GÖDSLA jöd3sla2, vard. äv. jöt3sla2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) tillföra (åker osv.) gödsel; köra ut gödsel på (åker osv.); äv. abs.; ngn gg bildl. VRP 1648, s. 346. Den gödslade jorden bär en rikare vegetation än den ogödda. Berzelius i LAA 1813, s. 201. Man .. hade odlat förmycket säd, utan att gödsla tillräckligt. QLm. I. 1: 58 (1833). Akta ej för rof / Att gödsla sjelf de fält, der du skall berga! Rydberg Faust 64 (1876; bildl.). Hela fältet hade på hösten blifvit gödsladt med brunnen tång. TLandtm. 1897, s. 63. — jfr ASK-, GRÖN-, KALI-, KALK-, KONST-, TÅNG-, UPP-, URIN-, VINTER-, VÅR-, ÖVER-GÖDSLA m. fl. — särsk.
a) med saksubj., om gödselämne l. gödselkraft o. d. Juhlin-Dannfelt 142 (1886). Benmjölets gödslande verkan beror på dess innehåll af kväfve- och fosforsyrehaltiga ämnen. 2NF 2: 1362 (1904).
b) konkr. ss. vbalsbst. -ling: gödselmedel. I Japan och Kina utgöra de mänskliga exkrementerna så gott som den enda använda gödslingen. JordbrL 275 (1912).
Särsk. förb.: GÖDSLA UT10 4. (i sht. landt.) föra ut gödsel ur stall l. ladugård; jfr GÖDSLA 2. Gödsla ut ur stallet 2 gånger dagligen. TLandtm. 1900, s. 593. jfr UT-GÖDSLING.
Ssgr (till 1): A: GÖDSEL-, se GÖDSEL ssgr.
SAOB
