SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÄRDSGÅRD jær3ds~gå2rd, vard. äv. jær3s~, äv. 4~1, stundom 3rds~gå2rd l. 4~1, stundom GÄRDESGÅRD 3rdes~gå2rd, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -a SkaraStiftJordeb. 37 (1540); -er GR 13: 16 (1540), Linné Vg. 79 (1747)).
Ordformer
(giärd- 1681 (: Giärdgårdz ordning). gärdes- (g(i)erdes(s)-, giärdes-, gjerdes-, gjärdes-) 15271926 (: gärdesgårdstyper). gärdis- (g(i)erdis-) 15301557. gärds- (g(j)erds-, g(i)erdz-, giärds-, g(i)ärdz-, gjärds-) 1535 osv. gärdze- 1660. gärdzes- 1648. gärs- (gier(r)s-, giers(s)-, giärs(s)-, gärsz-, järs-) 15891920. giärsse- 1660. gär(d)ts- (-tz-) 15591700. gierrskår 1696. Jfr äv. under GÅRD, sbst.1)
Etymologi
[fsv. gärdhis gardher, gärdzgardher; jfr nor. dial. gjerdesgard; av GÄRDE o. GÅRD, sbst.1 Formen gärdsgård (gärs- o. d.) torde eg. vara en ssg till GÄRDSEL; jfr GÄRDSEL-GÅRD (se under GÄRDSEL); jfr DRÖJSMÅL, SAMFÄRDSMEDEL, SKÄRSELD m. fl. Se SoS 1901, s. 187]
stängsel, hägnad; nästan bl. om stängsel kring ägor på landsbygden; oftast om hägnad av en i Sverges skogrika landskap vanlig typ, bestående av (kluvet) virke som i mer l. mindre lutande ställning är nedlagt mellan störar vilka äro med kortare mellanrum parvis nedsatta i marken o. förenade med ringformigt l. i form av en åtta böjda, hopvridna vidjor; äv. om hägnad bestående av flätvärk l. ris l. av mer l. mindre omsorgsfullt upplagd mur av stenar; mera sällan om hägnad av annat slag, t. ex. jordvall o. d. l., särsk. i uttr. levande gärdsgård, om ss. stängsel använd häck av buskar l. låga träd. GR 4: 134 (1527). Desse ähre förordnade att låtta gerde gerdessgårdh emellan M. Niels Krochz gård och westreport. VRP 1631, s. 437. En Gärszgåål, aff Gärdzlestörar, gärdzlestänger, eller andre böyeliga och seega saker flätat. Schroderus Comenius 380 (1639). Giärdz gårder af steen. Bolinus Dagb. 66 (c. 1680). Han hade redan lärdt den bästa gärdsgård hägna. Livin Kyrk. 59 (1781). Gärdesgårdarne i hela Blekinge äro fulare än andra, endast flätade af eneqvistar. HTSkån. 4: 76 (i handl. fr. 1817). Bönder .. stängde en gärdesgård vid skogen. VetAH 1819, s. 225. De för vårt land egendomliga och i högsta grad skogförödande gärdesgårdarna. UB 3: 439 (1873). Gärdesgård (kallas på vissa orter äfven skihag till skilnad från rishag). Cnattingius Skogslex. (1874, 1894). Gärdesgårdar (på Skanörs ljung) bestå av manshöga vallar av tång och torv, som lagts varvtals på vartannat. Sandström NatArb. 1: 45 (1908). — jfr BRÅT-, FLÄT-, JORD-, RIS-, RÅGÅNGS-, SKID-, SKILJE-, STEN-, -TIMMER-, TRÄ-, TÖRNE-, UT-, ÅKER-GÄRDSGÅRD m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. När man ingen orsack finner, så hempter man them på gierdis gårderne. GR 13: 16 (1540). Thet är helsosammare binda sin häst wijdh sin Fiendes gärdzgårdh, än han binder wijd hans (dvs. ens egen). Rudbeckius KonReg. 210 (1615). Där gärdzgården är låg, der will man gärna klifwa öfwer. Runius Dud. 2: 79 (c. 1710); jfr: Alla klifva öfver gärdsgården, der han är lågast. Rhodin Ordspr. 2 (1807). Det faller af sig sjelft, som en gammal gärdesgård. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det hänger inte på gärsgår'n (dvs. det är ingen fara på färde). Langlet BevO 2: 281 (1928).
b) (föga br.) bildl. Secundus gradus (dvs. andra släktskapsgraden), som rächnas wara Syskonebarn emellan, är hållen för een gärdzgård öfwer hwilken man icke har fååt klijfwa (genom giftermål). VDAkt. 1661, nr 193. Våra prålsiuka tränga sig in i Öfverflöden tvärt igenom yppighetz Förordningars gärdsgård. Dalin Arg. 1: nr 25, s. 3 (1733; uppl. 1754: bomar). — särsk. (†) om lång rad av personer; jfr HÄCK. Hela Giärdzgårdarne af Folk lära vid förbigåendet böija sig för honom. Dalin Arg. 2: nr 8, s. 5 (1734; uppl. 1754: staketerne).
Ssgr: A (föga br.): GÄRD(E)SGÅRD-HANK, se B.
-SKID. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = GÄRDSEL-SKID. VDAkt. 1775, nr 528. Hotestång, det är gärdesgårdski, eller stör. Afzelius Sag. IX. 1: 38 (1859).
-STÖR, se B.
B: GÄRD(E)SGÅRDS-BALK. (†) del av gärdsgård. Lindberg o. Johansson Karlskoga 67 (i handl. fr. c. 1750). Hülphers Norrl. 4: 310 (1779).
-BAND. (i vissa trakter) = -HANK. BtFinlH 2: 220 (1588). OrdbHels. 3 (1873).
-HANK. (-gård- 1886. -gårds- 1900) ringformigt l. i form av en åtta böjd, hopvriden vidja varmed ett par gärdsgårdsstörar förenas; ofta koll. Juhlin-Dannfelt 26 (1886). SvRike I. 2: 278 (1900).
-LÄNK. (†) del av gärdsgård. VDAkt. 1696, nr 15 (1694). Därs. 1783, nr 130.
-MOSSA. (†) laven Cetraria sæpincola Ehrh., gärdsellav. NJournHush. 1791, s. 192.
-ORDNING. (†) Giärdgårdz ordning, eller flera Byars lag tilsamman fattat at hålla stängsel. Verelius 268 (1681).
-ROVA. [jfr t. heckenrübe. Växten förekommer ofta vid gärdsgårdar o. d.] (†) växten Bryonia alba Lin., hundrova. SvBot. nr 105 (1803).
-STAKE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -STÖR. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 97. —
-STAV, förr äv. -STAVER. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -STÖR. KKD 7: 25 (1702). 100 st. gierdes gårds stafrar. BoupptVäxjö 1745.
-STO l. -STOD, r. l. f. [sv. dial. gärsgårssto] (numera knappast br.) ställe l. plats för gärdsgård; märke efter en uppriven, gammal gärdsgård (som synes ss. en strimma längs marken). VgFmT II. 6—7: 130 (i handl. fr. 1614). 1762 års storskiftesförordning (innehöll) .. att .. pröfning skulle ske af tomter och gamla gärdsgårdsstoder, hvaraf tillförlitligast kunde inhämtas, huru det tvistiga byamålet förhölle sig till det ostridiga. 2NF 27: 567 (1918).
-STÅNG. stång i gärdsgård. Heinrich (1814; med hänv. till gärdsgårdsstör). Dalin (1852; om gärdsel i bet. 2 a). Svartengren Vårst. 21 (1912).
-STÖR, r. l. m. (-gård- c. 17551829. -gårds- 1681 osv.) i marken lodrätt nedsatt stör i gärdsgård; äv. koll. Verelius 120 (1681). Huggit 600 par Gärdesgårdsstör. Smedman Kont. 4: 59 (1872). HbSkogstekn. 847 (1922).
-SYN. (förr) syneförrättning för kontrollerande av att ngns stängselskyldighet vederbörligen fullgjorts. ÅngermDomb. 11/4 1644. Fatab. 1925, s. 96.
-TRODA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = GÄRDSEL-TROD. Gadd Landtsk. 2: 22 (1775).
-VALL. (föga br.) ss. hägnad använd jordvall. Nilsson Ur. 2: 130 (1864). Rosenius Naturst. 51 (1897).
-VICKER. [jfr t. zaunwicke] (knappast br.) gärdesvicker, häckvicker. Torén Rebau o. Hochstetter 126 (1851).
Spoiler title
Spoiler content