SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HALLARE hal3are2, r. l. m.; best. -en l. -n; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. (Ångermanl.) hallare; sannol. till sv. dial. (Hälsingl., Ångermanl.) halla, halle, hålla (se HÅLLA)]
(i Norrlands kustlandskap, bygdemålsfärgat) stor sten använd till förankring (särsk. av fiskredskap). De vanliga skötarna .. förankras på samma sätt som krokskötarna. En hallare (tyngre sten) fastgöres i nedre ändan af en lina. Ekman NorrlJakt 332 (1910). BygdFolk 299 (1927). — jfr KLO-, MEJ-, MIDT-, RING-, SLÄT-, ÄND-HALLARE m. fl.
Ssg: HALLAR-LAG, n. (i Gävleborgs län, bygdemålsfärgat) om vart särskilt med gemensam hallare förankrat antal (par) av (dubbla) skötar i ett ”lagn”. Arwidsson Strömm. 24 (1913).
Spoiler title