SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HEDER he4der, sbst.2, r. l. m.; best. -dern (Swedberg Cat. 122 (1709) osv.), äv. (numera knappast br.) -dren (LReg. 207 (1635), Ljunggren Bellm. 58 (1867)) ((†) -deren Brahe Kr. 25 (c. 1585), Grubb 107 (1665)); pl. (i bet. hedersbevisningar, †) -drar (SvMerc. 2: 295 (1756), HA 9: 66 (1759)).
Ordformer
(he(e)d(h)er 1521 osv. heer 1669 (rimord till seer). hædher 1527. häder c. 1585)
Etymologi
[fsv. hēþer, hädher, hädhir, motsv. fd. heder, d. hæder, isl. heiðr (gen. heiðrs), m., ära, feng. hādor, n., klarhet; till germ. haiðra-, klar, föreliggande i fsax. hēdar, fht. heitar, t. heiter, feng. hādor, klar; jfr (utan r i stammen) isl. heiðr, klar, heiðr (gen. heiðar), m., ära, heið, n., klar luft, nor. dial. heid, n., klar himmel, got. haidus, m., sätt (se -HET); besläktat med sanskr. cētas, n., glans, citrá-, strålande. Jfr HET samt, med avs. på bet.-utvecklingen, ÄRA, sbst., lat. honor, honos, fr. honneur. — Jfr HEDERLIG, HEDERSAM, HEDRA, v.]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) (högt l. godt) anseende, ära, aktning, vördnad, respekt. 2) (hög l. lysande) social ställning, rang. 3) hedersbevisning(ar). 4) i växelrätten. 5) förhållandet att ngn framstår i en glansfull dager o. d. 6) omständighet o. d. varigm det faller glans över ngn. 7) vad som kastar glans över ngn l. ngt, prydnad. 8) handlingen att ståta l. förhållandet att vara fin l. präktig. 9) skönhet, fägring, behag. 10) bevarat godt anseende, anseende för att hålla måttet (i moraliskt avseende) o. d. 11) rättskaffenshet, rättrådighet o. d. 12) om kvinnas (anseende för) oförvitlighet i erotiskt (sexuellt) avseende. 13) hederssak. 14) hänsyn till l. uppfattning av det passande, anständighet. 15) frikostighet, generositet.
Uttr. med heder återfinnes under 5 c, 10 b, 11 a, 14; till heder(s) under 1 a, e, f α, β, 3 a, b, c, 4, 5, 5 e, 8, 8 slutet o. anm.
1) (numera i sht i högre stil; jfr dock a β, b, c) utmärkt l. fördelaktig värdesättning som kommer ngn l. ngt till del; (högt l. godt) anseende, ära; (känsla av) aktning l. vördnad l. respekt som man hyser för ngn l. ngt l. varmed ngn l. ngt omfattas; hänsynsfullhet l. vördnadsfullhet i sättet att uppträda l. handla mot ngn l. ngt. The åldersmän som wäl förestå the äro dobbel hedher werde. 1Tim. 5: 17 (NT 1526). Hans (dvs. Guds) nampn bör (dvs. tillkommer) hedher och ära, / vtaf bådhe quinna och man. Visb. 1: 105 (c. 1620). At han i ställe för roos, för prijs, för Heder och ähra, / Gagnar sig håån, och spott, och alsomstörsta wahn-ähra. Stiernhielm Herc. 474 (1658, 1668). Att (bibelkommissionens arbete) .. skall nå en tidig ålderdom utan ålderns heder. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 496. Lär goda seder, så följer dig heder. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
a) i uttr. komma resp. hjälpa l. bringa (ngn l. ngt) till heders, förr äv. till heder.
α) (†) i fråga om person: komma resp. hjälpa (ngn) till utmärkt värdesättning l. aktningsfullt bemötande o. d.; äv. närmande sig l. övergående i bet. 2. Fosz 226 (1621). LoW (1862).
β) (fullt br.) i fråga om sak (särsk. tankegång, metod, lära, sed o. d.): komma resp. hjälpa (ngt) till sådan uppskattning l. värdesättning att man (åter) börjar uppmärksamma l. använda l. omfatta det. Biskop Svedberg bragte det (dvs. ordet gälda) .. åter till heders, i det han påminte om uttrycket: ”gälda kronone sin skatt”. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 507. (Dopfunten torde) ånyo komma till heder. Johansson Noraskog 1: 277 (1875). Den egentligen först i våra dagar rätt till heders komna pedagogiska synpunkten på rättstafningsläran. Noreen VS 1: 226 (1903). Nilsson FestdVard. 80 (1925). (†) Denna monarki handlade emot alla läror af sin egen historia, då hon ville åter till heders upphjelpa de högre ståndens avtonomi. Geijer I. 5: 374 (1847).
b) i uttr. heder över l. åt ngn l. ngns minne! ss. uttr. för den respekt l. vördnad man känner inför ngn som betett sig på ett (särsk. ur moralisk synpunkt) förtjänstfullt sätt; äv. (ngt vard.) ironiskt l. ss. en ren tacksägelseformel. Heder åt sådana män! Heder öfver honom (dvs. Munter), heder / Öfver krigarn der han gömmes! Runeberg 5: 71 (1860). Men heder åt skräddarn, som hjälpte mig, / bärga båd' last och skuta. Melin Dikt. 2: 175 (1904). jfr: Hedher och ära och fridh hwariom och enom som wäl gör. Rom. 2: 10 (NT 1526; Bib. 1917: härlighet och ära och frid skall tillfalla osv.).
c) (ngt vard.) i uttr. heder och tack!, stundom tack och heder!, förr äv. heder, tack och ära! ss. tacksägelseformel; äv. ironiskt. Bellman 3: 37 (1790). Tack och heder, husbonde! Jolin Barnhusb. 105 (1849). Tack ska ni ha far, heder och tack. Hedenstierna Kaleid. 253 (1884). VLitt. 1: 336 (1902). jfr (†): Seijandes sigh ingen tack eller heder hafwa för någon sin gåfwa emot ett så otacksampt och olydigt barn. BoupptSthm 1/10 1673.
d) (numera föga br.) i sådana uttr. som hålla (ngt) i heder, stå l. vara i heder (hos ngn). Lindfors (1815). Jungfru Marias .. namn hölls i högsta heder i den saliga Beatrices tal. Wulff Dante 149 (1897). jfr (†): Hvart och et Embete vil Kongl. Maj:t hålla i sin tilbörliga heder. PH 5: 3103 (1751).
e) (numera mindre br.) i uttr. till (förr äv. i) ngns l. ngts heder, för att skaffa ngn l. ngt ära l. berömmelse. (Tiggarmunkarna) tiggia j jomfru Marie, S. Dominici .. och annor helgones heder, och mena doch theres eghen buck (dvs. buk) ther mz. OPetri PEliæ g 4 a (1527) [jfr fsv. bygdo kirkio ii sancti iohannis heþar, lat. in Iunonis honorem]. Arbeta til thet almenna bätsta, och til fäderneslandets heder, tienst och froma. Swedberg Schibb. g 1 a (1716). Oscar II IV. 1: 65 (1864, 1890).
f) övergående i bet.: lov, pris.
α) (i poesi, numera föga br.) i uttr. till ngns l. ngts heder. Frese VerldslD M 4 b (1726). En annan sjunge fritt till våra tiders heder, / om våra nya ljus och våra milda seder. Tegnér (WB) 2: 62 (1811).
β) (†) i uttr. till heders, till beröm. Frukosten började, och det utgör just dess heder, att man om den ingenting vidare till heders har att säga. Almqvist AmH 2: 162 (1840).
γ) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. sjunga ngns heder, sjunga ngns lov. Sjunge lyckans barn din (dvs. solens) heder, / När du dina strålar breder / Kring en verld som för dem ler! Kellgren 2: 14 (1789). Sju gånger om dagen fick .. (nunnan) sjunga Guds heder. Heidenstam Folkung. 2: 207 (1907).
g) (†) övergående i bet.: namnkunnighet l. ryktbarhet (på grund av bragder l. lysande förtjänster). (Sv.) Hedher (lat.) Honos, .. nomen, gloria. Helsingius O 7 a (1587). Du skall få see Ithaca igen och din Heder skall stiga up til Stiernorne. Ehrenadler Tel. 55 (1723). Menniskans begär att vinna evig heder. Stenhammar 24 (1792). — jfr KRIGAR(E)-HEDER.
2) († utom i vissa ssgr; jfr dock c) (högt l. lysande l. godt) anseende på grund av social värdesättning; (hög l. lysande l. god) social ställning; värdighet, rang. Ty är thet tilbörlighit, at then wärdighare behåller rummet och säätet för then som ringare är til hedher och wärde. Girs Edelh. D 4 a (1627). För egen Lust och Fördeel, eller för slächtens Heer / Barn twingas til Giffte, jag offta hörer och seer. Lindschöld Gen. D 4 a (1669). Kongl. Maj:t (har) i Nåder velat tillägga Protonotarierne .. uti Dess och Riksens Cancellie lika heder med dem, som i 36 Numern på Rang-Ordningen stå upförde. PH 5: 3211 (1752). — jfr BARON-, DOKTORS-HEDER. — särsk.
a) i uttr. vara l. sitta i (hög) heder, åtnjuta högt socialt anseende, befinna sig i hög samhällsställning. Det må gå en ärlig Man i magen, at se en sådan Junker ha klifvit så högt på 20 år. Sitter icke han nu i högsta heder och rikedom? Dalin Vitt. II. 5: 57 (1738). Slägter, som i flera hundrade-tal varit i heder och beklädt höga ämbeten. Loenbom Stenbock 1: 15 (1757).
b) i gen. sg. ss. attributiv bestämning till ett substantiv (jfr 14 b): ansedd, av hög samhällsställning. Dher een heeders man döör, så ståår den hedersammeste i dess stelle (vid intagande av hedersplats i kyrkan) och icke den dödes vnge Son. VDP 12/9 1683 (möjl. ssg). Uti en lund en Siska bodde, / Som var utaf en heders slägt. Creutz Vitt. 81 (1755).
c) [av nutida språkkänsla vanl. anslutet till 1] (ännu br. i icke officiellt spr.; se vidare anm. nedan) i sådana uttr. som (hava l. resp. giva l. tilldela ngn) professors namn, heder och värdighet l. namn, heder och värdighet av professor, förr äv. lagmans l. teologie doktors o. d. namn och heder, vilka uttr. användas i fråga om titlar (i senare tid uteslutande titeln professor) som K. Maj:t ss. hedersbevisning tilldelat framstående l. förtjänta personer. At hans kongel maijtt allernådigst behagade 1746 benåda mig med Theologiæ Doctors namn och heder. VDAkt. 1749, nr 268. Biskopen tillkännagaf, att lektor Myrberg af Kgl Maj:t hugnats med Professors namn, heder och värdighet. Röding GbgLatLärovH 2: 120 (1918; efter handl. fr. 1822). LUKatal. 1921, h.-t. s. 11 (om person som bl. fått professors namn). — särsk. (skämts.) i utvidgad anv.; äv. i uttr. rang, heder och värdighet av ngt. En gammal Gottlands-skuta med namn, heder och värdighet af galeas. Sturzen-Becker 2: 71 (1841, 1861). Först när ”morbror Pelle” fick pastorat och Lisa blef hans hushållerska i prestgården, upphöjdes hon till rang, heder och värdighet af jungfru. Ödman VårD 1: 8 (1887). Anm. till c. Med den gamla rangordningens avskaffande år 1909 upphörde eg. den senare delen av uttrycket professors namn, heder och värdighet att täcka någon realitet. Emellertid bibehölls vid utdelandet av titeln professor den gamla formeln vanemässigt några år framåt, tills påpekande om det formellt oriktiga i denna praxis gjordes i statsrådsberedningen. Sista gången ”professors namn, heder och värdighet” utdelades torde hava varit 1914. Sedan 1917 erhåller person som honoris causa tilldelas titeln professor endast ”professors namn”.
3) handling(en) att uttrycka sin aktning l. vördnad l. beundran för ngn l. ngt l. att hylla l. fira ngn; vanl. konkretare: hedersbevisning, uppmärksamhet, utmärkelse; äv. koll.: hedersbevisningar. Visa l. bevisa ngn heder. Gudz Ande beweker och drifwer nu thetta folck besynnerliga, at erkenna Christum för Konung, och bewisa Honom konungslig heder. Swedberg SabbRo 34 (1700, 1710). Jag skattar mig sådan heder ej värdig. Adlerbeth Æn. 13 (1804). Konungen gifver .. mästaren (som undervisat hans son) mycken tack och bjuder honom stora egodelar ock all slags heder. Landsm. V. 6: 61 (1885). Gud signe Herr Ernfrid, stor heder / väl varder den locken beskärd. Procopé Vers 57 (1909). — särsk.
a) i numera obr. anv. Then ene ware redho för än then andre till inbyrdes heedher. Rom. 12: 10 (NT 1526; Bib. 1917: inbördes hedersbevisning). Thetta Mötet (i Arles 329 e. Kr.) kallar .. Sylvestrum en Herre och Brodher, för heder skuld. Schroderus Os. 1: 337 (1635). General Munsterherren bör vid General Munstringen .. til heder anmäla (dvs. anmäla till erhållande av utmärkelse) den, som sin skyldighet fullgör. PH 6: 4064 (1756). Egnom Ankises med villiga bröst en sorgelig heder! Adlerbeth Æn. 106 (1811; lat. orig.: lætum cuncti celebremus honorem).
b) [jfr ngn l. ngt till ära] (numera föga br.) i uttr. ngn l. ngt till heder, för att ära l. fira ngn l. ngt. Den 1 April till heder vore jag väl ovilkorligen förpligtad att ljuga för Dig en och annan historia. Castrén Res. 2: 193 (1846). Mig släppa de ej ur / Den tjenst de trott sig gifva mig till heder. Wennerberg 3: 4 (1883).
c) (numera knappast br.) i uttr. till heders, till l. för bevisande av heder. Franzén Skald. 3: 317 (1824, 1829). Två soldater gräfde gropen, / Fyra stodo vid hans kista; / Men till heders sen för resten, / Utom generaln och presten, / Tre korpraler, pengar värde, / Och furiren jag — den fjerde. Runeberg 5: 62 (1860). — särsk. [jfr y. fsv. jak .. haffwer vnth och giffwith paa rettom hinderdagh mynne .. hwstro .. til hedher ok morgongaffwo thessin myn godz. Möjl. föreligger både i fsv. o. nysv. en ssg] (†) i uttr. giva sin hustru ngt till heders och morgongåva, giva sin hustru ngt ss. hedersbetygelse och morgongåva. Dho gaff iag .. mijn elskeliga hustru .. till heders och morgongåffuo åå rettom hinder dag dessen epter:ne tre godz. BtFinlH 3: 191 (1546). HH XIII. 1: 265 (1566).
d) i uttr. göra heder åt (ngn l. ngt), förr äv. göra (ngn l. ngt) heder (jfr 5 b).
α) (†) betyga sin vördnad l. aktning för (ngn l. ngt), utmärka (ngn l. ngt), giva (ngn l. ngt) sin ”honnör”; äv. i fråga om yttre hedersbevisning (gm bugande, militär honnör o. d.). Wackra Seeder gör jag Heeder. Columbus BiblW K 1 a (1676). Hans Kongl. Höghet Cron-Prinsen, och de andre Kongl. Prinsarne, giöres samma heder, som Kongl. Maj:t. PH 5: 3148 (1751). Fahlcrantz 7: 68 (c. 1835, 1866).
β) (ngt vard.) visa sig uppskatta (mat o. dryck), taga duktigt för sig av (mat o. dryck). Göra heder åt anrättningen l. anrättningarna l. maten (förr äv. göra Guds gåvor heder). Dalin Vitt. 6: 347 (c. 1762). Också gjorde vi heder åt anrättningen, det vill jag lofva. Ödman Reseb. 109 (1907).
e) i best. form med determinativ bestämdhet; särsk. i sådana uttr. som visa l. göra (ngn) den hedern (förr äv. den heder) att osv., mottaga hedern att osv.; äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. den hedern vederfors (förr stundom skedde) honom att osv.; äv. bildl.; äv. ironiskt; stundom svårt att skilja från 6. Brahe Kr. 25 (c. 1585). Som han var Konungens svåger, så skiedde honom den hedren, at öfver honom bars en himmel. Dalin Hist. III. 1: 183 (1761). Bud skickades till våra grannar .. att göra oss den heder midsommarafton vid en skål bär och mjölk passera midsommarnatten att dansa kring stången. Tersmeden Mem. 4: 178 (1763). Ingen, som hade eller trodde sig hafva något anseende att mista, ville mottaga ”hedern” att blifva .. (partiets) chef. VL 1896, nr 304, s. 2.
f) (numera mindre br.) i sådana uttr. som den ena hedern är den andra värd, den ena hedern mot den andra o. d., för att beteckna reciprocitet i fråga om hedersbevisningar; äv. [möjl. eg. utgående från 14] oeg.: lika mot lika. Man plägar säga: den ena hedern är den andra wärd. MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 103. (Sv.) Den ena hedren emot den andra, (fr.) à beau jeu beau retour, à la pareille. Weste (1807). Östergren (1927). jfr (†): Heeder wil medh heeder möthas. Grubb 317 (1665).
4) [ytterst efter it. per onore di qualcuno, sannol. eg.: till räddande av ngns heder (i bet. 10). Det på grund av interventionsförfarandets ytterliga sällsynthet mycket ovanliga sv. uttr. synes närmast utgöra en översättning av t. zu ehren des ausstellers o. d., varvid ehren sannol. uppfattats i bet.: bevisande av heder (i bet. 3). — Jfr HONORERA, HONORANT, HONORAT] (i växelrätten) i uttr. till heder (för ngn) l. till ngns heder, för att beteckna protesterad växels godkännande (utan i densamma meddelat uppdrag) av intervenient för ngn viss växelintressents räkning. Acceptera, godkänna en växel till heder för ngn l. till (ngns) heder. Accept, intervention till heder. Stiernman Com. 3: 844 (1671). SFS 1880, nr 15, s. 15.
5) förhållandet att ngn gm ngt visst framstår i en glansfull dager (ss. högtstående l. förnäm l. betydande l. utmärkt l. förtjänstfull o. d.) l. är l. gör sig förtjänt av beröm l. erkännande l. har orsak l. anledning att känna sig stolt (l. åtminstone att icke blygas); äv. konkretare, om beröm l. erkännande som anses böra tillkomma den som utfört ngt förtjänstfullt. Lända (förr äv. stå l. tjäna) ngn till (stor, förr äv. märklig) heder, stundom till ngns heder. Räkna ngn ngt till heder, räknas till heder för ngn, stundom uttyda ngt till ngns heder. Få hedern för ngt. Giva ngn hedern för ngt. Thet wore föga heder medh, bäre Konunga nampn på någen herredagh i fremmande Konunge Rijke, och icke haffua heelt sidt eget Rijke inne. Svart G1 89 (1561). (Det) länder .. (Birger Jarl) til märkelig heder, at under sin Regements förvaltning hafva uppehållit Regeringens lagliga myndighet, emot både hierarchiska och aristocratiska försök. Schönberg Bref 1: 115 (1772). Jag hade .. tänkt af mitt nyväfda tyg göra rara kläder åt Johan och mig till söndags, för det är en heder när man sitter i kyrkan. Almqvist Grimst. 32 (1839). Det borde .. räknas .. till heder för den bildade att arbeta med sina händer. De Geer Minn. 2: 281 (1892). — särsk.
a) i uttr. hava l. få heder av ngn l. ngt, för att beteckna att ngn l. ngt (gm sin beskaffenhet l. sitt beteende o. d.) kastar glans över en l. gör en förtjänt av beröm l. erkännande l. åtminstone icke ger en orsak l. anledning att blygas. G1R 9: 4 (1534). Af tockit (dvs. av malt o. mjöl i lårarna) hafver almogen myckit större heder, en af mange dyre kleder. RA 1: 496 (1546). Jag vill att du skall hafva heder af din lärjunge. Almqvist DrJ 313 (1834). Jag hade heder af arrangerningen. Jolin MSmith 57 (1847). Han (dvs. spelmannen) kom åkande i egen schäs ... Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte, att detta var en spelman, som han kunde ha heder av. Lagerlöf Saga 161 (1908).
b) i uttr. göra ngn l. ngt heder l. heder åt ngn l. ngt (jfr 3 d), kasta glans över ngn l. ngt, vittna om ngns l. ngts goda beskaffenhet l. duktighet o. d., giva ngn l. ngt orsak l. anledning att vara stolt l. åtminstone att icke blygas. Det gör hans hjärta heder l. heder åt hans hjärta. Det gör er föga heder. PH 5: 3305 (1752). Mången nordens son har i det främmande landet gjort heder åt sitt fosterland. Sander i 3SAH 6: 19 (1891). (Ihres) dialektordbok, som .. icke gör sin berömde utgifvare stor heder. Noreen VS 1: 272 (1904). — särsk. närmande sig dels bet.: göra skäl för (ett namn), dels (numera mindre br.) bet.: motsvara de förväntningar som följa med (en rekommendation o. d.). Jag ska' bjuda till på alla sätt att göra heder deråt (dvs. åt rekommendationen). Knorring Torp. 2: 89 (1843). Hunden hette ”Thasso” och gjorde heder åt sitt namn, som betyder slagskämpe. Cederschiöld Riehl 2: 51 (1878).
c) i uttr. med heder, på ett sätt varav man har heder. Med heder bestå i ett prov l. genomgå en examen o. d. Bära sina år med heder, vara ungdomlig för sin ålder. (Om) han publice .. giorde sitt prof medh disputerande och dätt medh heder och nytta förrättade. Rudbeck Bref 39 (1666). Jag bär mina två och femti (år) med heder. Jolin Mjölnarfr. 33 (1865). Rundgren i 3SAH 2: 24 (1887).
d) (†) i uttr. inlägga heder genom ngt, inlägga ära genom ngt. Block Progn. 3 (1708).
e) i sådana uttr. som ngn till heder och ingen skam, för att beteckna att ngt länder ngn till heder l. att man säger ngt för att giva ngn ett erkännande; äv. säga ngt till ngns heder o. d., säga ngt för att giva ngn ett erkännande. Till patronens lilla heder måste vi bekänna, att (osv.). Knorring Torp. 2: 76 (1843). Vare det sagdt den rättskaffens gamla frun till heder och ingen skam. Topelius Vint. I. 1: 4 (1880). ”N. N. är mitt namn, / Mig till heder och ingen skam. / Det blef mig i dopet givet, / Och i lifsens bok inskrifvet. NordTBB 1918, s. 84 (c. 1890; ägaruppgift i bok); jfr SvExlibrT 1912, s. 10. Auerbach (1909).
6) omständighet l. handling l. beteende varigm det faller glans över ngn l. varigm ngn utmärker sig l. ter sig ss. utmärkt l. förtjänstfull o. d. l. varöver han är l. har orsak att känna sig stolt; äv. ironiskt; i best. form stundom svårt att skilja från 3 e. Then Fromheet, Kyskheet, Dygd, then alla goda Seder / Försmådde, ok hölt Skam ok Odygd, för en Heder. Lucidor (SVS) 319 (1673). At man knapt såg på honom, mindre räknade honom till last, at (förut) hafva beröfvat sällskapet hedren af sin närvaro. Tessin Bref 1: 75 (1751). Åh, din kruka! du är så rädd. Det är ingen heder, at ge dig et kok stryk. Envallsson Cass. 18 (1784). Fritänkare jag nämns, det är min heder, / Friboren är jag, och jag tänker fritt. Runeberg 2: 119 (1848). Hertigen löste honom (dvs. Bellman) icke ut ur häktet; den hedren lemnade han åt ett par beundrare af Bellmanssången. Ljunggren Bellm. 58 (1867). — särsk.
a) (†) i uttr. hava l. få den hedern att bekomma l. l. göra l. vara ngt, hava l. få den äran att osv. ÅgerupArk. Brev 11/9 1743. VDAkt. 1760, nr 75. Ehuru jag eij har den hedren vara af herr Lagmannen personl. kjänd. ÅgerupArk. Brev 4/12 1763. Aderton ark äro nu tryckta af mit opus, så att jag har något hopp att innan October få den hedren öfversända exemplar up (till Sthm). Florman BrefRetzius 41 (1830).
b) i uttr. göra sig en heder av ngt (jfr 13), betrakta ngt ss. hedrande l. ärofullt (så att man vinnlägger sig därom l. ägnar sig däråt), sätta en ära i (ngt); numera bl. (mindre br.) i förb. med inf.; förr äv.: skryta med (att hava gjort ngt). Några hundrade åhr förut (dvs. före Erik den heliges tronbestigning) hade de dygdigaste i Norden giordt sig en heder af Siöröfveri, at härja i främmande länder. Dalin Hist. 2: 102 (1750). Utom att sådana arrestanter .. vanligen hemkomma mer förderfvade och förhärdade än de förr voro, göra de sig en heder utaf att hafva varit ute i verlden. Læstadius 1Journ. 454 (1831). Fahlcrantz 4: 158 (1865).
7) (i sht i högre stil) konkret: vad som kastar glans över ngn l. ngt, prydnad; i uttr. (vara, bliva) en heder för ngn l. ngt l. ngn l. ngt en heder, äv. (i sht i poesi) ngns l. ngts heder; numera nästan bl. om person. En Brud af ädla Seder, / Som bli'r sin Man en heder. Frese VerldslD 71 (1718, 1726). Den bladiga Lucern, de plöjda ängars heder. JGOxenstierna 2: 30 (1796, 1806). Kom, Orientens vän, och Nordens heder, / du man från fabelns glömda dar af gull. Tegnér (WB) 3: 106 (1820; om M. Norberg). Han är en heder för samhället. Björkman (1889). Wulff Leopardi 62 (1913). — jfr BORDS-, BRUD-HEDER.
8) handling(en) att ståta o. d. l. förhållande(t) att vara fin l. präktig o. d.; numera bl. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i uttr. till heders, till fint bruk, (till bruk) vid festliga tillfällen (sön- o. helgdagar o. d.). Om man vil hafva dem (dvs. kalvfötterna) til heders, så ser det bäst ut at koka dem uti skirt smör. Warg 128 (1755). Qvinfolken (i Floda hava) gröna tröjor till heders, men svarta i dagligt bruk. Hülphers Dal. 320 (1762). Det kan ej brukas til heders. Weste (1807). Den steken, som en skall ha till heders, den skall en inte skämma. Landsm. XI. 2: 10 (1896; ordspr.). — särsk. (†) i uttr. stoffera l. bekläda l. reparera o. d. (ett rum) till heder l. hedern, upputsa osv. (ett rum) så att det blir (någorlunda) fint l. präktigt. (Skrivarnasrum) må Landzhöffdingen någorlunda till hedren stoffera och bekläda. LReg. 207 (1635). Därs. 236 (1648). Anm. till 8. Till denna bet. ansluter sig sannol. det uttr. till heder som i ä. bibelöversättningar (Bib. 1917 återgiver uttr. med: till hedersamt bruk) användts ss. översättning för grundtextens εἰς τιμήν på följande ställen i NT: Haffuer icke en Pottomakare macht at göra aff en klimp itt kaar til hedher, och thet andra til wanhedher? Rom. 9: 21 (Bib. 1541; NT 1526: till prijs). Men vthi itt stoort hws, äro icke allena gyllene och silfffaat, vthan jemwel träfaat och leerfaat, och somligh til hedher, och somligh til wanhedher. 2Tim. 2: 20 (Bib. 1541; NT 1526: till prijs).
9) [efter motsv. anv. av lat. honor, honos] (†) skönhet, fägring, behag. Men huru stort beröm the fagra orter få, / Så äro the likwäl (thet måste wij tilstå) / En skugge och eij meer moot Paradisets heder. Spegel ÖP 15 (1705).
10) [utvecklat ur 1] om det förhållande att man bevarar ett godt anseende l. åtnjuter anseende för att hålla måttet (särsk. i moraliskt avseende), godt namn o. rykte; äv. om känsla av personligt värde l. om anspråk på att uppfattas l. bemötas ss. fullvärdig i moraliskt avseende l. på ett för känslan av personligt värde icke kränkande sätt; i sht förr äv. om det allmänna sätt varpå man bedömes l. aktas med hänsyn till sina moraliska egenskaper l. sin vandel. Försvara (förr äv. fria) ngns (sin) heder. Bevara (förr äv. förvara) l. förlora l. mista sin heder. Angripa, kränka (förr äv. förkränka) ngns heder (och ära). Beskyllningar som gå på (ngns) heder och ära. Taga heder och ära av ngn (i sht vard.). På ingen sidhen skulle theris heder eller ære .. forkrenkies. G1R 4: 295 (1527). Dryckenskap är eenne menniskio skadeligh til hennes heder och ähro. LPetri Dryck. D 1 b (1557). Ganska illa se the sig före, som intet äro om ett gott namn: the hafwa ock hedern, the hafwa ock froman ther effter. Swedberg Cat. 122 (1709). Gå .. (någons) ord å (domarens) heder och ära; böte dubbelt, och miste äran. MB 18: 8 (Lag 1734). Af allt hvad oss i verlden tillhör, är hedern mest dyrbar. Franzén Pred. 2: 124 (1842). Gubben är road af skandaltidningarna och tycker om, när de taga heder och ära af folk. PT 1902, nr 146 A, s. 3. — jfr TJÄNSTEMANNA-, VAN-HEDER m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr. för bedyrande att man lämnar sanna uppgifter l. att man skall hålla ett löfte l. en överenskommelse. På heder och ära. På l. vid min heder. På heder och samvete, äv. på tro och heder l. på heder och tro. G1R 1: 4 (1521). Jag kan försäkra Hr Kongl. Secreteraren på min heder, at (osv.). Höpken 1: 415 (1771). Skriftlig försäkran på heder och samvete. SFS 1920, s. 967.
b) i uttr. med heder, med bibehållen ära. Gå ifrån ngt med heder (jfr 5 c). Med heder draga sig ur spelet (jfr 5 c). Nordforss (1805). Auerbach (1909).
c) (†) i uttr. hindra ngn i hans heder, skada ngns goda namn och rykte. Ingen må honom, som sigh lydachtigt skriftadt hafwer, thetta wijta eller förbråå, myckit mindre hindra i sin heder, handteringh och wälferd. KOF II. 2: 103 (c. 1655).
d) (†) frejd (se d. o. 1 slutet). Schroderus Os. 1: 670 (1635). (Konungen äger) återgifwa dem som til ährerörige böter sakfälte, eller och wanbördige äro, deras heder, om de den nåden förtiena. RF 1720, § 2; jfr RF 1809, § 25 (: ära).
11) (i sht i högre stil; jfr dock b) om det förhållande att man handlar l. är mån om att handla på ett i moraliskt avseende fullvärdigt sätt; rättskaffenshet, rättrådighet, hederlighet; särsk. med tanke på att man icke gör sig skyldig till svek l. bedrägeri. Hederns fordringar. Handla efter l. följa hederns bud. En man av heder. Ej frugtan eller hopp, men hedren är dit band. Gyllenborg Bält 31 (1785). Gammal Göthisk Heder. Kellgren 3: 205 (1792). Af mod, af kraft, af guldren tro och heder / Fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var. Runeberg 2: 113 (1848). Har du .. förlorat alla begrepp om heder, min vän? Strindberg RödaR 205 (1879). Tro och heder (bona fides) i avtal är en ledande grundsats i den romerska obligationsrätten. Flodström SvFolk 496 (1918). — särsk.
a) (föga br.) i uttr. med heder, på ett hederligt sätt. Han hoppades pris för sin gullhög, / Liksom den varit med heder förvärfd. Adlerbeth HorSat. 58 (1814).
b) (vard.) i uttr. hava (någon) heder i sig (jfr 14 a), vara hederlig; numera bl. (vard.) i nekande o. därmed jämförliga satser. Om han har någon heder i sig, betalar han mig på dagen; jfr 14 a. Linné Bref I. 2: 347 (1773); möjl. till 14. Auerbach (1909).
12) om kvinnas (anseende för) oförvitlighet i erotiskt (sexuellt) avseende. Friidde (dvs. försvarade) hennes heder med vi mendt (dvs. sex män). JönkTb. 159 (1548). Lindfors (1815). Trots alla böner, trots allt mitt lockande, bevarade (hon) sin kvinnliga heder. Wulff Petrarcab. 277 (1905).
13) [utvecklat ur 6 b o. 10] (numera mindre br.) om handlingssätt l. uppgift som man icke kan frångå l. släppa utan att (tro sig) förlora i aktning l. utan att förlora sin självaktning; hederssak; i uttr. göra sig en heder av ngt (jfr 6 b) l. sätta sin heder i ngt. Derföre giör hvar och en af de väljande sig en heder utaf, at välja (till landtmarskalk) en redelig .. Man. Oelreich 579 (1755). Östergren (1927).
14) (†; jfr dock a o. b) förhållandet att man handlar i överensstämmelse med det passande l. tillmötesgår andras fordringar l. önskningar; hänsyn till l. uppfattning av det passande, anständighet; äv. i uttr. med all heder, på ett sätt som är i full överensstämmelse med det passande. Vthi .. Badstugur .. warder .. orenligheet .. afftwagit ... Ther doch för heeder (ährligheet) skull, skörten och badhlakan hafwa sit rum. Schroderus Comenius 580 (1639; lat.: honestatis ergo; t.: Erbahrkeit halber). Mina björnar! samlen eder, / Hvita handskar hvar person, / Svarta kläder med all heder, / Och i näfven en citron: / Samlen eder, till att följa / Och att bära tyst min bår. Bellman 4: 49 (1791). — särsk.
a) (vard.) i uttr. hava heder i sig (jfr 11 b); numera bl. i nekande o. därmed jämförliga satser. Han har icke haft den hedern l. så mycket heder i sig att han sökt upp sin gamle släkting. Berndtson (1880).
b) (numera knappast br. utom i ssgr) i gen. sg. ss. attributiv bestämning till ett substantiv l. ett pronominellt tilltalsord (jfr 2 b): som vet det passande; tillmötesgående; hygglig; förträfflig. Kongl. M:t är en heders kung och jag kan alldrig vara otacksam. CAEhrensvärd Brev 1: 203 (1790). Tack, heders Askelöf, för ditt bref. BrefNSkolH 71 (1810). Heders du. Wennerberg Bref 1: 214 (1849). Heders gamle vän! Därs. 2: 222 (1861).
15) (†) närmande sig l. övergående i bet.: frikostighet, generositet. Man lönar, som man hedren har. Frese AndelD 63 (1726); jfr 14. (Tionden utgår) efter gifvarens heder och blotta godtfinnande. Ahlquist Öl. 1: 367 (1822); jfr 11. — särsk. i uttr. veta l. visa sin heder, visa ett givmildt sinnelag; vara frikostig l. ”spendersam”. VDAkt. 1707, nr 744. Drängen förährade, silffsked, Ring och något mehra effter wanligheeten, Pijgan deremot wijste och sin heder. Därs. 1715, nr 107. Tag nu fram något at tractera med och vis Er heder. TörngrenMål. 217 (1801). Nu skall väl jag visa min heder med lämpliga brudgåfvor. Livijn 1: 59 (c. 1806).
Ssgr: A (numera bl. i -LÖS, -VÄRD o. -VÄRDIG(HET)): HEDER-LÖN, se B.
(1, 3, 10) -LÖS. [fsv. heþerlös] som är utan ära, som icke åtnjuter aktning, som icke hedras; i det från fsv. (HälsL) upptagna, ngn gg (i sht i högre stil) förekommande uttr. den som agalös (förr äv. som agalöst) lever (och lagalös), han hederlös dör. Swedberg Schibb. 337 (1716). Kjellström HälsL 1 (1909). Koch GudsVV 1: 21 (1916). Jfr B.
-SJUKA, -STYCKE, -STÄLLE, se B.
(1) -VÄRD, adj. (heder- 1665 osv. heders- 17641905) [fsv. hedhervärdher]
1) aktningsvärd, respektabel; ofta (numera i sht arkaiserande) ss. hedrande epitet för personer av ngn bestämd samhällsställning (ss. bönder l. köpmän); jfr HEDERLIG 1, HEDERSAM 1. VDAkt. 1666, nr 215. I Hedervärde Folck, som E'r med Handel nären. Frese VerldslD 59 (1717, 1726). Hedervärt av så'nt folk att kunna uppfostra sina barn, som de gjort. Gillner Bergenkr. 151 (1923). jfr EWigström i Landsm. VIII. 2: 39 (1891). särsk. (förr) om (medlem av) bondeståndet vid riksdagen. HSH 1: 287 (1743). Presteståndet helsar det hedervärda bondeståndet välkommet till dess vigtigaste .. öfverläggningar och värf. Thomander 3: 47 (1856). jfr (skämts.): De hedervärde hade plenum i tisdags. SöndN 1866, nr 21, s. 3.
2) oeg.
a) (†) aktad, ärad; äv. med anslutning till HEDER, sbst.2 5: ärofull, hedrande, hedersam. Hr Novallij Hederwärda breff. VDAkt. 1678, nr 91. Mellin Nov. 1: 158 (1865).
b) (tillf.) med anslutning till HEDER, sbst.2 5 o. 14: varav man har heder, ordentlig, anständig, hederlig (se d. o. 5). Nu då det gäller att få henne i jorden på ett hedervärt sätt. Schildt Hemk. 203 (1919).
(1) -VÄRDIG. [fsv. heþervärþogher]
1) (numera bl. tillf.) aktningsvärd, respektabel; jfr -VÄRD 1. Wollimhaus Ind. (1652). Backman Reuter Lifv. 2: 176 (1870).
2) (†) = -VÄRD 2 a. Mz sin hederwärdige præsentz (dvs. närvaro). VDAkt. 1653, nr 198. Därs. 1664, nr 167.
Avledn.: hedervärdighet, r. l. f. (tillf.) till -VÄRDIG 1: aktningsvärdhet, respektabilitet. Ett lager av småborgerlighet och falsk hedervärdighet. Olson JanP 33 (1918).
B: (4) HEDERS-ACCEPT. (i växelrätten) accept till heder. Jungberg (1873).
(4) -ACCEPTANT. (i växelrätten) honorant. Jungberg (1873). Lignell (1916).
(3) -ACCESSIT. särsk.: det slag av Sv. akademiens accessit som förr (senast 1860) gavs åt skrift som ansågs nästan likvärdig med den som fått stora priset. SAD 1: 405 (1789). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 395 (1916).
(10) -AFFÄR. (i sht i fråga om ä. l. utländska förh.) mellanhavande uppkommet därigenom att ngn anser sin heder hava kränkts; jfr -SAK 1. Hagberg Shaksp. 2: 48 (1847). Auerbach (1909).
(11) -BEGREPP. begrepp om heder (vad hedern fordrar, vad hederlighet är). Enligt l. efter vanliga hedersbegrepp. NF 6: 825 (1882).
(3, 5) -BENÄMNING. (numera mindre br.) jfr -TITEL. Frey 1848, s. 137. NF 4: 636 (1881).
(3) -BETYGELSE. hedersbevisning; särsk. om sådan som åstadkommes genom yttre medel; i sht i pl. Med, under (stora, militära) hedersbetygelser. Lind (1749; under ehrbezeigung). SDS 1930, nr 186, s. 14.
(3) -BEVISNING. bevisande av heder; numera vanl. konkretare, om enskild akt l. ett speciellt slag av dylik handling; jfr -BETYGELSE. HSH 3: 158 (c. 1675). De utmärkta hedersbevisningar .. som alla Magter liksom täflat at gifva (ministern). SP 1792, nr 192, s. 3. SDS 1930, nr 186, s. 14.
(3) -BORGARE. (i fråga om utländska förh.) person åt vilken en stads myndigheter ss. en utmärkelse tilldelat borgarrätt. Björkman (1889). Sabatier blev hedersborgare i Assisi. SvTeolKv. 1928, s. 159.
Avledn.: hedersborgarskap, n. (P. G. Nylén blev) 1862 hyllad med hedersborgarskap i Lübeck. 2NF 37: 863 (1925).
(14 b) -BRODER l., vanl., -BROR. (ngt ålderdomligt) ss. tilltalsord; jfr -VÄN o. BRODER 8. BrefNSkolH 127 (1810). Hedersbror! SöndN 1862, nr 18, s. 2 (överskrift i brev). Nordström Landsortsb. 156 (1911).
(3) -BÄNK. bänk reserverad för person(er) som man vill hedra. SAD 1: 421 (1789). Ljunggren SAHist. 1: 50 (1886).
(1, 3, 5) -DAG. dag som är ärofull för ngn; dag som medför stor ära l. heder för ngn; bemärkelsedag på vilken ngn (bör) hedras l. hyllas l. firas. Sahlstedt (1773). Tanken på att göra en viss dag på året till en gemensam nationell hedersdag för mödrarna. 2NF 37: 606 (1925; i fråga om mors dag). särsk. (numera bl. bygdemålsfärgat): bröllopsdag; bröllop. SthmSkotteb. 1522, s. 248. G1R 16: 765 (1544). Nils Krwmme hultt sitt bröllop och hedhers dag med erlig och welbijrdig jungffrw Margrett Tomassz dotther. BtFinlH 3: 430 (1559). FolklEtnSt. 2: 13 (1917).
(3) -DIPLOM. diplom varigenom ngn tillerkännes hedersomnämnande vid utställning o. d. HforsD 1875, nr 223, s. 2. LAHT 1901, s. 231.
(3) -DOKTOR. person vilken ss. hedersbevisning (”honoris causa”) erhållit doktorsvärdighet (utan föregående disputation). Filosofie osv. hedersdoktor. NF 3: 1332 (1880).
(10) -DOMSTOL~02 l. ~20. [efter t. ehrengericht] (i fråga om utländska förh.) inom ngn bestämd kår (ss. officerare, läkare, advokater) upprättad domstol som upptager till behandling vissa (under vanlig domstol icke hänskjutbara) mål och angelägenheter som röra kårens anseende resp. ”hedersaffärer” mellan olika kårmedlemmar o. d. KrigVAH 1829, s. 272. BonnierKL (1924).
-DRÄKT.
1) (numera föga br.) till 2: dräkt som utvisar ngns rang l. värdighet l. (höga) sociala ställning. Dalin (1852). Lindberg Hârûn 73 (1900).
2) (†) till 8: högtidsdräkt. Tiderus GrLat. 63 (1626). Manfolkets hedersdrägt (i Kusamo i Finland) är en grå Valmars-kaftan. VetAH 1772, s. 232.
(14 b) -FAGOTT, m. (vard.) ”hedersprick”. SD 1900, nr 143, s. 6.
(3) -FANA. mil. jfr -STANDAR. Hazelius Förel. 67 (1839).
(11, 14 b) -FOLK. (numera knappast br.) hederligt och rättskaffens folk (se d. o. 3); (utmärkt) hyggligt l. förträffligt folk. Lidner 2: 77 (1783). Högberg Fåg. 58 (1912).
(11, 14 b) -FRU. [fsv. heþersfru, vördnadsvärd kvinna] (numera knappast br.) hederlig o. rättskaffens fru; (utmärkt) hygglig l. förträfflig fru. Tersmeden Mem. 2: 56 (1734). Gumman Noach, Gumman Noach var en hedersfru: / Hon gaf man sin dricka. Bellman 4: 80 (1791). Atterbom Minn. 557 (1819).
(2) -FÖRMÅN. (†) företräde l. förmån i fråga om rang l. värdighet; förmån som tillerkännes ngn på grund av l. för att framhäva hans rang l. värdighet. 2RARP I. 2: 149 (1720). Carlstedt Her. 2: 313 (1833).
(14 b) -GOSSE. (vard.) ”hederspascha”; jfr -POJKE. Hagberg Shaksp. 11: 177 (1851). Fahlcrantz Kyrkoh. 89 (1907).
-GRAD.
1) (†) till 2: (grad av) värdighet, rang(ställning). Brask Pufendorf Hist. 15 (1680; möjl. två ord). Carlstedt Her. 1: 255 (1832). särsk. om lärdomsgrad vid universitet; jfr 2. Carl XI (1697) hos Annerstedt UUH II. 1: 360. Hammarsköld SvVitt. 2: 47 (1819).
2) till 3: ss. hedersbevisning utdelad lärdomsgrad vid universitet. 2NF 16: 364 (1911). Därs. 36: 427 (1924).
-GUBBE.
1) (†) till 1 o. 2: ansedd o. förnäm gammal man. En gammal bock förmätit trodde, / För det han yfvig haka bar, / At han en hedersgubbe var. Dalin Vitt. II. 6: 165 (1752).
2) (i sht vard.) till 11 o. 14 b: hederlig o. rättskaffens gammal man; (utmärkt) hygglig l. förträfflig gammal man; äv. (skämts.) i utvidgad anv.: ”hederspascha”. Posten 1768, s. 264. Abraham, den hedersgubben, / Fick i sina unga år / Vacker hustru som en vår. Bellman 4: 83 (1791). Fries 2Linné 2: 334 (1903).
(11, 14 b) -GUMMA. (i sht vard.) jfr -GUBBE 2. Envallsson AllaNögda 41 (1782). Sofia Brenner, ”hedersgumman”. Ljunggren i 2SAH 41: 276 (1866). Östergren (1927).
(3) -GÅVA. [fsv. hedhersgava] gåva som man giver ngn ss. en hedersbevisning (särsk. på en hedersdag); förr särsk. om bröllopsgåva som bruden fick av brudgummen (jfr MORGONGÅVA) l. som brud l. brudgum fick av sina föräldrar. Jer. 2: 32 (Bib. 1541). För:de H(ustr)v Anna schall bekomme och behalle vtaff obyten deel sine Morgengåffuer och Hedersgåffuer. SthmTb. 24/10 1573. På begäran göras av konstnärerna Gate och Hald förslag till hedersgåvor, anpassade efter visst prisläge. SvD(B) 1927, nr 183, s. 2.
(3) -GÄST. gäst som man visar l. anser sig böra visa särskild heder; särsk. om den förnämsta gästen vid en bjudning; äv. om gäst till vars heder man anordnat en festlighet. VetAH 1803, s. 272. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 182 (1868). Till hedersgästernes ära afsjöngos verser. Wisén i 3SAH 4: 181 (1889).
(8) -KLÄDER, pl. (†) högtidskläder. KyrkohÅ 1914, s. 427 (1631). Reuterdahl SKH 1: 292 (1838).
(8) -KLÄNNING. (†) högtidsdräkt (för man l. kvinna). JmtFmT 1: 47 (c. 1545). Sahl. Mannens Gångh- och Heders Klädningar. BoupptSthm 22/1 1668. Hülphers Norrl. 4: 55 (1779). Schulthess (1885).
(14 b) -KNUBBE. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ”hedersknyffel”. Modin Dikt. 114 (1878).
(14 b) -KNYFFEL. (vard., skämts.) (utmärkt) hygglig man; ”hederspascha”. Hagberg Aristoph. 31 (1834). Alla tyckte ”bror S.” var en utomordentligt hygglig karl, en riktig ”hedersknyffel”. Ödman StudM 54 (1891).
(3) -KOMPANI. (icke i militärt fackspr.) honnörskompani. GHT 1896, nr 132 A, s. 2.
(3) -KRANS. (numera i sht i vitter stil) myrten- l. lagerkrans o. d. som ngn får ss. en hedersbevisning (belöning); förr äv. (med anslutning till HEDER, sbst.2 12) om brudkrans; jfr -SKRUD. Lind (1749; under verwircken). Rundgren Minn. 1: 40 (1851, 1870). särsk. mer l. mindre bildl.; jfr -KRONA 1 b. Det skulle likväl felats ett blad i Hagas hederskrans, om (osv.). Crusenstolpe Mor. 5: 103 (1843). Genberg VSkr. 1: 2 (1859).
-KRONA. [fsv. hedherskrona]
1) till 3.
a) (numera knappast br.) i eg. anv.: krona (krans) som ngn får ss. hedersbevisning, till ett vittnesbörd om sina bragder l. förtjänster. Swebilius SGHelmfeldt C 2 a (1678).
b) (i vitter stil) mer l. mindre bildl.; särsk. med anslutning till HEDER, sbst.2 1, 5 o. 6, om ngt som kastar glans över ngn l. kommer ngn att framstå i en ärofull l. vördnadsvärd dager: ärekrona. Gråå håår äro een hedhers krona. Ordspr. 16: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: ärekrona). Cavallin (o. Lysander) 53 (1887).
2) (vard., numera knappast br.) till 14 b: ”hederspascha”; äv. ironiskt. Du är en hederskrona. Blanche Våln. 340 (1847). SDS 1882, nr 117, s. 2.
(10, 11) -KÄNSLA. månhet om att handla så att man förvärvar l. gör sig förtjänt av aktning l. bevarar sin självaktning; känsla av vad hedern fordrar; äv. (numera föga br.): ambition. Sakna hederskänsla. En falsk hederskänsla. LittT 1797, s. 98. Om ingen annan orsak, borde i sanning blotta hederskänslan ålägga oss ihärdighet. Kolmodin Liv. 2: 156 (1832). Väcka och uppodla denna ekonomiska hederskänsla, som så sorgligt tycks brista hos många af våra vuxna män och qvinnor. PT 1908, nr 24 A, s. 3. Östergren (1927).
(3, 5) -LEDAMOT~102 l. ~200. [jfr nylat. membrum honorarium] person som man, för att visa honom en heder l. för att gm honom framstå i en glansfull dager, invalt ss. extra o. i rang framför vanliga medlemmar stående ledamot i ett sällskap, en nationsförening o. d. IT 1791, nr 82, s. 2. Värmlands nation. Förste Hedersledamot: H. M. Konungen. LUKatal. 1930, v.-t s. 154.
(3) -LEGION. [efter fr. légion d'honneur] år 1802 av Bonaparte stiftad fransk orden för belöning av militära o. civila förtjänster; äv. om ordenstecknet. SC 2: 98 (1821). Cederschiöld Kerg. 38 (1917).
(1, 3) -LYSTNAD. [jfr fsv. hedhersluste, ärelystnad] (†) ärelystnad; fåfänga. Dalin Arg. 1: 218 (1733, 1754). LBÄ 2—3: 22 (1797).
(10) -LÖFTE. (numera mindre br.) på heder avgivet löfte, hedersord. Leopold (SVS) II. 1: 11 (1775). NordT 1885, s. 258.
(1, 3) -LÖN. (heder- 1682. heders- 1803) (†) ära l. berömmelse l. hedersbevisning(ar) ss. lön för ngt. Sylvius Curtius 374 (1682). Rutström i 2SAH 3: 243 (1803).
(10, 11) -LÖS. som saknar hederskänsla l. vittnar om att ngn saknar hederskänsla; moraliskt mindervärdig, oredlig. Snellman Gift. 1: 70 (1842). Kan man tänka sig något mera ekonomiskt hederslöst, något mera moraliskt depraverande! Tenow Solidar 3: 169 (1907). Jfr A.
Avledn.: hederslöshet, r. l. f. Tenow Solidar 3: 145 (1907).
-MAN, m.
1) (†) till 1 o. 2: ansedd l. aktad o. ärad man; man i hög social ställning, av hög rang. Swedberg Ungd. 432 (1709). At then blir hedersman, som ägde ei ett doft. Kolmodin QvSp. 1: 169 (1732). Malmborg Barclay 823 (1740).
2) till 11 o. 14 b: (utmärkt) hederlig l. rättskaffens man; stundom med bibet. av enfald l. småborgerlighet o. d.; äv. (i sht ngt vard.): hygglig man, ”hederspascha”. En hedersman av gamla stammen. Gubben Noach, Gubben Noach var en hedersman. Bellman 4: 80 (1791). På fåfängans marknad är titeln världsman den högsta utmärkelsen, ordet hedersman snarast en smula blamerande. Hagberg VärldB 14 (1927).
(3, 5) -MEDLEM~20 l. ~02. (mindre br.) jfr -LEDAMOT. Beskow i 2SAH 32: 55 (1859). Nyblom i 3SAH 5: 192 (1890).
(jfr 2 b) -MÅG. (†) ansedd måg? Vid .. (Lennæus') död begär menigheten att få ”en vacker och skicklig prestman”, som konserverade Lennæi hus, .. ”anten Ericus, sonen i huset, eller hedersmågen Stuuth ..”. Hagström Herdam. 4: 150 (cit. fr. c. 1686). Lenngren (SVS) 2: 347 (1796).
(3) -MÅLTID~20 l. ~02. (numera föga br.) (fest)måltid l. bankett anordnad till ngns ära. Möller (1790). SDS 1899, nr 12, s. 2.
-NAMN. [fsv. heþersnampn]
1) till 1, 3 o. 5: hedrande namn, namn som man tilldelat ngn för att hedra honom; äv. (numera knappast br.): lysande l. (högt) aktat l. aktningsvärdt namn, namn som man icke behöver skämmas för. Kalff AUggla D 3 b (1643). (Svea) Hvars heders Namn är känt kring hela vida jorden. Nordenflycht Svea 5 (1746). Guicciardinis häfdateckning präglas af en tillförlitlighet, en frihet från förutfattade meningar (osv.) .., som förvärfvat honom hedersnamnet den förste moderne historikern. 2NF 10: 550 (1908).
2) (†) till 2: titel som anger (hög) samhällsställning. Med en stor Bokstaf (skrivas) .. Heders- och ämbets-namn. Giese Sprachm. 1—3: 456 (1730). Felde TySpr. 12 (1734).
(3) -OMNÄMNANDE~0200, n. [jfr fr. mention honorable] erkännsamt omnämnande ss. (lägre slag av) utmärkelse vid pristävlan. Svedelius Lif 340 (1887). KatalIndUtstSthm 1897, s. 103.
-ORD.
1) (†) till 1 o. 3: lovprisning, beröm; komplimang. Lucidor (SVS) 377 (1674). Lind (1749; under ehren-wort).
2) till 10: på heder avgivet löfte l. försäkran; jfr -LÖFTE. Giva sitt hedersord på ngt. (Det är) Aldeles sant och vist uppå mitt heders-ord. Bellman Gell. 102 (1793). (Den norske officeren) uppgaf — på hedersord — att (osv.). Tegnér Armfelt 3: 164 (1887).
(14 b) -PAMP. (vard., skämts.) jfr -PASCHA. Forsslund Djur 244 (1900). Sparre Fyrmäst. 105 (1920).
(14 b) -PASCHA. (vard., skämts.) hygglig o. förträfflig man; äv. ironiskt. Crusenstolpe Mor. 5: 406 (1843). Siwertz Varuh. 111 (1926).
(14 b) -PLANTA, f.||ig. (vard., skämts., numera mindre br.) ”hederspascha”; äv. ironiskt. Zedritz TurkMus. 41 (1835). Hedenstierna Svenssons 31 (1903).
(3, 5) -PLATS.
1) i eg. bem.: plats avsedd för ngn som man särskilt vill hedra; förnäm l. hedrande l. hedersam plats; förnämsta plats(en). Man hade (vid måltiden) lemnat den tjocka högvördiga herren hedersplatsen bredevid hennes Durchlaut Furstinnan. Rademine Knigge 1: 23 (1804). Nilsson FestdVard. 150 (1925).
2) bildl. Snällp. 1848, nr 35, s. 3. Hedersplatsen bland rotfrukterna tillkommer potatisen (Solanum tuberosum). Elfving Kulturv. 100 (1895).
(10, 13) -PLIKT. skyldighet vars uppfyllande utgör en hederssak. LBÄ 27—28: 76 (1799). MeddSlöjdF 1897, 1: 29.
(14 b) -POJKE. (vard., skämts.) jfr -GOSSE. Cederborgh OT 4: 40 (1818). Östergren (1927).
(1, 2, 3) -POST. särsk.: med högt anseende förenad befattning l. tjänst (som tilldelats ngn ss. hedersbevisning); vanl. om dylik befattning som icke medför (större) inkomster. Runius Dud. 2: 131 (1713). I England (är fredsdomar-)ämbetet .. en oaflönad hederspost. Nyström Svedelius 2: 149 (1887). 2NF 38: 121 (1925).
(3, 5) -PRESIDENT. person som man, för att visa honom heder l. för att gm honom framstå i en glansfull dager, utsett till nominell president för ett institut l. en kongress o. d. Kongressens hederspresidenter. FoFl. 1910, s. 242.
(3, 5) -PRESIDIUM. jfr -PRESIDENT. En subkomité under drottningens hederspresidium. GHT 1897, nr 275, s. 3. 2NF 32: 509 (1921).
(14 b) -PRICK, m.||ig. (vard., skämts.) ”hederspascha”. Källarmästaren .. (var) en hedersprick, som gärna skulle ha tagit af sig skjorta och byxor för att därmed bekläda någon behöfvande. Engström 5Bok 32 (1910). Essén Doll. 9 (1917).
(3) -PRIS, n. särsk.: vid tävlingar, utställningar o. d. förekommande (ofta förste pristagaren tillfallande) extra pris som icke ingår i serien första, andra osv. pris. TIdr. 1881, s. 23.
-PROST.
1) (i fråga om ä. förh.) till 2 o. 3: titulärprost. VDAkt. 1795, nr 104. 2NF 36: 420 (1924).
2) (†) till 14 b: ”hederspascha”. Kellgren (SVS) 6: 160 (1786).
(3, 5) -RUM.
1) hedrande l. hedersam placering, hedersplats (se d. o. 1); numera nästan bl. (se dock slutet) i fråga om sak. 2SAH 2: 269 (1799). De förnämsta taflorna intaga hedersrummet i den stora och särdeles vackra solennitetssalen. Eichhorn Stud. 2: 133 (1872). särsk. (i fråga om ä. förh., fullt br.) om placering ss. första l. sista man (”primus” resp. ”ultimus”) vid promotion. Första, andra hedersrummet. Hammarsköld SvVitt. 1: 215 (1818). Billing i 3SAH 15: 20 (1900).
2) bildl.; jfr -PLATS 2. Nordenflycht Svea 18 (1746). Dryckeskärlen intogo hedersrummet ibland ättens klenoder. 1MinnNordM XII. 2: 1 (1885). Grimberg VärldH 2: 34 (1927).
(3) -RÄTTIGHET~102 l. ~200. (i sht förr) rättighet till hedersbevisning(ar). Posten 1769, s. 941. Uppl. 2: 647 (1908).
(3) -SABEL. (dyrbar) sabel som skänkes ngn ss. hedersbevisning. SvTyHlex. (1851). En af svenska sjöofficerskåren (till kejsar Wilhelm II) skänkt hederssabel. VFl. 1913, s. 115.
-SAK.
1) (numera mindre br.) till 10, = -AFFÄR. Lindfors (1815). Bakom enviget ligger tvivelsutan en hederssak. Bergman Mark. 173 (1919).
2) till 10 o. 13: handlingssätt l. uppgift som man icke kan frångå l. släppa utan att (tro sig) förlora i aktning l. utan att förlora sin självaktning. Jag skall göra det till en hederssak för mig att hålla dig skadeslös. Tessin Bref 2: 223 (1754). Att det .. vore en hederssak för Sverige att se till, att varje gammalsvenskbybo får sin hederliga försörjning i vårt land. SvD(A) 1930, nr 7, s. 4.
(1, 3) -SJUKA. (heder- 1742. heders- 1749) (†) äresjuka, fåfänga. Lange Norby 65 (1742). Lind (1749; under ehrsucht). Botin Hist. 1: 322 (1789).
-SKRUD. särsk. (förr) till 3 o. 12: skrud (krans o. d.) som en i sexuellt avseende oförvitlig kvinna fick bära på sitt bröllop (sin ”hedersdag”). KOF II. 2: 141 (c. 1655). När sådant sängelagh skedt är (före vigseln), tå niute icke bruden på bröllopzdagen sin heders skrudh, och brudgummen böte til Capitlet. Därs. II. 1: 240 (1659).
(10, 11) -SKULD. skuld som icke kan lagligen utkrävas, utan för vars betalande gäldenärens hederskänsla utgör den enda säkerheten; särsk. om spelskuld; äv. övergående i bet.: skuld som måste betalas, om man vill bevara sin heder l. sin självaktning. SP 1809, nr 42, s. 3. EHTegnér i UVTF 26: 125 (1880).
(3) -SKÄNK. (i högre stil) hedersgåva. Lind (1749; under ehren-geschenck). 2NF 14: 39 (1910).
(14 b) -SNYFFEL. (†) ”hedersknyffel”. Dalin (1852; med hänv. till hedersman o. hederspascha). Ahlman (1872; med hänv. till hederspascha).
(3) -STANDAR. mil. jfr -FANA. Krigsbelöningar kunna vara: .. Heders-fanor eller heders-standar, gifna åt hela corpser som utmärkt sig. Hazelius Förel. 67 (1839). 2NF 26: 969 (1917).
(1, 2) -STEG. (†)
1) på ngns höga anseende l. värdighet beroende företräde. Nordberg C12 1: 46 (i handl. fr. 1698).
2) framsteg med avs. på anseende l. social ställning o. d. Och önskar jag Er altså nu lycka til detta Heders-steget (dvs. befordran till överdiktatorstjänsten). Modée FruR 7 (1738). Bergklint Vitt. 295 (1784).
(3) -STOD. (i vitter stil, numera knappast br.) ärestod; äv. bildl. Nordenflycht QT 1746—47, s. 77. Anholm Norm. 201 (1898).
(2, 3) -STOL. [fsv. hedhersstol, hedersplats] (praktfullt utstyrd) stol avsedd för person av hög värdighet l. person som särskilt skall hedras. Den kungliga hedersstolen. Kolmodin Liv. 1: 52 (1831). Hagström Herdam. 3: 171 (1899).
(1, 10) -STRAFF. [jfr t. ehrenstrafe] (i sht i fråga om ä. o. utländska förh.; numera knappast i juridiskt fackspr.) straff (ss. suspension, avsättning, avbön o. d.) som till sitt syfte väsentligen är av förödmjukande art; motsatt: bötesstraff, frihetsstraff, kroppsstraff, dödsstraff. Hedersstraff .. äro (i Frankrike) cassation (dvs. avsättning), förlust af rättigheten at bära fälttecken, af ordnar och medaljer och af adelskap. KrigVAH 1829, s. 220. Boström 2: 470 (1842). Almquist Wennerbg 118 (1917).
-STYCKE. (heder- 1614. heders- 16751845) (†)
1) till 5, 6 o. 7: vad som pryder ngn l. ngt l. utgör en heder för ngn l. ngt. Verelius Run. 1 (1675). (De höga bärgen) räknar jag billigt ibland Lapmarkens prydnader och hedersstycken. Högström Lapm. 25 (1747). 1Saml. 4: 412 (1774).
2) till 8: särskilt fint l. präktigt (stort) stycke av ngt; praktstycke. Rudbeckius KonReg. 99 (1614). Ryggstycket (av ett slaktat djur) ansågs såsom ett hedersstycke. Johansson HomOd. Upplysn. 19 (1845).
(1, 2, 3) -STÄLLE. (heder- 1673c. 1755. heders- 17131925) (numera knappast br.) äreställe, hederspost; förr äv.: rang, värdighet, möjl. äv.: plats vid placering efter rang o. värdighet. Huar togh sitt rätta Rumm ok gifwne Heder Ställe. Lucidor (SVS) 282 (1673). Dem, som lyckan, eller dygd, / Ell' begge, hulpit ha' til höga Heders-ställen. Brenner Dikt. 1: 188 (1713). PH 5: 3129 (1751). Dalin Synon. 284 (1870; äv. i postuma uppl. 1925).
-SÄTE. [fsv. hedherssäte]
1) (numera knappast br.) till 2 o. 3: sittplats (stol) avsedd för förnäm person (som skall hedras); förr äv. bildl.: hedersplats (se d. o. 2). Swedberg Schibb. 305 (1716; bildl.). De romerska hederssätena, sella curulis. Adler Meyer 466 (1894).
2) (†) till 2: plats vid placering efter rang o. värdighet. 2RA 1: 490 (1723).
(3) -TECKEN. [fsv. hedherstekn]
1) utmärkelsetecken, äretecken; särsk. om medalj o. d. Nordberg C12 1: 45 (i handl. fr. 1698). Svärdsmedaljens hederstecken. Runeberg 5: 67 (1860). VFl. 1912, s. 121.
2) (†) hedersbevisning, hedersbetygelse. Hans Lik .. begrofs .. med alla vanliga Militariska heders-tecken. Loenbom Stenbock 4: 340 (1765). GT 1788, nr 109, s. 1.
(3, 5) -TITEL. hedrande titel; titel l. benämning given åt ngn för att hedra honom; jfr -BENÄMNING, -NAMN 1. Peringskiöld MonUpl. 68 (1710). Rabanus Maurus gjorde sig förtjänt av hederstiteln præceptor Germaniæ. Sylwan (o. Bing) 1: 22 (1910).
-TJÄNST.
1) (†) till 1, 2, 3: hederspost. Serenius Ii 1 b (1734). Förmånliga hederstjenster, titlar och värdigheter. Hasselroth Campe 20 (1794).
2) (i högre stil) till 3: tjänst som man visar ngn för att hedra honom, hedersbevisning; särsk. i uttr. visa (stundom bevisa) ngn den sista hederstjänsten, följa ngn till graven. Lindfors (1815). Östergren (1927).
3) (numera knappast br.) till 14: utomordentlig tjänst, tjänst som man sätter stort värde på. Almqvist Amor. 202 (1839). Ni har gjort mig en riktig hederstjänst, nådig herre. Lundquist Vingåk. 80 (1877).
(1, 2) -TRAPPA. (†) bildl.: framsteg med avs. på anseende; (grad av) upphöjelse l. ära; äv. i uttr. högsta l. största hederstrappa(n), högsta grad av upphöjdhet l. ära. Dryselius Monarchsp. 180 (1691). Den enas ofärd är den andras heders-trappa. Triewald Lärespån 8 (c. 1710). Nordenflycht QT 1746—47, s. 157. Heinrich (1814).
(10) -TVIST. jfr -AFFÄR. Boëthius Sedel. 188 (1807). Böök 4Sekl. 118 (1928).
(3, 5) -UPPDRAG~02 l. ~20. hedrande l. hedersamt uppdrag; uppdrag givet åt ngn för att hedra honom. Beskow (1853) i 3SAH 14: 124.
(3) -VAKT. (numera icke i militärt fackspr.) honnörsvakt. PT 1791, nr 15, s. 2. NF 3: 1089 (1879).
(14 b) -VÄN, m. jfr -BRODER. Atterbom (1821) i 2Saml. 27: 71. Östergren (1927).
-VÄRD, se A.
(3) -VÄRJA, r. l. f. jfr -SABEL. Spak Unif. 44 (1890). Östergren (1927).
(1, 2, 3) -ÄMBETE~020, äv. ~200. [fsv. hedhersämbete] (numera mindre br.) hederspost; äreställe. Oelreich 599 (1755). Dalin (1852; med hänv. till äreställe).
Spoiler title
Spoiler content