HALLANDS- hal3ands~, äv. 40~, vard. -ans~, förr äv. HALLEND- l. HALLENDS-.
Ordformer
(hal- 1552. hall- 1559 osv. -lands- (-dz-) 1559 osv. -lans- 1655—1704. -lend- 1552. -lendz- 1569. -lenss- 1569. -lenz- 1590)
Etymologi
[av landskapsnamnet HALLAND, till HALL, sbst.1; jfr det hos Jordanes De origine actibusque Getarum (551) förekommande inbyggarnamnet hallin]
i ssgr: halländsk, i l. från Halland.
Ssgr: A (†): HALLEND-FARE, se B.
-FAR l. -FARARE, förr äv. -FARE l. -FARER. (-lands- 1559 osv. -lend- 1552) [fsv. hallansfarer (2SvDipl. 3: 519 (1419)), motsv. d. hallandsfar(er)]
1) (i fråga om ä. förh.) eg.: person som kommer från Halland; hallandsbo; numera bl. i formen -far. G1R 23: 351 (1552). Jagh vill låhna digh mine Männ, / både Hallands fahrer och Juter. PolitVis. 46 (c. 1600). Skåning och bornholmsviking möttes .. med blekings- och hallandsfar. Weibull LundLundag. 68 (1882).
2) (numera bl. tillf.) person som brukar företaga (sjö)resor till Halland; i formen -farare. The så kallade Hallans farare, särdeles uti Toreko, Skeppekroken .. och flere ställen. ResolStädBesvär 1739, s. A 3 b. —
-MÅL. om vart särskilt av de i Halland talade folkmålen; äv. (mindre br.) i uttr. det egentliga hallandsmålet, den sydhalländska målgruppen, södra hallandsmålet. Noreen VS 1: 102 (1903). Landsm. Bih. 26: 81 (1928). —
-SÖM, r. Flätsömmen .. kan vara tät eller gles, det förra t. ex. i den s. k. hallandssömmen. TextBildv. 65 (1925).
