HANDTEL han3tel2, stundom 40, r.; best. -n; pl. -tlar.
Ordformer
(numera vanl. skrivet hant-)
Etymologi
[av t. hantel, f. l. m., i här föreliggande bet. först användt av FLJahn 1816; av nt. hantel, handtag, motsv. mht. hantel, handtag?; till nt. hand, mht. hant (se HAND); jfr fht. hantilla, hantella, f., handduk]
benämning på ett (vanl. av två tunga, gm en kort, handtagsliknande metallstång förenade metallkulor bestående) redskap avsett att (vanl. ett i var hand, under gymnastiska armrörelser) lyftas för att stärka armmusklerna; handvikt. HLing (1882) hos LGBranting 1: LVI. En sportaffär med boxartröjor, hantlar och fiskeflugor. Rogberg Hustru 92 (1928). — jfr FJÄDER-, SEXPUNDS-HANDTEL m. fl.
Ssgr: HANDTEL-FORMIG. —
