssgn ÄNGA-GÄRDSLA.
Ordformer
(gär- (ger-, jär- m. m.) 1538—1789 (: gärslefång). gärd- (gerd- m. m.) 1564 osv. g(i)är(d)t- 1666—1724 (: gärtzlegårdarna). -sel(l) (-zel(l)) 1628 (: gersell Ledh) osv. gesel(l) 1657 (: gesel(l)schog). -s(s)l (-zl) 1614 (: gärslgål)—1681. -sla 1538 (: engia gersla). -sle 1563 osv. sg. best. -slet (-zlet) c. 1609 osv.)
Etymologi
[fsv. gärþsl, gärþsle, n., gärdsgård, hägnad, gärþsla, f., uppsättande av gärdsgård, motsv. ä. d. gærdsel, gærdsle, d. gærdsel, inhägnad, material till inhägnad, nor. dial. gjerdsl, inhägnad plats, gjerdsla, inhägnad; avledn. av GÄRDA, v.2]
a) (numera i sht i fackspr.) stång som användes till uppförande av gärdsgård; särsk. om var särskild av de (ofta av kluvet virke förfärdigade) stänger som i lutande ställning placeras mellan de lodräta störarna. Helsingius N 4 b (1587). Lönnrot SvSkr. 2: 383 (1842). Två man klyfva på en dag 14 tjog gärdsel. Juhlin-Dannfelt 125 (1886); jfr b. (Gärdsgården) uppbygges av snett lagda gärdsel mellan i marken nedslagna störpar. HbSkogstekn. 847 (1922).
b) koll.: virke som användes till uppförande av gärdsgård; särsk. om de stänger som i lutande ställning placeras mellan de lodräta störarna. Han haffwer latijdh före en hop wedh och gersle till Stocholm. HH XIII. 1: 82 (1563). (I februari) Hugges och klyfwes Gärdzle och Stöör. Brahe Oec. 100 (1581). På den lilla gröna slätten framskymtade .. en mängd .. baracker, i hast byggda af gärdsle och annat smått virke. Gumælius Bonde 49 (1828). Ekman SkogstHb. 208 (1908). — särsk. närmande sig bet.: ”gärdselfång” (se d. o. 1 o. 2). Abrahamsson 487 (1726; efter handl. fr. 1694). Arrendevärdet å den till torpet hörande marken jämte till torpet hörande sådana särskilda rättigheter som mulbete, gärdsle, vedbrand o. d. SFS 1922, s. 53.
3) (utom i ssgr numera knappast br.) stängsel, hägnad, gärdsgård. (Han har) riffwitt vp till sextije fampner gerdzle. HH XIII. 1: 134 (1564). Til gärdsle eller Tångvallar kan den (dvs. växten Zostera) gerna användas i blandning med Tångarterne. Retzius FlOec. 272 (1806). Rydqvist SSL 2: 273 (1857). NF (1882; angivet ss. förekommande i gamla författningar). En kråka har satt sig på gärdslet. Aho Enris 1: 26 (1899). — jfr KREATURS-, REN-GÄRDSEL ävensom ÄNGA-GÄRDSLA.
Ssgr (i allm. till 2 b): A: (3) GÄRDSEL-BAND. (gärdsel- 1871. gärdsle- 1758) (numera knappast br.) gärdsgårdshank. SvMerc. IV. 1: 251 (1758). Ahlqvist Kult. 155 (1871). —
-DIKE. landt. täckdike i vilket vattnet rinner fram mellan i bottnen nedlagt gärdsel. LAHT 1881, s. 342. SkrSkånHushS II. 4: 29 (1922). —
-FÅNG. (gärdsel- 1754 osv. gärdsle- 1687—1888) (i sht i fackspr.)
1) abstr.: hämtande l. huggande av gärdsel (i en skog); äv.: rätt att hämta l. hugga gärdsel (i en skog). Äga gärdselfång på allmänningen. Dalin (1852). Rätt till gärdselfång. Björkman (1889).
2) tillgång på skog för huggande av gärdsel. Bör eftersees hwad andre lägenheter och förmåner finnes till slijke hemman med Wedebrand, giärdzle fång, Fiske och Mulebete. LReg. 325 (1687). På hemmanet är godt gärdselfång. Dalin (1852).
3) konkret: gärdsel som fås l. hämtas ur skog. Surskog på öen till vedbrand och gärdselfång. TurÅ 1913, s. 20 (1671). Dhe som hafwa sina ägor eller ängemader få tillståndh hugga giärdzlefångh der intill. VDAkt. 1692, nr 132. En stock, ungefär så tiock som takved eller gärdsel-fång plägar vara. HushBibl. 1756, s. 613; jfr GÄRDSEL 2 a. PT 1904, nr 75 B, s. 1. —
-FÅNGST. (gärdsel- 1800. gärdsle- 1783—1822) (†)
1) abstr., = -FÅNG 1. (Pil-)stammen (skjuter) sedan nya skott, hvilka inom andra 6 à 7 år åter äro tjenlige til ny gärdsle-fångst. VetAH 1783, s. 23; jfr 2. AdP 1800, s. 309.
(1) -GÅRD. (gärdsel- (gärsl-) 1614—1810. gärdsla- 1538. gärdsle- (gersle-) 1614—1807 (: gärdslegårds-led)) (†) (av trä uppförd) gärdsgård. BtFinlH 2: 14 (1538). VetAH 1810, s. 222. särsk. [jfr språkprovet från 1928 under GÄRDSGÅRD a] bildl., i uttr. hänga sin själ på en gärdselgård, utsätta sin själ för faran att förtappas l. förgås, svärja bort sin själ. Petreius Beskr. 2: 221 (1614). —
(3) -LAV. (föga br.) laven Cetraria sæpincola Ehrh.; jfr GÄRDSGÅRDS-MOSSA. Acharius Lich. 169 (1798). Krok o. Almquist Fl. 2: 109 (1907). —
(3) -SKID l. -SKIDA. (gärdsel- 1849—1893. gärdsle- 1754) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = GÄRDSEL 2 a. VDAkt. 1754, nr 560. SvFolks. 438 (1849). Lundell (1893; angivet ss. folkmål). —
-SKOG. (gärdsel- (gesel-) 1657. gärdsle- 1688) (†) skog i vilken (huvudsakligen) gärdsel kan hämtas. Murenius AV 339 (1657). VDAkt. 1688, nr 2010. —
(3) -STÅNG. (gärdsel- 1749—1912. gärdsle- 1587—1784) [fsv. gärdsle stang] GÄRDSEL 2 a; förr äv. koll. Helsingius N 4 b (1587). IErici Colerus 1: 13 (c. 1645). Knöppel SvRidd. 82 (1912). —
(3) -STÖR, r. l. m. (gärdsel- 1756 osv. gärdsle- 1639—1764) gärdsgårdsstör; äv. koll. Schroderus Comenius 380 (1639). Enspröt och grangrenar utgöra ett klent materiel till gärdselstör. Skogvakt. 1894, s. 69. —
(3) -TROD l. -TRODA. (gärdsel- 1753—1887. gärdsle- 1664—1751) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = GÄRDSEL 2 a. VRP 1664, s. 190. Nygård Päivärinta Bild. 4: 167 (1887). —
(jfr 2 b) -VIRKE. (gärdsel- 1853 osv. gärdsle- c. 1888) SundhetscollBer. 1853, Bih. s. 85. Landsm. XI. 10: 45 (c. 1888).
B (†): GÄRDSLA-GÅRD, se A.
C (†): GÄRDSLE-BAND, -FÅNG, -FÅNGST, -GÅRD, se A. —
-SKID, -SKOG, -STÅNG, se A. —
-STÖR, -TROD, -VIRKE, se A.
Avledn.: GÄRDSLA, v. -ing. till 3: uppföra gärdsgård. Böttiger 3: 90 (1843, 1858). Stolten gick och träffade Anders som arbetade med att gärdsla kring sin täppa. Wetterbergh Altart. 90 (1848). Landsm. Bih. 15: 19 (1916). jfr AV-, OM-GÄRDSLA.
Spoiler title
Spoiler content